Gone Girl (2014)

Gone girlUpplösningen på Richard Mathesons novell ”Button, button” hänger på frågan hur väl man egentligen känner den man lever tillsammans med. Nick Dunne har i viss mån lämnat det stadiet, han tycker sig känna sin Amy så pass väl att han i alla fall börjar vara övertygad om att han inte är intresserad av att fortsätta deras blott fem år gamla äktenskap.

Men på självaste bröllopsdagen kommer han hem och finner Amy borta. Vad som däremot finns kvar är ett sönderslaget bord och vad som skulle kunna vara blodstänk i köket. Att ringa polisen i det läget är en självklarhet för Nick men han befinner sig snart i samma position som många andra oroade makar före honom: som misstänkt för att ha mördat sin fru. Enda kruxet är att polisen inte kan hitta någon kropp.

Så småningom kryper det också fram vitt skilda perspektiv på Nick och Amys förhållande. Var det ett perfekt sagoförhållande som under ekonomisk press förvandlades till något betydligt mer oroväckande och brutalt eller var det en perfekt sagoförälskelse som helt enkelt inte kunde hålla i sig? Vem sitter egentligen inne med ”sanningen”?

Gone Girl bygger på Gillian Flynns populära bok med samma namn men innehåller som synes en historia med många kringelikrokar som vi sedan tidigare vet att regissör David Fincher är förtjust i. Och däri ligger väl kanske också filmens största problem.

Eller också är filmens största problem att jag har svårt att släppa tidigare och, om vi ska vara brutalt ärliga, bättre produkter som nu har ett par år på nacken. En dryg tonåring för att vara mer exakt, så det börjar kanske vara dags att lossa greppet om snuttefiltarna Seven och Fight Club (nej, jag är inget fan av Zodiac, ok)?

Gone Girl är liksom The Girl With the Dragon Tatoo en habil och naturligtvis oantastligt snygg thriller men, jämfört med särskilt Fight Club, inte särdeles intrikat. Bortsett från Nick och Amys olika perspektiv är det en i stort sett pang-på-rödbetan-historia vi får ta del av. Förutom när den försöker vara lite bitsk mot dagens på gränsen (inte helt sällan lååångt över gränsen) till trakasserande kändiskult.

Det finns många anspelningar på parets respektive karaktärsdrag men i slutänden vet jag inte om jag kan säga att jag känner vare sig Nick eller Amy. Möjligtvis har Nick i Ben Afflecks rekorderliga skepnad fått lite osäkra konturer men de framstår tyvärr inte som särskilt spännande. Någon gång skulle jag vilja se Affleck spela skitstövel på riktigt, en taskig människa som inte har några som helst planer på att bättra sig eller som innerst inne egentligen är en Schysst Kille.

Och eftersom Gone Girl kräver mer av Affleck än vad han vanligtvis kan leverera blir det lite…tunt. Detsamma gäller Rosamunde Pike som Amy, jag förstår mig inte alls på alla lovord som östs över henne. Hon är snygg, självsäker och fyller väl Amys skor till en viss del men någon storslagen rollprestation bjuder hon knappast på. När de 149 minutrarna är slut är hon och hennes bevekelsegrunder ett lika stort mysterium som hon var i början av dem.

Och när vi ändå snackar casting – jag kan bara inte ta Neil Patrick Harris på allvar. Särskilt inte när han kommer med anspelningar på Kanada. Att rollansvarige Laray Mayfield valde att besätta den vagt oroande och eventuellt psykopatiske Desi Collings med Harris är nästan lika obegripligt som att ge duktige Patrick Fugit så lite att bita i som den nästintill anonyme polisen Jim.

Själva storyn är som sagt rätt ok så länge man inte börjar peta på den allt för mycket, det visuella utförandet ypperligt och den karakteristiska musiken (givetvis signerat Trent Reznor och Atticus Ross) gör att filmen skiljer sig något från andra mainstream-thrillers. Men i allt för många andra avseenden fallerar Gone Girl. I alla fall för att komma från en regissör som Fincher. Men det kanske är så enkelt att han tillhör dem som har svårt att bli bättre än sina historier? Även om han har presterat resultat som skulle kunna tyda på motsatsen.

star_full 2star_full 2star_full 2

Fler än jag har sett Gone Girl och det tycks finnas nästan lika många åsikter om filmen som det finns filmbloggare och -poddare. Varför inte kolla in Fiffis filmtajm, Movies-Noir, Har du inte sett den?, The Nerd Bird, Den perfekta filmen och Filmparadiset?

10 reaktioner till “Gone Girl (2014)”

  1. Jag tror du slår huvudet på spiken i din näst sista mening.

    Hur ligger det till på fredagsvisningarna på din lokala biograf, är det fullsatt, går folk på bio? Jag tänker att biografen verkar vara supersnabb med nya premiärer, vore ju kul om ortsbefolkningen (alltså fler än ni) hakade på och använde sig av det. 🙂

  2. Biobeläggningen verkar bero väldigt mycket på vilken film det är. Sedan har jag inte gått tillräckligt regelbundet alla olika dagar för att kunna veta säkert. Det är en rätt stor lokal och fullsatt tror jag aldrig att det har varit. Men det är absolut folk som tar chansen att se bio på hemmaplan eftersom de som sagt är ganska snabba (annars tror jag inte att de skulle kunna dra något folk alls). Förra veckan visade de tex Interstellar.

  3. Jag kan hålla med om 98 procent av den negativa kritiken av filmen. Du beskriver konkret vad filmen inte når längre med. Dock är jag nöjd med Ben Afflecks insats. Han känns för mig inte som en sympatisk kille utan blek och ickelockande på alla punkter, utom just när han ligger riktigt risigt till.

    Ben Affleck spelar en riktigt osympatisk kille (med en hint om att bara vilja få lite omtanke och uppmuntras bli en bättre människa) i sin lilla, lilla roll i Dazed and Confused. En av hans bästa roller. 😛

  4. @Absurd Cinema: Ja, D&C har jag förstått att man ska se också för Matthew McConaughey skull. Kanske dags att passa på?

  5. Nu har jag också sett och skrivit om filmen. Jag gillade den!

    Detta är inte så mycket en favoritfilm att jag står upp och argumenterar för den, men eftersom du fokuserar på flera av skådespelarinsatserna kan jag väl lika gärna ge dig min syn på dem.

    Filmen är i mina ögon inte bara en thriller utan mer en satir över massmedia, kändiskult och sociala medier av idag. I alla dessa fall målas bilder upp om kändisar eller oss själva (sociala medier som fejjan etc). Jag tyckte de i denna film lyckades utmärkt med att ta skådespelare och utnyttja den publika persona som dessa skådisar har.

    Ben Affleck som ”the all American nice guy” i en roll i filmen där han skrutineras av massmedia – är han god eller ond? Med en helt anonym skådis i den rollen hade det inte blivit samma sak.

    På samma sätt spelar man med den publika bilden av Neil Patrick Harris som en belevad, kontrollerad, ”neat” gay man. Hans creepy guy i filmen har undertoner av en stalker som bara vill ha ett platoniskt förhållande med Amy. Jag får vibbar av att han vill ha henne, äga henne, som en trofé. God riddance att hon gjorde sig av med honom.

    Rosamund Pike överraskade mig med sin insats här. Hon var bra helt enkelt. Jag har ingen tydlig bild av henne som kändis så jag vet inte vad i hennes persona de ville åt…

  6. @Henke: Haha, och jag som just varit inne hos dig och ondgjort mig över NPH 😀 Det där med kopplingen mellan skådisarnas mediapersona och massmediakritiken hade jag inte tänkt på, men du har en poäng där kan jag tycka. Tyvärr gör det inte att jag tycker NPH funkar bättre i sin roll. Och som jag skrev inne hos dig, andra halvan börjar samla på sig så många konstigheter att den inte håller på samma sätt längre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: