Richard Montanari: The Skin Gods (2006)
Det känns som om thrillerförfattaren Richard Montanari började med ett ganska häftigt koncept: runtomkring i Philadelphias få kvarvarande hyrvideobutiker börjar det dyka upp kassetter där någon klippt in hemgjorda mordscener. Psycho, Fatal Attraction, Scarface, Les Diaboliques. Polisen är snart på seriemördarjakt. Or are they?!
Det känns ju ändå som en respektabel början, eller hur? Problemet är att jag får intrycket av att Montanari inte riktigt vetat hur han ska bygga ut sitt kluriga koncept till en fungerande handling och därför slängt in alldeles för mycket annat jox som stjäl uppmärksamheten från huvudhistorien. Möjligen beror trängseln istället på att The Skin Gods är den andra delen i en hel serie om PPD och poliserna Jessica Balzano och Kevin Byrne där författaren varit alldeles för pigg på att knyta an The Skin Gods till det som händer i seriens första del, The Rosary Girls.
Slutresultatet blir att boken från början har två olika händelseutvecklingar, A och B. Efter ungefär halva läsningen delar B upp sig i B1 och B2 där B1 avslutas hastigt och lustigt i något slags mellanaktscrecendo medan B2 fuseras med A. Handlingsmässigt hänger jag väl med till slutet men däremot är persongalleriet så smockfullt av olika poliser, misstänkta och vittnen att när mördaren väl presenteras minns jag inte vem det är. Greppet att vissa kapitel får vara i förstapersonsperspektiv hjälper förvirringen på traven.
Med ett språk som är adekvat men knappast remarkabelt i thrillersammanhang är det också svårt att ursäkta så extremt trötta ”vändningar” som att en närstående till huvudpersonerna givetvis måste vara i fara innan det hela kan avslutas. Kevin Byrnes fläckvisa synskhet vet jag inte ens i vilket fack jag ska sortera – surrelistiskt, överraskande, klurigt, förvirrande, slapp deus ex machina?
The Skin Gods är möjligen tillräckligt bra för att duga som underhållning på en långflight till Bahamas om man glömt att ta med sig något bättre. Men det enda som skapar den underhållningen är att det förekommer en hel del referenser till filmer som alla är betydligt mer sevärda än The Skin Gods är läsvärd.
Gillian Flynn: Gone Girl (2012)
Gillian Flynns Dark Places var ju inte någon direkt upplyftande läsning men en riktigt trevlig thriller. Så det var ju bara att gå vidare med nästa Flynn-bok som dök upp på radarn, sannolikt främst på grund av att jag redan tidigare sett filmatiseringen med Ben Affleck och Rosamund Pike.
Gone Girl har helt släppt både satanism och en fattig white trash-tillvaro på den kalblåsta Kansasslätten. Nu befinner vi oss istället i det überhippa jet set-New York där Nick och Amy lever livets glada dagar som hyfsat framgångsrika journalister.
Men vänta, det gör vi ju inte alls… För när Gone Girl drar igång har både Nick och Amy förlorat sina hippa journalistjobb och tvingats flytta från storstaden till förmån för Nicks hemstad Carthage, Missouri, där han istället försöker försörja sig genom att driva en bar med sin tvillingsyster. Att Amy vantrivs på bystan är att uttrycka det milt men tyvärr är Nick lite för självupptagen för att märka det. Till dess att han en dag kommer hem och finner gott om kullvälta möbler men allt för tomt på fru.
Allt eftersom dagarna går tvingas Nick inse att han själv börjar bli polisens bästa kandidat till kidnappningen och/eller mordet på Amy. En utveckling som någon dessutom tycks orkestrera bakom hans rygg.
Gillian Flynn är helt klart en duktig thrillerförfattare men lyckas för min del inte få till samma ödesmättade stämning i Gone Girl som i Dark Places. Det känns som om dagens bok i högre utsträckning bygger på opålitliga berättare och ett antal vändningar som måste vara överraskande för att nå sin fulla effekt. Och det satte förstås minnet av filmen p för.
Gone Girl är fortfarande en bra thriller och en intressant skildring av hur ett förhållande kan utvecklas när man slutar låtsas inför varandra och istället visar sin sanna personlighet. Särskilt om en av de personligheterna är en fullödig psykopat.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Är boken bättre än filmen för den fann jag ha en alldeles för korkad handling för att köpa.
Mja, de är lite olika men ändå likvärdiga skulle jag säga. Flynn är dock en tillräckligt bra författare för att möjligen få sin berättelse att flyga lite stadigare.