Jessabelle (2014)

Léon Laurent har inte sett sin dotter på flera år när han plötsligt får ett telefonsamtal som inte är något mindre än ett rop på hjälp. Jessabelle, av alla kallad Jessie (förståeligt, vi minns väl alla en viss svart-vit demonkissekatt?), har varit med om en trafikolycka vilken resulterat i en styck död pojkvän, ett styck ofrivilligt missfall och två styck temporärt oanvändbara ben.

Där är framförallt det där sista som gör att Jessie knappast kan klara sig själv i landet där mycket hänger på vilken form av vård du kan bekosta på egen hand. Så Léon hämtar Jessie på sjukhuset, kör en jäkla bit rakt in i Louisianas ödemarker och installerar henne i sin mors gamla rum. En mor som Jessie knappt minns eftersom hon dog av en hjärntumör strax efter dotterns födelse.

Och medan Jessie välkomnar möjligheten att lära känna sin mamma lite närmare genom bland annat några gamla videoband tycker inte Léon alls att det är någon bra idé. Faktum är att han mer eller mindre får ett halvberusat vansinnesutbrott vid åsynen av banden och straffar dottern genom att dumpa hennes rullstol i sjön. Att Jessie börjar känna sig aningens illa till mods är knappast någon underdrift. Alla de där konstiga ljuden om natten och vanvettiga mardrömmarna gör inte heller saken bättre.

Jessabelle öppnar upp med introt för ett för det här temat numera välkänt produktionsbolag, Blumhouse Productions, och jag börjar därmed misstänka att jag vet vad jag har att vänta. Big ass hus (som för övrigt ser ut att ha exakt samma layout som de i Insidious 1 och 2 samt Ouija. Är det därför produktionsbolaget heter Blumhouse?). Hackig ”spök”-klippning. Läskiga gestalter i speglar. Ett mysterium som har sin förklaring i historien.

Jessabelle försöker däremot göra en liten utstickare in i voodoo-land, något filmen knappast hymlar med eftersom den inleds med ett olycksbådande (men lämpligt svårplacerat) citat från ”Legends of Haiti”. Något om skuggor och ödet. Ett öde som i Jessies fall tycks handla om att behöva gyttjebrottas med en kvinnogestalt i ungefär samma ålder som hon själv.

Mycket av Jessabelle hänger på sin hjältinna där Sarah Snook gör en schysst insats. Historiens upptakt peggar förstås också upp henne för både mentalt och fysiskt underläge där man möjligen skulle kunna reagera på att hon, efter ankomsten till Léons hus, grubblar förvånansvärt lite på sitt döda barn och sitt döda barns döde far. Filmen tar för all del till vara på Jessies fysiska utsatthet på grund av sina skador, hänvisad som hon är till rullstolen. Däremot framställs försöken att återknyta till den döda modern som mer traumatiska än den inledande bilolyckan.

Voodoo-kulturen tycks främst ha en plats i filmen för att skrämma oss och Jessie. Utöver den effekten är den är inget det läggs särskilt mycket ansträngning på, bortsett från välbekanta djuroffer och hänvisningar till Papa Legba. Samtidigt påpekas det hur mycket av vardag voodoon fortfarande är i de där krokarna, vilket förstås alltid är lite kittlande att tänka på. Vardagsnärvaron utgör dessutom en möjlig förklaring till varför filmen (tacknämligt nog) inte innehåller långrandiga utläggningar om voodoo-kulturen och dess betydelse.

Hade Jessabelle varit den första film jag sett inom ramen för det här temat hade jag sannolikt tyckt att den varit bättre. Om inte annat rent visuellt och för hoppa till-effekterna, vilka jag vid det här laget emellertid börjar känna mig något övermätt på för att uttrycka det milt.

Tyvärr är filmens historia (särskilt de historiska och förklarande delarna) alltför klumpigt berättade. Kan man tänka sig att erfarenheter från Saw VI och Saw 3D: The Final Chapter trots allt inte gav regissör Kevin Greutert den fingertoppskänsla han skulle behöva? Jessabelle blir i slutänden en halvdan mash up mellan Skeleton Key och The Others med en slutscen som stinker övertydlighet och skämskuddevarning.

Jessabelle var ett tips från kollegan Filmitch, vilken tyvärr inte slog lika väl ut som 70-talaren The Senteniel.

Demonstatus:
Oklar. Inom voodoo-kulturen finns så kallade Loa, andar vilka tjänar som budbärare (?) mellan mänskligheten och en mer avlägsen gud. Loas kan åkallas genom ritualer där de besätter vissa av deltagarna medan de tar emot offergåvor och besvarar böner eller önskemål.

Så, med lite god vilja, en slags demoner. Kanske. I fallet Jessebelle skulle jag emellertid säga att det inte är en (eller flera) demon(er) som utgör hotet, möjligen är det de(n) som hjälper de som utgör hotet att komma åt Jessie bortom graven.

Vi har därmed inte heller någon sann besatthet att tala om, så mest tvångsföreställningar i form av mardrömmar? Puny Loa…