You are currently browsing the tag archive for the ‘Dario Argento’ tag.

alt. titel: The Wax Mask, Gaston Leroux’s The Wax Mask

Tack vare sin amatördetektiv Joseph Rouletabille rankas författaren Gaston Leroux i klass med Arthur Conan Doyle och Edgar Allan Poe när det kommer till detektivgenren. Och ändå är det inte de sju mysterieromanerna där Rouletabille spelar huvudrollen som gjort störst avtryck i populärkulturen utanför Frankrikes gränser.

Allra mest känd är förstås Le Fantôme de l’Opéra som filmatiserats ett otal gånger (bland annat 1925, 1943, 1962, 1989 och 1998). Men vem hade kunnat tro att en makaber liten novell om en djävulskt galen vaxkabinettägare (”Mystère du musée de cire”) skulle kunna uppstå i hela fyra olika versioner? Mystery of the Wax Museum från 1933 är pre-code och regisserad av Michael Curtiz medan House of Wax från 1953 bland annat är känd för att den tillhandahåller en av de tidigaste filmrollerna för Charles Buchinsky eller Charles Bronson som han ju senare blev mer känd som. Sedan kom det en slags remake med samma titel 2005 som är mest känd för…att den innehåller Paris Hilton?

Men mellan bägge dessa vaxhus passade alltså Italien på att klämma ur sig The Wax Mask. Från början ska det ha varit ett slags pity-project från Dario Argentos sida (som i och med detta kanske blev inspirerad att göra sin egen version av Le Fantôme…?), riktat till den diabetessjuke Lucio Fulci som dock hann avlida vid 68 års ålder innan filmen var klar.

Argento betalade för kollegans begravning och erbjöd sedan regissörsstolen till effektsnubben Sergio Stivaletti. De hade arbetat tillsammans på både Opera och La sindrome di Standahl. Inom 2018 års Halloween-tema fick vi dessutom stifta bekantskap med Stivalettis arbete i Michele Soavis La chiesa och La setta. Så det är ingen högoddsare att Fulcis stämningsdrivna berättande fick ge vika för ett betydligt större fokus på effekter, masker och make up.

Den unge sprätten Luca frekventerar en minst sagt filosofiskt sinnad bordell. Madame liknar sin inrättning vid ett kloster där ”nunnorna” inte tillber vite krist, men väl sina sängar under utövandet av sitt kall (”Snabbt och väl är vårt motto”). Klienterna argumenterar å sin sida över rädslans natur när de vilar upp sig mellan varven. Luca hävdar kaxigt att en sund själ i en sund kropp inte behöver hysa fruktan. Det blir förstås en öppen inbjudan för den försmädlige Giovanni att slå vad om hela 20 lire att Luca inte kan spendera hela natten på Roms nya spektakel – vaxmuséet (Danza macabra, säg hej till publiken!).

Hur många timmar med den sköna Georgina skulle Luca inte kunna köpa för 20 lire – tanken svindlar! Snart har han alltså brutit sig in i lokalen och bereder sig på en lugn natt. Men nere i muséets källare finner han ett märkligt laboratorium och om morgonen hittas den unge mannen, död i en skräckslagen hjärtinfarkt…

Författaren Leroux byggde sin museihistoria på samma sätt som operaditon. Det vill säga att skurken var en deformerad galning som smyger omkring i slokhatt och långrock. Men i den aktuella The Wax Mask får mördarens offer tjäna ett betydligt mer praktiskt syfte och manuset har dessutom tillsatt en nypa Frankenstein genom att förlita sig på elektricitet för att få hela arrangemanget att fungera.

Handlingen är förlagd till tidigt 1900-tal och jag tänker mig att Stivaletti varit ute efter en slags Hammer/Mario Bava-vibb med generösa mängder röd sammet. Dock har han utökat konceptet med ett par matskedar modern sleaze eftersom det dessutom visas generöst med kvinnobröst, särskilt när de är fastspända i en slags bondagemackapär som ska paralysera offren när de väl hamnat i skurkens laboratorium.

Tyvärr lider The Wax Mask av samma problem som förvisso även behäftar en del av Hammer-produktionerna – den är på det hela taget ganska trist. Den är dessutom helt utan den charm som bara kan erhållas med ålderns rätt. I likhet med en del andra filmer framstår inte journalisten Andrea som romantiskt kärlekskrank utan utstrålar snarare obehagliga stalker-vibbar när han mer eller mindre förföljer den sköna Sonia, ett faktum som givetvis påverkar ”gnistan” i deras förhållande.

Filmen känns dock relativt påkostad och historien är för all del rättframmare än man kanske skulle förvänta sig med tanke på vad jag tröskade igenom i Halloween-temat. Men den bjuder heller inte på vare sig överraskningar (det räcker uppenbarligen att byta namn från Volk Borisoff till Boris Volkoff för att helt försvinna från polisens radar) eller någon större estetik. Av oklar anledning kommer folk till Andrea med upplysningar som bättre borde riktas till polisväsendet och det krävs en hel del förhastade slutsatser för att få det hela att gå ihop. Stivaletti är en effektsnubbe, varken mer eller mindre. Det innebär förstås att en del fysiska effekter är riktigt bra (men långt ifrån alla). Samtidigt har han tagit det dåliga beslutet att besudla sin produkt med (1) undermålig animering och (2) en steampunk-terminator.

Nej, ska jag ha mig ett galet, mordiskt och deformerat Geni vänder jag mig nog även i fortsättningen med förtroende till Vincent Price och House of Wax från 1953. Alternativt försöker hitta ett exemplar av Mystery of the Wax Museum.

Annonser

Fortsättning på inlägget från tidigare idag…

***

De försonande dragen i den här soppan är förstås att de bästa gialli är både spännande och snygga. Ibland måste man kanske anstränga sig lite mer för att kunna tänka bort den genusmässiga biten men men att det då ändå kan kännas som om det är mödan värt. Rent visuellt vill jag påstå att jag i den här tema-omgången inte sett något snyggare än filmerna som kommer från Mario Bava eller Dario Argento. Ett hedersomnämnande till Luigi Cozzis The Killer Must Kill Again är dock på sin plats i det avseendet.

Läs hela inlägget här »

För att inte pina mina trogna läsare allt för mycket delas detta avslutande inlägg upp i två delar. Men ni behöver inte vänta särskilt länge på del 2, den trillar in senare under dagen.

***

Så, en italiensk lite dryg månad är till ända. Som vanligt avslutar Halloween-temat inte riktigt så starkt som jag skulle önska men The Strange Color of Your Body’s Tears blev ändå en tydligare summering än vad som vanligtvis är fallet.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Strange Colour of Your Body’s Tears

Som en utsocknes katt bland de italienska hermelinerna smög sig The Strange Colour of Your Body’s Tears in i årets tema. Utan en tanke på att en giallo kunde vara något annat än italiensk passade jag på att hugga denna i realiteten belgisk-fransk-luxemburgska produktion.

The Strange… inleder nog så lovande. En sovande man på ett tåg, en långsamt inzoomande kamera som plötsligt börjar skaka för att sedan helt byta både vy och stil. Till svart-vitt, snabba stillbilder, mörk kvinnohy, smekande skinnhandskar och ett blankt knivblad. Ett pulsljud som startar när en liten dockhand läggs mot halsens tunna hud. Fortsatt korsklippning leder tittaren fram till fantastiskt roterande art nouveau-kalejdoskop, vilka skapar en slags ögonform mot vilken titeln i feta röda bokstäver arrangeras. Läs hela inlägget här »

alt. titel: Mother of Tears, Mother of Tears: The Third Mother

Ok, tredje gången gillt. Mater Lacrimarum, bring it on!

Inferno blev inte alls samma framgång som den tre år äldre föregångaren Suspiria. Kanske var det därför som det kom att dröja hela 27 år innan den sista delen i Dario Argentos mödra-trilogi (Le Tre madri eller The Three Mothers) såg dagens ljus?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Stendhals syndrom, Stendhal’s Syndrome, The Stendhal Syndrome

Så här i backspegeln känns det förstås ganska givet att en så pass visuella regissör som Dario Argento skulle känna sig dragen till hypotesen att en överdos av klassisk konst inte bara kunde leda till en känsla av utmattning utan också på något sätt kopplas till åskådarens minnen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Sect, The Devil’s Daughter

Lika bra att riva av Michele Soavis tredje film som regissör medan vi ändå är på gång!

***

Om lärarinnan Miriam bara vetat vad som väntade henne hade hon kanske trampat lite extra på gaspedalen den där dagen. Som det nu slumpade sig körde hon bara på, inte ihjäl, en gammal man. Skuldmedveten tar hon med sig åldringen hem, ett välgärning som hon får anledning att bittert ångra.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Church, Cathedral of Demons, Demon Cathedral, In the Land of the Demons

Tack vare Dan Brown och en uppsjö mer eller mindre påhittiga konspirationsteorier är de kristna krigarna som gick under namnet Tempelherreorden välkända idag. Men turligt nog för skräckfilmsgenren finns det fler ordrar att fiska upp ur den katolska riddartunnan. En relativt tidig sådan (men ändå nästan 70 år yngre än Tempelriddarna) var de Tyska riddarna.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Terror at the Opera

Samma år som Michele Soavi släppte sin Deliria kom hans samarbetspartner Dario Argento med Opera, en film som i vissa avseenden är Delirias äldre och avsevärt mer extravagant påkostade syskon.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Bloody Bird, Sound Stage Massacre, Stage Fright, StageFright, StageFright: Aquarius

Ingen kan säga annat än att regissören Peter vet att fånga tillfället i flykten. Vad göra när en mordisk mentalpatient flytt och av allt att döma redan tagit en av pjäsens kostymörer av daga med en hacka? Jomen självklart ser Peter till att ändra lite i manus så att historiens fiktive seriemördare helt plötsligt är en mordisk mentalpatient. Dessutom låsa in ett urval skådespelare på teatern för lite intensivrepetition och muta bort deras eventuellt moraliska tveksamheter (alla vet ju att skådespelare är kyrkråttsfattiga). Synd bara att mördaren hunnit smita in innan dess och hans andra offer blir den person som fått i uppdrag att gömma nycklarna.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Simon Sebag Montefiore, Stalin: The Court of the Red Tsar
Harlan Coben, Found

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser