Nightmare Symphony (A Peacock’s Tale) (2020)

”That was intense!” utbrister regissören Frank LaLoggia glädjestrålande efter ett klipp från sin egen kommande film A Peacock’s Tale. Detta uttalande bevisar med all önskvärd tydlighet att Frank LaLoggia inte kan ett skit om film överhuvudtaget. Det enda som skulle kunna överträffa den bevisningen skulle möjligen vara att Frank LaLoggia gått med på att spela någon slags självrefererande huvudroll i Domiziano Cristopharo och Daniele Tranis Nightmare Symphony.

För att ta det från början. Frank LaLoggia är alltså en tvättäkta amerikansk regissör och skådis. Född 1954 och med 7 skådis- samt 3 regissörscredits på IMDb. I Nightmare Symphony spelar han regissören Frank LaLoggia som på plats i Kosovo ska försöka avsluta sin senaste långfilm, A Peacock’s Tale, tillsammans med klipparen Isabella.

Det går sådär för Frank. Hans tillfälligt hyrda lägenhet ser ut som knarkarkvarten Gud glömde, komplett med sådana här gröna formgjutna plastutomhusstolar i köket. Till granne har han den konstant berusade och påstridige Ilir och regissören blir dessutom förföljd av skådespelaren David som eventuellt vill få en roll i hans nästa film. (Bara ett tips i alla välmening, David – försök en annan taktik än att kasta dig över din presumtive arbetsgivare och på ett avgjort aggressivt och hotfullt sätt skrika dennes namn i örat på honom.)

Manusförfattaren Antonio kommer för att ta sig en titt på mästerverket och blir asförbannad eftersom Frank tvingats till diverse eftergifter av producenten Fernando. Fernando kommer i sin tur för att meddela två saker: (1) hans älskarinna Debbie ska ha en roll i Franks nästa film och (2) de sex veckor som var avsatta för postproduktionen av den nuvarande filmen har krympt till en. Klipparen Isabella visar att hon har dyskalkyli när hon försöker trösta Frank med orden ”Vi kan jobba på helgen” (sex 40-timmarsveckor är 240 timmar. 24×7 timmar kommer upp i blott 168). Med eskalerande mardrömmar närmar sig Frank sammanbrottets rand.

Alltså…det här var så dåligt att resten av texten lika gärna skulle kunna bestå av ett par-, trehundra gråtskrattemojis. Möjligen ges en ledtråd till filmens kvalitet när man tittar på Cristopharo och Tranis samlade produktion hittills på IMDb. Bägge började vara aktiva som regissör, respektive fotograf, under 00-talet men har till dags dato ändå fått ur sig mellan 40 och 60 filmer. Knappast toppkvalitet på alla kan man ana. Dessutom är det filmer med titlar som Grindsploitation 3, Confessions of a Necrophile Girl och VigasioSexploitation Vol.1. Produktioner där jag helt fräckt och fördomsfullt antar att målgruppen inte är överdrivet intresserad av sådant som manusmässig kvalitet.

Mitt intryck är att Cristopharo och Trani klämt en massa gialli, eller i alla fall en del Dario Argento och Lucio Fulci (som filmen är dessutom tillägnad. Fan, inte ens han borde se det som en ära…). Men istället för att lära sig något om bilder, scener, stämning och visuell finess har de nöjt sig med att snatta väl valda delar rakt av och sedan ”skapa” denna vedervärdiga produktion.

Fotot är fult, skådespeleriet är undermåligt, många scener är alldeles för utdragna (och då är filmjäveln ändå bara 78 minuter lång) och effekterna är halvdana. I princip allt ser tattigt och billigt ut. Mördare är utstyrd i vad som bör vara världshistoriens mest opraktiska förklädnad. Manuset, i den mån det ens existerar, har slängt ihop en massa mer eller mindre orimliga mordscener (men absolut, de som tas av daga är i alla fall oftast rollfigurer som är en del av handlingen) och sedan, när kamelens rygg är på väg att knäckas av halmstråna, avfärdar det hela med en handviftning och en högst tunn väv av livet-som-imiterar-dikten och ”our destiny has become yours, Frank”.

Nej, det här var riktigt, jävla uselt. En film som Nightmare Symphony har helt enkelt inget existensberättigande.

La ragazza che sapeva troppo (1963)

alt. titel: Obsession diabolique, La fille qui en savait trop, Noche del demonio, La muchacha que sabía demasiado, Evil Eye, The Evil Eye, The Girl Who Knew Too Much

Hade Nora Davis levt i en tid när det fanns sociala medier hade det sannolikt inte dröjt särskilt länge innan statusuppdateringen ”Worst. Vacation. Ever” dykt upp. Första gången kanske åtföljd av en ilsken djävulsemoji, för att illustrera känslan av den klängige medpassageraren som prompt vill bjuda Nora på cigg och försöka ragga upp henne. För att strax efter landningen på Roms flygplats bli tagen av polisen för cigarettsmuggling (medpassageraren, alltså, inte Nora).

Fortsätt läsa ”La ragazza che sapeva troppo (1963)”

La casa con la scala nel buio (1983)

alt. titel: A Blade in the Dark, House of the Dark Stairway

Filmmusikkompositören Bruno känner sig lite tveksam inför sitt senaste uppdrag. Det är första gången han ska skriva musik för en läskig thriller och för att se till att han hamnar i rätt sinnesstämning har regissören Sandra installerat honom i ett stort och ödsligt beläget hus.

Fortsätt läsa ”La casa con la scala nel buio (1983)”

Terror (1978)

Filmproducenten James och hans kusin Ann, som jobbar som servitris på Londons mest upplysta strippklubb, tillhör en otursdrabbad familj. För ett par 100 år sedan såg en av deras anfäder till att bränna en lokal häxa som nedkallade en förbannelse över släkten. Därefter sägs många av dem ha ändat sina liv via ett svärd som, trots sin gruvliga historia, fortfarande hänger över James eldstad. James egen far dog i och för sig i sömnen och inte alls av något svärdshugg men det faktum att han hittades med ögonen öppna och stirrande är bevis nog för sonen att något skumt hade hänt.

Fortsätt läsa ”Terror (1978)”

Suspiria (2018)

Det är bara att köra igång med den rätt så bastanta pudeln: jag var en av alla de som tyckte det lät grymt onödigt med en remake av Dario Argentos övernaturliga färgthriller från 1977. Men så började det ju trilla in en del positiva omdömen och då blev jag såklart nyfiken på spektaklet. Emellertid blev titten fortfarande ett rejält hopp rakt ut i tomheten eftersom jag inte hade någon tidigare erfarenhet av vare sig regissören Luca Guadagnino eller manusförfattaren David Kajganich. För trots att filmen utgår från Dario Argento och Daria Nicolodis manus finns här så mycket nytt att det är högst relevant att ge cred till ytterligare en manusförfattare.

Fortsätt läsa ”Suspiria (2018)”

Ecologia del delitto (1971)

alt. titel: Reazione a catena, Den blodige bugt, Bay of Blood, Blood Bath, A Bay of Blood, The Last House on the Left, Part II, Twitch of the Death Nerve, Carnage

Hörni, ni minns väl regeln från tidigare Halloween-teman? ”Ju fler aka-titlar, desto sämre film”. Vi får väl se om det stämmer i denna famösa proto-slasher.

Fortsätt läsa ”Ecologia del delitto (1971)”

Welcome to Slasherween! #1

Hjärtinnerligt välkomna till 2020 års Halloween-tema, fullsmockat med maskbeklädda mördare samt mördade tonåringar som vågat sig på att ligga och/eller knarka. Jag talar förstås om den kanske mest välkända av skräckgenrer: slashern. Kanske till och med så välbekant att det inte sällan sätts likhetstecken mellan den och hela skräckgenren? I vanlig ordning kommer hela oktober att ägnas åt en kronologisk nedräkning mellan 1960 och 2018, så förhoppningsvis kommer det att finnas något matnyttigt för alla under slasherween.

Fortsätt läsa ”Welcome to Slasherween! #1”

Fun with Freddy: Wes Craven’s New Nightmare (1994)

alt. titel: Terror på Elm Street 7, Terror på Elm Street 7 – Wes Craven’s New Nightmare

Wes Craven tog inte sin hand helt från Elm Street-serien efter originalet, utan var också inblandad i manuset för Dream Warriors. Då var hans första förslag att låta Freddy invadera den verkliga världen, alltså en slags fortsättning på det som ju faktiskt händer i första filmen.

Fortsätt läsa ”Fun with Freddy: Wes Craven’s New Nightmare (1994)”

Giallo (2009)

Ingen kan säga annat än att Dario Argento haft ett stort inflytande på giallo-genren och jag är inte den som missunnar honom att försöka casha in på gamla meriter. Frågan är om man ska se Giallo som ett sista, uppenbart, försök att kommunicera till sina (kvarvarande få?) fans att nu ska giallo-kniven minsann fram. I de fall 00-tals-titlar som Non ho sonno och Il cartaio inte var tydliga nog, tänker jag. Efter ett kort avbrott, då Argento genom La terza madre slutförde sin häxtrilogi, är Giallo hans tredje giallo-försök efter millennieskiftet.

Fortsätt läsa ”Giallo (2009)”

Don’t Look Now (1973)

alt. titel: Rösten från andra sidan, Rødt chok, Avdøde advarer

Lilla Christine drunknade en kylslagen dag och föräldrarna John och Laura har nu tagit sin tillflykt till ett nästan lika kylslaget Venedig där John arbetar med att renovera en kyrka. Vet ni vad som mer är kylslaget? Relationen mellan makarna, vilket förstås inte är särskilt förvånande. Men Lauras beteende blir som en omvänd hand efter hon pratat med två äldre brittiska systrar varav den ena påstår sig vara synsk. Hon har sett Christine skrattande sitta mellan sin mamma och pappa.

Fortsätt läsa ”Don’t Look Now (1973)”