Gone girlUpplösningen på Richard Mathesons novell ”Button, button” hänger på frågan hur väl man egentligen känner den man lever tillsammans med. Nick Dunne har i viss mån lämnat det stadiet, han tycker sig känna sin Amy så pass väl att han i alla fall börjar vara övertygad om att han inte är intresserad av att fortsätta deras blott fem år gamla äktenskap.

Men på självaste bröllopsdagen kommer han hem och finner Amy borta. Vad som däremot finns kvar är ett sönderslaget bord och vad som skulle kunna vara blodstänk i köket. Att ringa polisen i det läget är en självklarhet för Nick men han befinner sig snart i samma position som många andra oroade makar före honom: som misstänkt för att ha mördat sin fru. Enda kruxet är att polisen inte kan hitta någon kropp.

Så småningom kryper det också fram vitt skilda perspektiv på Nick och Amys förhållande. Var det ett perfekt sagoförhållande som under ekonomisk press förvandlades till något betydligt mer oroväckande och brutalt eller var det en perfekt sagoförälskelse som helt enkelt inte kunde hålla i sig? Vem sitter egentligen inne med ”sanningen”?

Gone Girl bygger på Gillian Flynns populära bok med samma namn men innehåller som synes en historia med många kringelikrokar som vi sedan tidigare vet att regissör David Fincher är förtjust i. Och däri ligger väl kanske också filmens största problem.

Eller också är filmens största problem att jag har svårt att släppa tidigare och, om vi ska vara brutalt ärliga, bättre produkter som nu har ett par år på nacken. En dryg tonåring för att vara mer exakt, så det börjar kanske vara dags att lossa greppet om snuttefiltarna Seven och Fight Club (nej, jag är inget fan av Zodiac, ok)?

Gone Girl är liksom The Girl With the Dragon Tatoo en habil och naturligtvis oantastligt snygg thriller men, jämfört med särskilt Fight Club, inte särdeles intrikat. Bortsett från Nick och Amys olika perspektiv är det en i stort sett pang-på-rödbetan-historia vi får ta del av. Förutom när den försöker vara lite bitsk mot dagens på gränsen (inte helt sällan lååångt över gränsen) till trakasserande kändiskult.

Det finns många anspelningar på parets respektive karaktärsdrag men i slutänden vet jag inte om jag kan säga att jag känner vare sig Nick eller Amy. Möjligtvis har Nick i Ben Afflecks rekorderliga skepnad fått lite osäkra konturer men de framstår tyvärr inte som särskilt spännande. Någon gång skulle jag vilja se Affleck spela skitstövel på riktigt, en taskig människa som inte har några som helst planer på att bättra sig eller som innerst inne egentligen är en Schysst Kille.

Och eftersom Gone Girl kräver mer av Affleck än vad han vanligtvis kan leverera blir det lite…tunt. Detsamma gäller Rosamunde Pike som Amy, jag förstår mig inte alls på alla lovord som östs över henne. Hon är snygg, självsäker och fyller väl Amys skor till en viss del men någon storslagen rollprestation bjuder hon knappast på. När de 149 minutrarna är slut är hon och hennes bevekelsegrunder ett lika stort mysterium som hon var i början av dem.

Och när vi ändå snackar casting – jag kan bara inte ta Neil Patrick Harris på allvar. Särskilt inte när han kommer med anspelningar på Kanada. Att rollansvarige Laray Mayfield valde att besätta den vagt oroande och eventuellt psykopatiske Desi Collings med Harris är nästan lika obegripligt som att ge duktige Patrick Fugit så lite att bita i som den nästintill anonyme polisen Jim.

Själva storyn är som sagt rätt ok så länge man inte börjar peta på den allt för mycket, det visuella utförandet ypperligt och den karakteristiska musiken (givetvis signerat Trent Reznor och Atticus Ross) gör att filmen skiljer sig något från andra mainstream-thrillers. Men i allt för många andra avseenden fallerar Gone Girl. I alla fall för att komma från en regissör som Fincher. Men det kanske är så enkelt att han tillhör dem som har svårt att bli bättre än sina historier? Även om han har presterat resultat som skulle kunna tyda på motsatsen.

star_full 2star_full 2star_full 2

Fler än jag har sett Gone Girl och det tycks finnas nästan lika många åsikter om filmen som det finns filmbloggare och -poddare. Varför inte kolla in Fiffis filmtajm, Movies-Noir, Har du inte sett den?, The Nerd Bird, Den perfekta filmen och Filmparadiset?

Annonser