Intouchables (2011)

alt. titel: En oväntad vänskap, The Intouchables, Untouchable

En förlamad kultiverad man söker en vårdare på heltid som ska bo i hans luxuösa Parishus. Tror vi att han anställer någon av de mycket kompetenta sökande till jobbet? Sökande som utbildat sig i åratal för att sköta det jobb som annonserats ut? Tror vi att han anställer någon som till 100% delar hans förfinade smak vad gäller konst och musik?

Eller, eftersom detta inte bara är en film utan en livs levande BOATS, tror vi att han anställer den omotiverade senegalesiske ynglingen som kommit till intervjun bara för att få en kråka på ett papper som han kan visa upp för arbetsförmedlingen?

Knappast integralkalkylnivå på det ”mysteriet”. Driss börjar jobba för Philippe och sakta men säkert får hans okonventionella stil alla i det förut så tillknäppta hushållet att leva upp, till och med den truliga tonårsdottern. Under Driss inverkan samt med en gnutta hjälp från Earth, Wind and Fires ”Boogie wonderland” börjar Philippe både prata med sin brevvän Éleonore och lära sig röka jointar samtidigt som han blir underhållen av asiatiska prostituerade.

Jag blir lite förvånad över En oväntad vänskap, en titel som för övrigt är den grövsta av falska marknadsföringar. Filmen fick så vansinnigt mycket positiva omdömen när den kom, men allt jag ser är en förvisso välgjord och charmig men ändock genomsnittlig feel good-odd couple-buddy-film. Kanske till och med aningens fantasilös i all sin alldaglighet.

Passion Fish möter Driving Miss Daisy, typ. Philippe gillar Driss just för att förortskillen är okonventionell, opolerad och mer intresserad av att glo på kvinnohäckar än se till att Philippe får mat i munnen. Han törs till och med skämta om Philippes förlamning!

Självklart vill Driss inte köra den trista rullstolsanpassade vanen utan hystar in sin mer än villige arbetsgivare i den svarta Maseratin. Lika självklart skrattar Driss ihjäl sig vid åsynen av sin förste rundhyllte och pompöse operatenor. Den unge mannens närvaro tillåter i sin tur Philippe små revolter, som att röka på eller lura av en bekant (som tidigare försökt svartmåla Driss inför Philippe genom att påtala den förres brottsliga förflutna) pengar för en tavla som Driss målat själv.

Det enda området där En oväntad vänskap överraskar är att det där tragiska bakslaget jag hela tiden väntar på (Philippe blir väldigt sjuk eller Driss blir förvägrad inträde på en av de tjusiga restaurangerna de frekventerar) faktiskt aldrig inträffar. Istället rullar historien på på samma sätt som livet tenderar att göra, utan vare sig extrema toppar eller dalar.

Jag minns också att det blev en hel del prat om att filmen bytt ut verklighetens fransk-algeriske Abdel Sellou mot fransk-senegalesiske Driss (spelad av franskfödde Omar Sy). Här är jag verkligen inte tillräckligt insatt i fransk immigrationspolitik för att kunna avgöra om bytet gjorde En oväntad vänskap mer eller mindre provokativ. Själv tyckte jag inte att det spelade någon större roll, jag upplever att filmen snarare försöker kontrastera klass (där etnicitet förstås spelar en viktig roll).

Relationen mellan vit och svart, äldre och yngre, rik och fattig, privligierad och icke-priviligierad är rar och harmlös, men särskilt oväntad är den som sagt inte.

Annons