Buio Omega (1979)

alt. titel: Beyond the Darkness, Buried Alive, Blue Holocaust, In quella casa…buio omega

Om jag säger att den beryktade video nasty-regissören Joe D’Amato hann regissera nästan 30 filmer mellan 1979 och 1983 samt dessutom fota de flesta av dem ger det kanske en aning om den generella produktkvaliteten? D’Amato började som kameraman i branschen redan i början av 1950-talet och jag blir mäkta förvånad över att upptäcka att karln faktiskt fotade What Have You Done to Solange som ju var riktigt snygg.

Rosso sangue (1981)

alt. titel: Absurd, Antropophagus 2, Horrible, The Grim Reaper 2, Monster Hunter, Zombie 6: Monster Hunter

Jag är antagligen knäpp, men när jag nu hade chans att också se Joe D’Amatos andra video nasty-film Absurd kunde jag inte låta den slippa förbi.

Profondo rosso (1975)

alt titel: Deep Red, The Hatchet Murders

Musikläraren och jazzpinisten Marcus Daly skäller på sina medmusikanter. Stycket de tränar på utförs för perfekt, genomförandet ska vara trashigare. Vad som däremot inte är det minsta trashigt eller ofullständigt är Dario Argentos Profondo Rosso. Det skulle till ett halloween-tema för att jag äntligen skulle komma mig för att se detta portalverk inom giallo-genren.

Musikalisk demonfemma

Ska man nu vara med på en skräckfilmsvecka är det lika bra att gå all in. Därför bjuder jag nu på en musikalisk fredagsfemma för att följa upp med ytterligare en demonfilm senare under dagen.

***

Ujujuj, det här var verkligen inte det lättaste. En fredagsfemma med skräckfilmsmusik grupperad enligt några slags kriterier. Musik från bra filmer, oavsett musikalisk kvalitet? Nej, här skulle ju fokus ligga på det rent musikaliska så då är det ju bara att bita ihop och försöka hitta bra musik från likaledes bra filmer. Prio ett var naturligtvis att plocka musik från årets demontemafilmer men på det hela taget häll de tyvärr inte måttet i detta avseende. Sedan var jag inne på om jag skulle fokusera på det lite melankoliska, med Johan Söderqvists score till Låt den rätte komma in som the crowning jewel.

Virus (1980)

alt titel: Hell of the Living Dead

Vad gör du om du sett typ världens bästa zombiefilm och dessutom har ett antal osorterade filmklipp på djungeldjur och infödingar? Du gör förstås en egen zombiefilm! (Och gör den under pseudonymen Vincent Dawn som en extra övertydlig homage.)

Italienske regissören Bruno Mattei verkar ha blivit så inspirerad av Romeros Dawn… (som i Italien ju klipptes av Dario Argento och döptes om till Zombi) att han i stort sett övergett den genre han under slutet av 70-talet verkar ha fokuserat mesta delen av sin energi på. Med titlar som Libidomania och Cicciolina amore mio går det kanske att räkna ut vilken genre det var. Hint: The True Story of the Nun of Monza är inte en dokumentär om klosterliv.

Dawn of the Dead (1978) #1

Det är riskabelt att skriva om klassiker. Texten om Dawn… blev så oheligt lång att jag delar upp den. Fortsättning följer imorgon!

***

Man får väl ändå beundra chefen på TV-stationen WGON — han är fullt övertygad om att ifall det inte ständigt rullar information från just deras utsändning kommer folk att stänga av. Kaos och varningar om kommande apokalyps be damned, att stänga av TV:n är det sista en Riktig Amerikan gör! Francine Parker som arbetar på samma TV-station är något mer samvetsöm, hon vill inte sända direkt felaktig information till det ärade publikum. Snart behöver hon dock inte bekymra sin moral med sådana funderingar, stationen är beordrad att stänga ned sina sändningar vid midnatt. Som kamerakillen påpekar: “our responsibility is finished”.

The Hobbit, or There and Back Again (1937)

Bilbo Baggins är en hob som i likhet med andra hober gillar sina bekvämligheter. Hans jordhåla är smockad med pösiga fåtöljer, sprakande eldstäder, doftande tobak och ett välfyllt skafferi. Men ett aldrig så välfyllt skafferi kan motstå attackerna från tretton dvärgar och en trollkarl.

Les rivières pourpres (2000)

alt. titel: De blodröda floderna, The Crimson Rivers

Den franske regissören Mathieu Kassovitz tycks som så många andra ha dött Hollywooddöden. Hans andra film, La Haine, lät tala om sig som en rå och skitig skildring av desillusionerade tonåriga invandrare i Paris förorter. Under tvåtusentalet följde han upp denna hyllade realism med…wait for it…Gothika och Babylon A.D, två filmer som rakar hem imponerande femton respektive sju procent på Rotten Tomatoes. La Haine får hundra procent. I’m just saying…

Labyrinth (1986)

Jim Henson: Vill du ställa upp i en dockfilm? Du får spela kung och ha tights på dig…
David Bowie: Bara om jag får framföra mina kackigaste åttiotalslåtar som legat i byrålådan ett tag.
Henson: Bara så du vet, kungens kostym är en skitig garnmoppsperuk och susp. Alla stålar har redan gått till plysch och fuskpäls.
Bowie: Deal, men då vill jag ha obegränsade mängder eyeliner.

Phenomena (1985)

alt. titel: Creepers

Rättsentomologi började inte med Gil Grissom. Snarare är det en vetenskaplig gren med en lång och stolt historia som i Phenomena, femton år innan CSI, förkroppsligas av den i Schweiz boende entomologen Dr. McGregor. Efter en bilolycka är han förpassad till sin rullstol men har god hjälp av Inga, en chimpans. Av en slump träffar McGregor Jennifer, en ung amerikansk flicka som går på ett flickinternat i närheten. Grejen med Jennifer är att hon har en koppling till insekter som den gode doktorn aldrig skådat förut. Han menar att hon till och med kan vara ”slightly telepathic”, på samma sätt som insekter är.