Dark Places (2015)

Libby Day har vuxit upp i övertygelsen att det är något fel med henne, hon bär på ”evil blood”. Och inte bara med henne, förresten, utan hela hennes familj. Nu finns det då inte så mycket kvar av den eftersom brorsan Ben sitter i fängelse för att ha mördat mamma Patty och systrarna Michelle och Debby.

Libby har valt att inte konfronteras med minnena av sin familj, utan förvisat dem till sitt medvetandes ”dark places”. Hon har inte träffat vare sig brodern Ben eller loserpappan Runner sedan 1985 och mordrättegången.

Däremot har hon inte haft några större samvetsbetänkligheter att leva på den inkomst som ett välkänt mordfall kan generera i good ole US of A. Men nu börjar folk inte längre vara särskilt intresserade av att ge pengar till en stackars moder- och systerlös flicka (och som dessutom har en djävulsdyrkare till bror). För att inte hamna på gatan måste Libby nu försöka tjäna sitt uppehälle men det enda hon egentligen har att bidra med är sin historia.

Därför kommer erbjudandet från Lyle Wirth och hans lilla grupp med privatspanare lägligt. De är övertygade om att Ben är oskyldig och även om det i sin tur skulle innebära att Libby ljög om vad som hände den där natten tar hon på sig uppgiften att försöka luska i fallet.

Jag blev rätt förtjust i Gillian Flynns thriller Dark Places och nu var det alltså dags för att se om adaptionen av fransmannen Gilles Paquet-Brenner skulle hålla måttet. Om inte annat imponerar rollistan med namn som Charlize Theron, Nicholas Hoult, Chloë Grace Moretz, Tye Sheridan och Christina Hendricks.

Men, njae, jag vet inte, jag… Mycket hänger förstås på Charlize Theron i huvudrollen som den vuxna Libby och hon kan vara en lite ostadig skådis. Aldrig direkt dålig men inte alltid heller lysande. I Dark Places upplever jag att hon tagit en ganska lätt lönecheck eller också är det manuset som inte låter henne vara särskilt mycket mer än trumpen och ovettig mot sina medmänniskor. Hon gör inte bort sig men skapar samtidigt heller inte det engagemang för sin Libby som jag tyckte att Gillian Flynn lyckades med.

Särskilt tydligt blir det förstås eftersom filmens många flashbacks till 1985 ger nästan lika mycket utrymme åt Christina Hendricks slitna mamma Patty som inte bara måste dras med en utmätningshotad gård utan också en oregerlig son. Ska jag jämföra med Theron tycker jag nog att jag får betydligt mer tillbaka från Hendricks oroliga ögon och spända drag kring munnen.

När jag läste Gillian Flynns förlaga kändes det som om den höjde sig över thrillermängden tack vare sin gråkalla atmosfär. Kansas var verkligen inget ställe man blev särskilt sugen på att ens komma i närheten av. Gilles Paquet-Brenner har i egenskap av både manusförfattare och regissör lyckats helt ok med att överföra Flynns grundhistoria till filmmediet men är inte riktigt lika framgångsrik i sina försöka att återskapa bokens stämning. På det hela taget känns Dark Places i sin filmversion platt och generisk, sin rollista till trots. Ser man bara filmen kan den säkert bli helt ok. Men har man läst boken är det svårt att blunda för allt som saknas.

Annons