Av olika anledningar blev det inget inlägg igår, men nu kör vi på som vanligt igen. Nedanstående text publiceras på förekommen anledning efter en filmdiskussion IRL. You know who you are…

***

På ett sätt är Annies gränslande av garageporten (för att hon inte vill besvära sin KK Ted med att öppna den) slutet på en lång räcka misslyckanden. Hon har inte lyckats få Ted till någon form av åtagande i förhållandet trots att det är helt uppenbart att hon inte känner sig bekväm med att de bara är KK. Lika uppenbart är det att hon egentligen borde be Ted att flyga och fara eftersom hon skulle få ut mer av en medelmåttigt prissatt vibrator. Hon har konkat sin kakbutik och jobbar nu istället som smyckeförsäljare men har stora problem med att förmedla ett övertygande ”love is eternal-face”.

Men om Annie kunde se in i framtiden tror jag att hon skulle vara rätt tacksam över dessa tidigare misslyckanden om hon bara kunnat undvika alla ytterligare förnedringar som finns reserverade för henne. Tidigare har hon alltid kunna skratta åt alltsammans tillsammans med bästa kompisen Lillian men stötestenen nu är att Lillian gått och förlovat sig med Doug.

Annie blir självklart ”maid of honor” och plötsligt består livet inte av något annat än snofsiga förlovningsfester där hon inte känner sig hemma och mer eller mindre seriösa ”tävlingar” med Lillians nya bästis, den perfekta Helen. Steg för steg gräver sig Annie djupare och djupare ned i grav kantad med matförgiftningar, pillerknaprande och flygplansarrester.

Eftersom den blivit relativt omskriven var innehållet i Bridesmaids ingen stor överraskning för min del. Däremot är det förstås lite deprimerande att inse hur pass fräsch och nyskapande den känns bara genom att man tagit en riktigt klassisk grabbkomedi och istället rollbesatt den med uteslutande kvinnor. Alla manliga roller i Bridesmaids är rätt tunna, inklusive den rekorderlige polisen Nathan (vilken tycks ta väldigt lätt på sina polisplikter, både vad gäller att låta civilister använda polisutrustning och utföra privata ärenden på arbetstid). Ett idealt tillstånd skulle förstås vara matiga roller på båda sidor om könsstaketet, men what the hell, nu får man ta vad som bjuds.

Istället för möhippor skulle Bridesmaids alltså lika gärna ha kunnat handla om en svensexa och sådana filmer finns det mer än nog av. Nu ska det sägas att Bridesmaids, för att vara en rätt enkelspårig möhippe/svensexafilm, är väl balanserad. Här finns både förhållandevis avancerad verbal humor, en hel del fysisk humor (inte minst i form av kroppsevakueringar) och lite mer allvarliga stråk när Annie tvingas fundera över vart hon är på väg med sitt liv.

Problemet jag hade med Bridesmaids bottnar tyvärr i det faktum att jag sällan tycker att den här typen av filmer är hysteriskt roliga och det blir faktiskt inte per automatik roligare bara för att alla pinsamheter händer en Annie istället för en Arnie. Här finns dessutom gott om pinsamhetshumor á la The Office, vilken gör att jag ålar mig runt i soffan som en fyraåring med ett raseriutbrott. Och allt som händer under den famösa klänningsprovningen ger mig inga skrattkramper, däremot ett vagt illamående trots fingrar i öronen, ljudet neddraget på TV:n och stränga instruktioner till maken att ”Säg till när det är klart!”

Dessutom stötte jag på alla de pet peeves som i princip är legio när det gäller amerikanska bröllop(sfilmer). Denna fullkomliga fixering vid tvåsamhet. Att alla förutsätter att vilken karl som än råkar stå närmast Annie på förlovningsfesten är hennes dejt renderar förstås i en del humor, men en ganska krystad sådan. Att det ska kosta så jäkla mycket pengar. (Det är väl en sak om brudparet vill slänga ut ett livs besparingar på blommor och elaborerad tårtfrosting, men det borde inte förväntas att man som brudtärna själv ska betala flera tusen spänn för en klänning som kommer att användas en gång.) Att, när man väl är gift, inträder i ett helt nytt stadium i sitt liv från vilket det inte finns någon återvändo och som kommer att förändra “allt”.

Men visst, även om Bridesmaids för mig personligen inte var någon super-mega-hit, var den förstås ganska kul, inte tu tal om den saken. Jag gillade Kristen Wiig som elegant klarade den här balansen mellan det totalt urflippade och det lite mer allvarliga (vilket hon också fixade bra i Paul). I åtminstone vissa lägen var den rundnätta Melissa McCarthy väldigt rolig som brudgummens syster, även om det tog ett tag att vänja sig vid karaktären Megan när man från början hade minnen av den betydligt mindre påstridiga Gilmore Girls-Sookie.

Absolut bäst var nog emellertid australiensiska Rebel Wilson som hade ett klart grepp om hur man bäst tar hand om mexikanska back alley-tatueringar.

Flera andra har förstås sett Bridesmaids. Fiffi var den som tyckte bäst om filmen men tyckte ändå att det blev lite mycket slisk, Henke och Jessica var mer eller mindre vagt besvikna medan Steffo blev förväntat underhållen.

Annonser