Ännu en halloween och ännu ett halloweentema till ända. Allt som allt 32 demonfilmer eller åtminstone filmer som jag trodde skulle innehålla demoner av alla de slag. När jag bestämde mig för ”genren” trodde jag nog att temat skulle innehålla mer kristendom än vad som blev fallet. Ungefär en tredjedel, 12 filmer, berör i högre eller lägre utsträckning den kristna (oftast katolska) demonologin eller olika former av kristen influerad exorcism (ett icke-katolskt exempel återfinns exempelvis i The Last Exorcism) för att bli av med otyget. Förvånansvärt få hänvisningar till både helvete och Satan med andra ord. Å andra sidan fick vi göra ett par spännande utflykter till såväl judendom (The Possession) som voodoo (Jessabelle).
Demonernas förmåga till hemsökelse och besatthet gör att hotet från dem framförallt ligger i själva invasionen av antingen hemmet eller den egna kroppen eller både och. Det här gör dem förstås till utmärkta verktyg för att utforska både taskiga familjerelationer (The Amityville Horror) samt gränslandet mellan vett och vanvett (The Entity). Katolska kyrkan har ju självt i sin exorcismritual å det starkaste varnat för hur lätt det är att blanda ihop psykisk eller somatisk sjukdom med “äkta” besatthet. Jag skulle dock vilja påstå att tendensen att låta demoninfestering bli en slags artikulering som något helt annat och mer vardagligt var vanligare under 70- och 80-talen än i de allra senaste filmerna som ingått i temat.
Med start i Insidious tycker jag nämligen att det börjar bli knivigt att skilja på spöken eller poltergeists och demoner – de har oftast samma krafter och verkar genom både hemsökelser och besatthet. Därmed försvinner också lite av poängen med den klassiska exorcismen. Spöken är ju ingen idé att exorcera genom åkallande av Guds namn. I de fallen tjänar man däremot på att gräva sig bakåt i historien och försöka komma underfund med vad som driver monstret (som i The Conjuring). En slags motsvarighet till 70-talsinställningen om att brottslingar alltid är ett resultat av det omgivande samhället skulle man nästan kunna säga. Och med det i bakhuvudet kanske vi måste förlägga början på det fenomenet redan i Dead Birds som ju kom sex år före Insidious?
Som inläggets titel antyder är skräckfilmspersoner alldeles för förtjusta i att försöka kontakta eller kommunicera med demoner – alltid ett idiotiskt drag (Paranormal Activity, Insidious 3, Demonic). När ska det sjunka in att Ouijabräden och liknande attiraljer enbart är av ondo?!
En handfull filmer beskriver en situation där besatthet eller hemsökelse kommer helt utan egen förskyllan, där kanske The Exorcist är det mest klassiska exemplet tillsammans med The Entity. Undantar vi besatthet från kriterierna skulle jag också vilja slänga upp Night of the Demon på bordet även om det finns ett tydligt hämndmotiv i det fallet.
Men i de allra flesta andra fall handlar det om att monstret i fråga antingen blir åkallat fullt medvetet (The Possession of Michael King) eller att den besatte kommer i kontakt med ett hemsökt föremål (Annabelle) alternativt hemsökt plats eller hus (Last Shift, The Amityville Horror). Mer orgipbara hemsökelsekanaler har vi också stött på, så väl bilder (Sinister) som text (Deliver Us From Evil).
James Wan och Blumhouse Productions fick ett oproportionerligt stort utrymme kan jag tycka och det är kanske symptomatiskt att de riktiga höjdarna kom från mer oväntade (Let Us Prey) eller historiskt pålitliga (The Evil Dead) håll. Det var också roligt att jag fick möjlighet att stifta bekantskap med ett par rätt trevliga found footage (The Last Exorcism, The Possession of Michael King, Demonic) eftersom det temat bombade så kapitalt anno 2014.
Men som vanligt resulterar även årets tema i ett förfärande lågt medelbetyg (2,5) och då har jag ändå återintroducerat tidigare favoriter som The Exorcist och Sinister. Om de inte varit med och höjt medelbetyget vill jag inte tänka på var vi hade hamnat. So take it from me kids, undvik för allt i världen bottennapp som Insidious 2, Deliver Us From Evil och Sinister 2.
Då är det väl roligare att titta på någon slags topplista? Följande filmer i temat eller tidigare demonfilmer har fått en fyra i betyg, det vill säga klart sevärda!
The Exorcist (1973)
Army of Darkness (1992)
Sinister (2012)
Let US Prey (2014)
[REC] (2007)
Paranormal Activity (2007)
Till nästa år tänkte jag vara ute i god tid och har därför redan bestämt tema. Dock inte djävulsfilmer som kanske skulle vara den självklara kompanjonen till demonerna. Istället italiensk skräck. Jamen ni vet, Argento, Bava, Fulci och grabbarna. So give it to me – vad får jag bara inte missa i den vägen?
Rörliga bilder och tryckta ord 
Vill tacka för ett trevligt och intressant tema – as always 😀
Jag fick kanske inte så värst många tips då jag sett nästan varenda rulle men det är alltid trevligt att läsa dina inlägg.
”Som inläggets titel antyder är skräckfilmspersoner alldeles för förtjusta i att försöka kontakta eller kommunicera med demoner” här kan jag rapportera från skolans värld att kidsen är helt besatta av att syssla med olika versioner av Anden i glaset. Skulle jag hiva fram ett Ouijabråde på elevens val skulle jag troligen bli den mest populära pedagogen i mannatid 😉 Så här är faktiskt inte skräckisarna ute och cyklar då folk sysslar med dessa (för oss som vet hur det ligger till 😉 ) tokigheter.
Italiensk skräck säger du – blir intressant då jag sett mycket lite av den varan. Har i stort sett bara sett en handfull Argento, Fulci samt de där videonasties som kom under 80-talet Kanske kan man hoppas på asiatisk skräck 2019?
Tack själv! Nej, det är väl nackdelen att vara den som föreslår filmer, det blir inte så många överraskningar 🙂 Spännande med en rapportering från verkligheten, själv kan jag inte påminna mig att jag ens visste vad varken anden i glaset eller ouijabräden var i den åldern.
Asiatisk skräck… Vet inte om jag törs 😉