alt titel: M3gan, MEgan
Hur många föräldrar har inte satt sitt hopp till artificiella barnvakter, bara för att sedan bli besvikna på dem? Från Hoffmans droppar, via TV och videon, till paddan. Antingen utgör de inte tillräcklig distraktion eller också står det snart klart att de utgör fel sorts distraktion.
Fortsätt läsa ”M3GAN (2022)”
Ingen ska komma och påstå att spaceranger Buzz Lightyear inte tar hand om sina egna misstag. Inte ens när det handlar om att i en oändlig loop testa hyperfart-kristaller, vilket kronologiskt tar honom längre och längre ifrån sina kollegor. Inte ens när det visar sig att samma kollegor blivit tillfångatagna av ett gäng intergalaktiska robotar. Inte ens när de enda som finns kvar för att hjälpa honom är ett gäng oerfarna amatörer. Plus robotkatten Sox, förstås.
Fortsätt läsa ”Lightyear (2022)”
alt. titel: Lego Filmen 2, LEGO filmen 2, La gran aventura Lego 2
Sedan vi sist träffade Emmet och alla hans Lego-kompisar i den första Lego-filmen har det gladlynta och ”awesome” Bricksburg förvandlats till Apocalypseburg under de ständiga och fientliga attackerna från Duplo-planeten.
Fortsätt läsa ”The Lego Movie 2: The Second Part (2019)”Innan jag avslutar veckans tema vill jag ändå lyfta två specifika Koontz-romaner. Är det så att det känns som om det inte var så himla länge sedan ni hörde lite snack om Dean R. Koontz är det kanske inte så märkligt. I The Eyes of Darkness från 1981 förekommer nämligen ett virus/artificiellt smittämne från Wuhan-regionen som tagit sig in i USA (via skumma kanaler naturligtvis). Smittan innebär dock något mycket mer dramatiskt än ständigt stigande behov av IVA-platser och lockdown (vilket förstås är dramatiskt så det räcker till).
Fortsätt läsa ”KoontzKatalepsi #5”
Tja, med alla andra superhjälte-origin-stories som poppar upp, varför inte en om en figur som med lite god vilja också skulle kunna ses som en slags superhjälte?
För som Klaus vet att berätta, det har inte alltid varit självklart att julen innebär leksaksklappar från en storväxt karl som kör släde och bryter sig in i folks hem via skorstenen. I begynnelsen fanns nämligen bara den extremt missnöjde brevbäraren Jesper Johanssen som blivit förpassad till den arktiska utposten Smeerensburg. Pappa Johanssen basar för den Kungliga Postakademin och hoppas att jobbet ska kunna pressa in lite vett i den bortskämde slyngeln. När Jesper har frankerat 6.000 brev får han komma hem igen och inte en minut förr!
Men det är inte bara klimatet som är lite frostnupet på Jespers arbetsplats. Smeerensburg råkar vara en stad som är byggd på gamla, goda traditioner som bitterhet och hämndlystnad. Klanerna Krum och Ellingboe har hatat och slagit ihjäl varandra med samma varma hand sedan stenåldern och har inga direkta planer på att sluta upp med det. Därmed finns det heller inga större behov av att skicka brev fram och tillbaka i den lilla byn, invånarna föredrar att kommunicera med betydligt mer handfasta metoder.
Men på lite kringelikrokiga vägar får Jesper ändå med sig ett brev från en pojke till den ensamme Klaus som bor mitt ute i skogen. Pojken är ledsen och Klaus tror att en leksak från hans dignande hyllor skulle kunna muntra upp pysen. Ryktet om ekvationen brev=leksak sprider sig bland barnskockarna i Smeerensburg och Jesper är inte sen att utnyttja sin nyvunna betydelse. Som vilken langare som helst gör han sitt bästa för att underblåsa barnens brevskrivar-beroende. Men det finns de i byn som inte vill släppa ifrån sig den maktposition som kommer från bitterhet och hämndlystnad.
Jag ska inte påstå att jag är den som kastar mig över varje ny julfilm som prånglas ut på marknaden men blotta utseendet på Klaus (plus en del fina omdömen) gjorde mig ändå lite nyfiken. Filmen är animerad i en stil som påminner mig om allt från The Incredibles och Rise of the Guardians till Corpse Bride. Samt alldeles särskilt Despicable Me, varför det inte kommer som någon större överraskning att Klaus är sprungen från samme upphovsman – spanjoren Sergio Pablos.
Lyckligtvis slipper vi dock tokroligt gulliga minions-horder i Klaus. Däremot är jag beredd att erkänna att julfilmer tjänar på att iscensättas i en mer gammaldags miljö även om Smeerensburg inledningsvis knappast kan kallas för mysig eller hemtrevlig. Snarare präglas byn av en direkt spöklik stämning, full som den är av fallfärdiga hus, illavarslande valskelett och ruttnande fisk. (Det är förstås ingen slump att en verklig valfångarbosättning vid namn Smeerenburg etablerades under 1600-talet på Svalbard.)
I det stora hela tycker jag att Klaus belönar min nyfikenhet – den lite gammalmodiga animeringsstilen är tilltalande och historien klarar sig från det värsta sötslisket. Till filmens styrkor hör också en ambitiös röst-casting innehållandes bland andra Jason Schwartzman, Rashida Jones, J. K. Simmons, Joan Cusack och Norm Macdonald. Den är dessutom ganska underhållande när den allt eftersom checkar av ursprungen till klassiska jultomteattribut som dragrenar, flygande slädar och det faktum att jultomten vet precis hur snälla eller stygga barn har varit.
Samtidigt som här givetvis finns allvarsamma budskap om att betydelsen av utbildning (hur ska man annars kunna skriva tomtebrev?), att strunta i sunkiga traditioner (lek är en fantastisk barriärbrytare) samt hur osjälviska gärningar har en tendens att föröka sig naturligt. Och även om man gör gott för att själv få ut något av det, grundläggs i bästa fall en vana av likartade handlingar. Tills dess att man faktiskt kan göra något snällt utan att förvänta sig något tillbaka.
Klaus är absolut en film som jag kan tänka mig att lägga till skattgömman av julunderhållning som är värd att plocka upp igen.
Mittåt, jag glömde ju helt bort att även kollegan Filmitch sett och gillat Klaus.
Som alla djuren som bor runt gamle gubben McGregors hus vet – det är ingen riktig fest innan man har rakat räven Mr. Tod. Men när de alla firar firar som bäst dyker Thomas McGregor upp. Han är gubbens enda levande släkting och har därför ärvt den magnifika gamla lantegendomen. Grejen är att Thomas inte alls är vad man på ren svenska skulle kalla ”outdoorsy” utan tänker sälja stället så snart han bara kan för att kunna köpa sig en egen leksaksaffär.
Är det något de senaste årens skräckfilmer har lärt mig är att man ska passa sig jäkligt noga när det börjar dyka upp antika leksaker. Greta Evans har däremot inte riktigt något större val när hon ser utbudet i den läskigt stora brittiska herrgården eftersom hon flyttat från Montana till England för att arbeta som nanny.
Dags för årets traditionsenliga adventsfilm! Om jag går all in med Halloween är jag desto mer sparsmakad när det gäller julfilmer. Så håll till godo, för mer jul än så här blir det inte på bloggen.
***
Ni minns kanske julen? En högtid för lugn och eftertanke? För umgänge med de man älskar mest här i livet? Näppeligen… Julen är en sammanbiten tid, stressig bortom allt förnuft när man dessutom tvingas umgås med släktingar som man önskar att man inte hade. Ett gäng människor, som pappa Tom förklarar för sonen Max, ”trying to be friends even though they have nothing in common”.
Med utfästelser om att uppföljaren till The Conjuring skulle vara minst lika bra som originalet och dessutom innehålla ett monster som låg närmare årets Halloween-tema än den tidigare häxan Bathsheba Jedson fanns det inte så mycket att diskutera. Dags att kasta sig över The Conjuring 2.
Pixar har knappast legat på latsidan sedan 1999, under andra halvan av 2000-talet har det kommit en ny film varje år, men det känns ändå som någon form av kvalitetsmärke att bolaget väntat tio år innan man åter vänt sig till Andys leksakskista för äventyr. Dessutom måste jag även få påpeka att det känns riktigt fräscht och ovant med tre filmer som faktiskt bara heter 1, 2 och 3 utan putslustiga undertitlar (även om jag aldrig kan låta bli att fnissa åt The Squekquel).
Möjligen ångrar Woody sitt beslut att välja Andy före evigheten på ett japanskt leksaksmuseum. Andy har hunnit bli 17 och även om han faktiskt inte kastat bort alla sina leksaker (som genom ett under är de han har sparat alla de huvudsakliga karaktärerna i de två första filmerna, med undantag för Jessie och Bullseye) var det bra länge sedan han lekte med dem som på gamla dar. Faktum är att han ska ge sig iväg till college snart och där finns det kanske mer plats för maja och experimentellt sex än cowboys och rymdhjältar. Till och med Buster har blivit vit om nosen (och ganska fet om sanningen ska fram).
Rörliga bilder och tryckta ord 