Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (2017)

Filmen med den omöjligt långa titeln blev förra årets filmspanar-favorit från Malmö filmdagar. Själv hade jag tur och kunde hugga den på hemmaplan istället

***

Sedan skolskjutningen i Florida i februari i år har det förekommit mycket diskussion om benägenheten att sända ”thoughts and prayers” till offren. Allt för ofta stannar engagemanget där, inget GÖR egentligen något åt problemet.

En som är hjärtligt trött på ”thoughts and prayers” är Mildred, mamma till Angela. Det har gått ett knappt år sedan Angela blev våldtagen och mördad och Mildred tycker att bristen på gripna gärningsmän är anmärkningsvärd. För att röra om lite i grytan hyr hon tre stora anslagstavlor och sätter upp affischer vilka skarpt ifrågasätter polisens engagemang i fallet. Enda anledningen till att hon har råd med hyran är att de ligger intill en väg som få tar nuförtiden, ungefär som att hyra annonsutrymme vid Sandöbron skulle jag gissa.

Ebbing är ingen storstad och trots att alla har medlidande med Mildred i hennes svåra situation är det många som tycker att hon nu börjar gå väl långt. Det samhälleliga kittet börjar lösas upp när en i gemenskapen inte längre vill vara en del av den. Det är en illa dold hemlighet att den omtyckte sheriffen Bill Willoughby är dödligt sjuk i cancer medan Mildred allt mer dragit sig undan i sin sorg. Hon hugger tillbaka mot vem som än går emot henne, må det sedan vara sheriffen eller prästen. Allt detta gör att de sympatier som Mildred tidigare kunnat skörda nu börjar ta slut på ett eller annat sätt.

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är en film där skådespeleri, manus och bildspråk alla samverkar till att skapa en film av sällsynt kvalitet. På senaste tiden har jag nästan börjat förtvivla över om det inte längre är möjligt för mig att hitta alla tre delarna i en och samma film, men så kommer något som Three… och mer eller mindre sopar banan med konkurrenterna.

Manuset ger inga lätta svar, utan låter sina rollfigurer vara precis så där gråskaliga som det ju faktiskt är i verkliga livet. Ingen är vare sig genuint god eller ond och alla är kapabla till bot och bättring om rätt incitament dyker upp. Nu är förstås situationen i Ebbing något tillskruvad och Mildred en rätt extrem personlighet men händelseutvecklingen känns icke desto mindre fullt naturlig, inte minst i sin brist på tvärsäkra svar. Three… är dessutom en film som lämnar flera frågor hängande i luften, men lyckas göra det på ett sätt som känns befriande snarare än frustrerande. Hur kom Bill Willoughby exempelvis att vara gift med en tjugo år yngre australiensiska? Vad hände egentligen som gör att alla ”vet” att polismannen Dixon misshandlade en häktad man? Och vilket levnadsöde skulle inte Dixons stenhårda häxa till mamma kunna berätta?!

Rollfigurerna är som sagt av den arten att de ger mesta möjliga utrymme åt duktiga skådisar som Frances McDormand, Woody Harrelson och Sam Rockwell. Särskilt McDormand är så klart värd alla prisnomineringar och -vinster som tänkas kan med sin kantiga furie. Hennes bestämda ”All rrrrright” låter mer som ett morrande än något annat. Mildred är en kvinna som vi kan anta tvingats göra sig ganska kärv för att överleva redan innan dotterns tragiska död. En del faller ned i handlingsförlamande depression när de drabbas av något liknande. Mildred vänder istället sin sorg utåt, mot omvärlden.

I detta har hon emellertid tappat perspektivet och tycks inte bry sig om hur hennes handlingar påverkar omgivningen, inte minst sonen Robbie. I hennes ögon verkar det exempelvis vara en alldeles utmärkt idé med en nationell (varför inte global?!) databas över alla levande mäns DNA. Med en sådan skulle Angelas mördare inte kunna gått lös så länge som han nu har gjort. Hon vägrar att acceptera att polisen kanske faktiskt gjort allt de kan för att försöka lösa fallet men att inget svar finns just nu. Hon vill ha en tröskel framför vilken hon kan avhända sig sitt behov av skuld och ansvarstagande över det som hänt.

Bara duktiga skådespelare och ett utmanande manus hade varit gott nog men nu har regissör Martin McDonagh och fotograf Ben Davis dessutom skapat en produkt som levererar något mer än bara pang-på-rödbetan-scener. Three… innehåller en härlig kombination av den murrigt instängda lokala puben, nattliga bränder och anslagstavlor i morgondimma som får dem att likna olycksbådande urtidsdjur. Mildred som i slow motion kliver in till reklambyrån för att hyra sin annonsplats osar av Western-vibbar medan Sam Rockwells polisman Dixon får njuta ett par sällsynta bekymmersfria ABBA-sekunder medan allmän förtvivlan bryter ut bakom hans rygg.

Three… är en bra film. Mycket bra till och med. Ett par detaljer skämmer dock perfektionen. Till att börja med är det alltid vanskligt att se en film efter att ”alla” andra mer eller mindre utropat den till årets film. SÅ bra vet jag inte om jag tycker att den var. Främst på grund av att jag hade svårt att greppa tempot, det kändes som om den hade flera ”naturliga” slut där det nästan blev lite av en omstart varje gång historien fortsatte.

Förutom allvaret innehåller manuset också en hel del humoristisk dialog, emellertid av slaget svartare än svart. Själv hade jag oerhört svårt att ställa om till denna humor, för mig var filmen alldeles för tragisk för att jag ens skulle vilja ge mig på ett cyniskt skrockande när Mildred vräker ur sig otidigheter eller bimbon Penelope kliver in i världshistoriens minst väl valda tillfälle för att låna toaletten.