Dark Places (2015)

Libby Day har vuxit upp i övertygelsen att det är något fel med henne, hon bär på ”evil blood”. Och inte bara med henne, förresten, utan hela hennes familj. Nu finns det då inte så mycket kvar av den eftersom brorsan Ben sitter i fängelse för att ha mördat mamma Patty och systrarna Michelle och Debby.

Libby har valt att inte konfronteras med minnena av sin familj, utan förvisat dem till sitt medvetandes ”dark places”. Hon har inte träffat vare sig brodern Ben eller loserpappan Runner sedan 1985 och mordrättegången.

Däremot har hon inte haft några större samvetsbetänkligheter att leva på den inkomst som ett välkänt mordfall kan generera i good ole US of A. Men nu börjar folk inte längre vara särskilt intresserade av att ge pengar till en stackars moder- och systerlös flicka (och som dessutom har en djävulsdyrkare till bror). För att inte hamna på gatan måste Libby nu försöka tjäna sitt uppehälle men det enda hon egentligen har att bidra med är sin historia.

Därför kommer erbjudandet från Lyle Wirth och hans lilla grupp med privatspanare lägligt. De är övertygade om att Ben är oskyldig och även om det i sin tur skulle innebära att Libby ljög om vad som hände den där natten tar hon på sig uppgiften att försöka luska i fallet.

Jag blev rätt förtjust i Gillian Flynns thriller Dark Places och nu var det alltså dags för att se om adaptionen av fransmannen Gilles Paquet-Brenner skulle hålla måttet. Om inte annat imponerar rollistan med namn som Charlize Theron, Nicholas Hoult, Chloë Grace Moretz, Tye Sheridan och Christina Hendricks.

Men, njae, jag vet inte, jag… Mycket hänger förstås på Charlize Theron i huvudrollen som den vuxna Libby och hon kan vara en lite ostadig skådis. Aldrig direkt dålig men inte alltid heller lysande. I Dark Places upplever jag att hon tagit en ganska lätt lönecheck eller också är det manuset som inte låter henne vara särskilt mycket mer än trumpen och ovettig mot sina medmänniskor. Hon gör inte bort sig men skapar samtidigt heller inte det engagemang för sin Libby som jag tyckte att Gillian Flynn lyckades med.

Särskilt tydligt blir det förstås eftersom filmens många flashbacks till 1985 ger nästan lika mycket utrymme åt Christina Hendricks slitna mamma Patty som inte bara måste dras med en utmätningshotad gård utan också en oregerlig son. Ska jag jämföra med Theron tycker jag nog att jag får betydligt mer tillbaka från Hendricks oroliga ögon och spända drag kring munnen.

När jag läste Gillian Flynns förlaga kändes det som om den höjde sig över thrillermängden tack vare sin gråkalla atmosfär. Kansas var verkligen inget ställe man blev särskilt sugen på att ens komma i närheten av. Gilles Paquet-Brenner har i egenskap av både manusförfattare och regissör lyckats helt ok med att överföra Flynns grundhistoria till filmmediet men är inte riktigt lika framgångsrik i sina försöka att återskapa bokens stämning. På det hela taget känns Dark Places i sin filmversion platt och generisk, sin rollista till trots. Ser man bara filmen kan den säkert bli helt ok. Men har man läst boken är det svårt att blunda för allt som saknas.

9 reaktioner till “Dark Places (2015)”

  1. Visst får man känslan av att filmskaparna inte alls förstod vad boken handlade om? Det är förvisso närmast omöjligt att filmatisera en historia som är helt beroende av inre monolog (även om Election lyckas fint). Men man kunde i alla fall börja med en casting som skickar rätt signaler, vilket inte är att Libby Day är en deppig amason. Inte för att fysiska olikheter behöver betyda något, men när de motsvarar utstrålningen blir det ju skevt. Möjligen kollade de på Monster och blandade ihop vem de ville ha i sin film.

  2. Du slår som vanligt huvudet på spiken. De har bara tagit själva händelseförloppet utan att riktigt reflektera över vad det egentligen ska innebära. Och nu när du säger det rimmar ju inte heller Monster särskilt väl i uppenbarelse med bilden av Libby. En mindre och senigare kvinna hade varit bättre, kanske Saoirse Ronan? Fast det förslaget beror kanske enbart på den nyliga titten på Lady Bird?

  3. Sant, Ricci är mer lik i ålder. Å andra sidan tänker jag mig någon mer fragil och senig men kan inte komma på vem just nu. Alla jag hittade var lite för snygga

  4. Juliette Lewis är iofs lite äldre men stämmer bättre överens med den typ av person som jag hade tänkt mig

  5. Hon hade passat bra. Men vår uppfattning om räkan Ricci verkar skilja sig. Jag har å andra sidan inte sett henne som Lizzie Borden.

  6. Du har inga problem med att se henne som fragil och senig? Jag riskerar nog att ha en för tydligt bild av henne från Casper. Och det var ju några år sedan…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: