You are currently browsing the tag archive for the ‘Dario Argento’ tag.

alt titel: Demons 2, Demons 2: The Nightmare Continues, Demons 2: The Nightmare Returns, Demons 2: The Nightmare Is Back

Ok, nu snackar vi ett heeeelt annat upplägg jämfört med original-Dèmoni. Istället för en sliten storstadsbiograf har vi ett fönsterbemängt och ultramodernt storstadshöghus (hej, Poltergeist III!). Istället för ett soundtrack med Saxon och Accept har vi ett soundtrack med The Smiths och The Cult.

Och det är väl ungefär så långt den samlade påhittigheten hos Dario Argento, Lamberto Bava, Franco Ferrini och Dardano Sacchetti sträcker sig. I övrigt har vi i princip exakt samma zombieupplägg som i första filmen.

Nej, förresten, lite mer har man faktiskt lyckats klämma ur sig. Nu rullar det en film på TV (på alla hyresgästernas TV-apparater! Minns ni den gamla goda tiden när alla såg samma sak på TV vare sig man ville eller inte?) som eventuellt skulle kunna utspela sig i den värld som vi lämnade i originalet. Fyra ungdomar smiter in i ”the forbidden zone” där de hittar ett demonlik. En av tjejerna (givetvis, tjejer existerar väl bara för att krångla till saker och ting?) har struntat i att plåstra om sitt skärsår som är ganska rejält eftersom blodet rinner från handen på henne. Ur hand i mun, heter det ju och den väntade munnen tillhör förstås demonliket som inte är dödare än att det vaknar till liv igen.

Superbortskämda Sally har under tiden fått ett vredesutbrott i en av höghusets lägenheter och beslutat att straffa alla sina kompisar genom att strunta i sin egen födelsedagsfest. (Tji fick hon, eftersom ingen ens tycks märka att hon är frånvarande). Nu sitter hon och tittar på TV-filmen när den återuppväckta demonen plötsligt tränger ut genom TV:n och in i Sally. Sally bestämmer sig för att röja upp lite bland sina otacksamma kompisar och nu har vi fullskalig zombiemayhem.

Det var kanske inte rimligt att förvänta sig att Lamberto Bava skulle ha blivit en bättre regissör på den korta tid som hann förlöpa mellan original och uppföljare. Om det ens hann förlöpa någon tid alls? Tack vare att det mesta i filmen är remarkabelt ospännande känns Dèmoni 2 stundtals väldigt lång. Å ena sidan hålls ett visst intresse vid liv eftersom det, jämfört med biografen, finns en större byggnad att sprida ut sig i – här kan man gömma sig i både hisschakt och garage. Å andra sidan finns det den här gången spår i berättandet som inte leder någon vart alls.

Sallys föräldrar är ute och dricker öl samtidigt som de livligt hoppas att dotterns fest inte går allt för vilt till och sedan ser vi aldrig till dem mer. Större delen av filmen står det en stackars hunsad festdeltagare utanför huset och inväntar en viss Jacob vars bilgäng motsvarar Rippers i originalet. Det enda som sedan händer är att Jacob krockar med den oroliga modern till lille Tommy som är ensam hemma i lägenheten och inte svarar i telefonen. Gissa varför…

Demonsminkningen har förvisso utvecklats mer än Bavas regi, men vad hjälper det när defilment inte är läskigt på någon fläck? Dess status i skräckgenren får inte heller mycket till stöd från en demonvarelse vilken skulle passat bättre som en lätt efterbliven gremlin-kusin från the old country.

Det finns dock en tredje sida till allt detta och det är gänget som från början befinner sig i husets gym. Under ledning av den muskulöse Hank (till förvillelse lik den stilettbärande hallicken Tony från originalet, vilket är föga förvånande eftersom bägge rollerna spelades av en viss Bobby Rhodes) tar sig barbröstade män och gympadressbeprydda kvinnor ned till garaget där de gör halvhjärtade försök till ett last stand. Förutom killarna som inte kan få nog av att lyfta skrot och därmed blir ihjälklämda i sina gymmaskiner. Det är ändå något visst med 80-talets träningsmode, vilket inte minst Eric Prydz var nog så medveten om.

Demonstatus:
Jag kan tycka att själva demonstarten är bättre och mindre slumpartad än i originalet. Här görs det tydligare att smittan sprids genom filmen och TV-apparaterna. TV-filmen innehåller en rätt lång VO som möjligen skulle kunna ge mer information men tyvärr var ljudet på min kopia alldeles för dåligt för att jag skulle höra vad som sades.

I likhet med originalet är det besatthet som gäller (vad vi kan se) och någon slags metamorfos. En utveckling är att demonernas blod (enligt Wikipedia ska det dock vara “bile”) både är Alienfrätande och kan sprida smittan. Dessutom kan även djur besättas.

När ”historien” i princip bara blir en upprepning av originalet blir också zombiekopplingen ännu tydligare. För vad är väl mer zombie än ett gäng osmittade under belägring som undan för undan faller offer för de hungriga horderna?

Annonser

virusalt titel: Hell of the Living Dead

Vad gör du om du sett typ världens bästa zombiefilm och dessutom har ett antal osorterade filmklipp på djungeldjur och infödingar? Du gör förstås en egen zombiefilm! (Och gör den under pseudonymen Vincent Dawn som en extra övertydlig homage.)

Italienske regissören Bruno Mattei verkar ha blivit så inspirerad av Romeros Dawn… (som i Italien ju klipptes av Dario Argento och döptes om till Zombi) att han i stort sett övergett den genre han under slutet av 70-talet verkar ha fokuserat mesta delen av sin energi på. Med titlar som Libidomania och Cicciolina amore mio går det kanske att räkna ut vilken genre det var. Hint: The True Story of the Nun of Monza är inte en dokumentär om klosterliv.

Läs hela inlägget här »

zombi-2alt.titel: Zombie Flesh Eaters, Island of the Living Dead, Zombie

Ni kanske minns att George A. Romeros Dawn… i viss mån klipptes om av Dario Argento och då också döptes om till Zombi när den släpptes i Europa? Därför är det förstås helt naturligt att Lucio Fulcis zombiefilm heter Zombi 2, trots att den inte har det minsta att göra med Romeros film. Ja, förutom zombiesarna då förstås…

En övergiven segelbåt flyter omkring utanför New York. Men det är inte vampyrmästaren greve Dracula som anländer till storstaden den här gången. Istället innehåller båten en ensam, märklig passagerare som faller i vattnet efter att ha anfallit och bitit en av kustvakterna som kommit för att undersöka det hela. Nej, jag svär — det är ingen vampyr!

Läs hela inlägget här »

Här följer fortsättningen på gårdagens inlägg om George A. Romeros klassiker Dawn of the Dead.

***

dawn-of-the-dead-1978För perioden (70-talet alltså) kanske Franny framstod som en stark kvinnlig karaktär, eftersom hon inte skriker halsen ur sig vid åsynen av varenda zombie, men i backspegeln är hon inte mycket att hurra för. Hon lämnas nästan alltid kvar i “säkerhet” medan männen utför sina sysslor, en tendens som inte blir mindre när det visar sig att hon är gravid. Ett besked som Peter möter med den lakoniska kommentaren: “Do you want to get rid of it?” Vill man vara väldigt snäll skulle man kunna tänka sig att “you” i det här fallet skulle betyda Steve och Franny men eftersom han bara pratar med Steve känns det tveksamt.

Läs hela inlägget här »

Once upon a time in the westalt. titel: Harmonica – en hämnare, Once Upon a Time in the West

En trojka bestående av Sergio Leone, Bernardo Bertolucci och Dario Argento kan tyckas osannolik, bortsett från att de alla är italienare som arbetar med film. Men faktum är att detta samarbete skulle resultera i en av de mest kända Western-filmerna genom tiderna, Leones magnum opus Once Upon a Time in the West.

Läs hela inlägget här »

En månad går snabbt och tio år går ännu snabbare. Från toppåret 1995 har färden gått vidare till…kanske inte toppåret 1985. Jag kan i alla fall inte hitta samma uppsjö av starka filmer, vare sig som jag har sett eller som jag tycker att jag har missat.

IMDb’s förslag på titlar som Police Academy 2, Howling II, Porky’s 3 eller Fraternity Vacation lockar särskilt mycket. Andra filmer vet jag att jag har sett men minns inte tillräckligt av dem för att kunna säga vare sig bu eller bä när det kommer till listvärdighet, det gäller exempelvis storsnyftarna Out of Africa eller The Color Purple. En lista och några bubblare blev det i alla fall.

Läs hela inlägget här »

Filmen som kom att bryta 20-årscykeln för Fantomen på operan-filmerna signeras skräckmästaren Dario Argento. Inte ens tio år efter Robert Englunds insats blev detta filmen Argento kom att följa upp sin La sindrome di Stendhal med (icke att förväxlas med regissörens Opera som kom 1987).

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Creepers

Rättsentomologi började inte med Gil Grissom. Snarare är det en vetenskaplig gren med en lång och stolt historia som i Phenomena, femton år innan CSI, förkroppsligas av den i Schweiz boende entomologen Dr. McGregor. Efter en bilolycka är han förpassad till sin rullstol men har god hjälp av Inga, en chimpans. Av en slump träffar McGregor Jennifer, en ung amerikansk flicka som går på ett flickinternat i närheten. Grejen med Jennifer är att hon har en koppling till insekter som den gode doktorn aldrig skådat förut. Han menar att hon till och med kan vara ”slightly telepathic”, på samma sätt som insekter är.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Ludlum, The Bourne Identity
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Sörja för de sina

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg