En film som handlar om två demonologer (riktiga, tvättäkta demonologer dessutom) måste väl ändå innehålla en demon eller två? Jag insåg att jag inte mindes tillräckligt mycket av The Conjuring för att kunna bedöma om den borde ha sin självklara plats i ett demontema eller inte. Vad jag tyckte om filmen när det begav sig kan du läsa här.

Det börjar ju lovande med den fortfarande sjukt läskiga Annabelle-dockan som finns hemma hos ett par naivt ovetande sjuksköterskeelever. Men när påliltiga demonolog-paret Ed och Lorraine Warren (kan The Entity medvetet ha gjort en passning här genom att döpa sin protagonist till Carla Moran då Lorraines flicknamn var Moran?) väl låst in Annabelle i sin lilla glaslåda blir det luddigare i kanterna.

The Conjuring är förvisso imponerande pedagogisk när det gäller att beskriva demonernas tre steg in i en människans medvetande (infestation, oppression, possession), typiska kännetecken som kyla och dålig lukt samt det faktum att alla demoner hatar religiösa symboler. Just den sista detaljen är dock något som jag ofta funderar över i den här typen av filmer för religiösa symboler innebär alltid undantag krucifix, vigvatten, oblater eller annan typiskt kristen parafernilia. Innebär detta att alla demoner uppstod samtidigt som kristendomen? Eller att det endast är kristendomen som utvecklat tillräckligt kraftfulla vapen för att bekämpa demonhotet?

Och varför måste man läsa den katolska exorcism-ritualen på latin? Antingen borde det väl vara grekiska, hebreiska eller arameiska som gäller eller också spelar språket ingen som helst roll och man lika gärna skulle kunna dra litanian på finska? Nå, här är det ju kyrkan som bestämmer och den vill ju ha det på latin.

Alltnog, jag skulle vilja påstå att The Conjuring (eller ja, Ed och Lorraine då… inte är särskilt tydliga i fråga om vad som hemsöker familjen Perron och deras stora hus på landet. De snackar gärna om demoner på ett generellt plan men när det kommer till den specifika situationen förekommer mest uttryck som ”dark presence”, ”latching onto” eller ”hateful”.

Såvitt jag kan bedöma utifrån historien är The Conjuring till syvende och sist inte en demonhistoria. Hotet utgörs istället av den historiska häxan Bathsheba (allvarligt, vad förväntar sig folk som döper sina flickor till Bathsheba?!) Jedson och hennes onda närvaro som av någon anledning hängt sig kvar vid platsen och påverkat även andra illdåd som självmord och försvinnanden. Däremot verkar Bathsheba icke desto mindre ha förmågan att besätta Carolyn Perron samt dessutom hemsöka både familjen med tvångsföreställningar och förtryck, plus huset i sig.

Det var förvisso intressant att se om The Conjuring med ett så tydligt syfte men som (skräck)film betraktat blir den på det hela taget aldrig mer än habil. Den bästa hoppa-till-effekten funkar fortfarande alldeles utmärkt, men jag kände att jag den här omgången hade dåligt med tålamod för inblandningen av Warrens privatliv, Annabelle och dottern Judy.

Demonstatus:
Icke godkänd med andra ord.

Och det borde väl inte ha undgått någon att inte bara Ed och Lorraine Warren är verkliga personer utan att också historien som The Conjuring bygger på ska ha någon slags verklighetsbakgrund i händelser som utspelades 1971 på Rhode Island.

Annonser