You are currently browsing the tag archive for the ‘Bridesmaids’ tag.

Jag klagade på att den franska filmen med titeln En oväntad vänskap inte var det minsta oväntad. Det hade däremot kunnat vara en lämplig titel för dagens film eftersom prudentligt ordentliga Stephanie och kosmopolitiskt dry martini-pimplande Emily är de mest osannolika av vänner. Men nu råkar deras respektive söner, Miles och Nicky, gå i samma skola och hur många kvinnliga vänskaper har inte satts i rullning av playdate-bollen?

Läs hela inlägget här »

The HeatDan Ackroyd spelar Sam Ashburn, en strikt FBI-agent som ogillas av kollegorna eftersom han har taskiga people skills. Han är arrogant och påpekar gärna för sin omgivning hur enormt kompetent och duktig han är. James Belushi spelar i sin tur Shaun Mullins, en Boston-polis som är lika mycket frifräsare som Ashburn är paragrafryttare. Han är dock inte mer omtyckt av kollegorna eftersom han är är både bufflig, högljudd och våldsam.

Läs hela inlägget här »

Det här blir ett långt inlägg, men det känns angeläget att sätta punkt här och nu istället för att dra ut på det men ett litet tarm-inlägg efter morgondagens gemenskapseffort (you’ll see what I mean). Jättetack till alla som följt med på resan, läst och kommenterat. Lika roligt som det var att skriva inläggen, lika roligt har det varit att läsa era olika reaktioner.

***

2010
Nu kan jag snart räkna filmerna jag ens har sett på fingrar och tår. Den nostalgifria listan kan skrotas eftersom långtifrån alla är kvalitetsrullar. Årets bästafilm har med största sannolikhet en hel massa konkurrenter som jag bara inte hunnit se ännu. Läs hela inlägget här »

Professor John Oldman gör sig redo att lämna sin tjänst och de vänner han skaffat under sina år vid det namnlösa universitet (men beläget någonstans i södra öken-USA vad omgivningarna anbelangar). Den här typen av avskedsfester tenderar ofta till att bli lite bitterljuva affärer och Johns fest är inget undantag, hans kollegor är uppriktigt sorgsna över att se honom fara iväg.

Stämningen blir så förtroligt melankolisk att John helt plötsligt outar sig själv. Han är egentligen inte alls en vanlig universitetsprofessor i 40-årsåldern utan en Cro-Magnon på modiga 14 000 år. Kollegorna vet väl inte riktigt vad de ska tro – skratta eller gråta? Antingen talar John sanning med allt vad det innebär för deras tidigare så stadiga världsbild. Alternativet är att han ljuger eller är så galen att han själv tror på sin lögn och inget av de valen känns särskilt attraktiva. Allt eftersom natten lider försöker de på olika sätt att fastställa hur det egentligen ligger till med John Oldman.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, Pojken på våning 54
David Baldacci, The Innocent
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg