Som ung och kämpande skådis har Guy Woodhouse det sannerligen inte lätt. Förvisso utrustad med ung och söt (hemma)fru samt en överdådigt stor lägenhet som kanske ligger en smula över parets tajta budget, tvingas han slösa bort sin icke föraktliga talang på banal Yamaha-reklam.

Så vem kan klandra Guy för att vilja ta ett par genvägar här i livet? Egentligen? Det äldre grannparet Roman och Minnie som till en början verkar olidligt pladdriga och efterhängsna visar sig vara en guldgruva av kontakter och kunskap om den hänsynslösa showbiz-branschen i New York. Det är ju inte så att han måste sälja sin själ till djävulen för att ta sig fram här i livet. Right? Right?!

Det är inte särskilt svårt att i Rosemary’s Baby se en förlaga till tankarna som författaren Ira Levin utvecklade i sin förortshistoria The Stepford Wives. Redan här har vi en ensam kvinna som tvingas inse att omgivningen konspirerar mot henne (”All of them…”). I The Stepford Wives var Männen ute efter hennes själ, i Rosemary’s Baby är Ålderdomen ute efter hennes fertila kropp. Oavsett antagonist är Kvinnan och Kroppen under belägring.

Symptomatiskt för bägge berättelserna är också att den Joanna och Rosemary litar på allra mest och som lovat att stå vid deras sida i nöd och lust är den som bjuder in ormen i paradiset. I Stepford säljer Walter sin själ för den perfekta kvinnan och i Bramford säljer Guy sin själ för karriären. En slags samlingsterm för bägge böckerna (samt även den undermåliga Sliver) skulle kunna vara utsatta kvinnor och ego-män.

Däremot finns det en klar åldersskillnad mellan Rosemary och Joanna som också tydligt återspeglas i de bägge första filmatiseringarna. Katherine Ross Joanna är en vuxen kvinna med barn som också har ett slags semi-yrke i sin fotografihobby. Mot henne ställer Roman Polanski en tunn och eterisk flickgestalt, närmast älvalik, i form av Mia Farrow. Till skillnad från den mer erfarna och självständiga Joanna är Rosemary i alla fall ett tag fullt nöjd med att pyssla hemma i lägenheten och vänta på att Guy ska komma hem. Inte sällan liknar deras förhållande mer det mellan far och beundrande dotter än mellan man och hustru.

Guy spelas av John Cassavetes och det dröjer inte länge förrän han raskt börjar sätta sprätt på det magra sympatikonto han eventuellt lyckats samla hos publiken. Rosemarys tappra försök att ursäkta det faktum att jobbet gör Guy ”preoccupied” får oss snarare att tycka ännu sämre om honom. Måste han gå upp på morgonen måste förstås hon det också för att fixa frukost, även om hon blev så berusad kvällen innan att hon närmast kollapsade i säng. En liten dask på rumpan verkar Guy tycka räcker som uppmuntran.

Höjdpunkten på Guys ultimata douchighet torde vara när han samma morgon meddelar henne att han minsann inte hade för avsikt att missa deras ”baby night”, oavsett hur packad hans hustru var. Summering: ”It was fun, in a necrophile sort of way”.

Ira Levins bok är fortfarande en klassiker, men frågan är om inte Roman Polanskis filmatisering blivit en ännu större sådan. Jag tror jag vet varför – det är en skräckfilm som egentligen inte är en skräckfilm. På så sätt känns den överraskande och fräsch, men låt oss vara uppriktiga: den inte är läskig på en enda fläck. I mina ögon är Levins historia filmad mer eller mindre deskriptivt och prosaiskt rakt upp och ned. Det känns som sagt nästan märkligt med en ”skräck”film som tilldrar sig i en ljus och öppen lägenhet. Tyvärr leder det också till att jag inte känner av någon särskild stämning, trots Rosemarys egen stegrande paranoia.

Rosemary’s Baby är en kompetent film, inte tu tal om den saken. Men som så ofta annars känner jag en viss distans mellan mig och Polanski, jag har i princip alltid svårt att engagera mig i hans rollfigurer. Då hänger det mycket på historien som hans film vill berätta och här är min uppfattning att det är Ira Levin som ser till att det är en spännande sådan. Hail Satan!

Annonser