You are currently browsing the tag archive for the ‘Störd mammarelation’ tag.
Innan vi sparkar igång 2020 års Halloween-tema på allvar kan det vara idé att påminna om att de avslutande kategorierna kan spoila dagens film ganska friskt
***
alt. titel: Alfred Hitchcock’s Psycho
- ”Why, she wouldn’t even harm a fly…”
- ”We all go a little mad sometimes”
- ”A boy’s best friend is his mother”
- ”A son is a poor substitute for a lover”
- ”Mother! Oh God, mother! Blood! Blood!”
Det är ingen hejd på bekanta citat från Alfred Hitchcocks mest välkända (?) film Psycho. Och då finns det inte ens någon dialog att plocka citat från i den ikoniska duschscenen. Bara Janet Leighs skrik, det brusande vattnet, den glimmande kniven, det nedrivna duschförhänget, Bernard Herrmanns huggande, invasiva musik och så det mörka blodet som porlar ned i avloppet.
Lika många citat som Psycho gett upphov till, lika många innovationer kunde demonregissören Hitchcock leverera rent film- och berättelsemässigt. Jag gissar att jag exempelvis inte behöver upplysa mina välinformerade läsare om chocken för samtidspubliken när det visade sig att han tog livet av sin huvudperson innan halva filmen var till ända.
Men anledningen till att Psycho dyker upp här och nu på bloggen, inom ramen för 2020 års Halloween-tema, är förstås att filmen också kan ses som ett steg på vägen som i slutänden skulle leda fram till Halloween, Friday the 13th och 80-talets slashervåg. Filmen utgör en slags länk mellan den gotiska traditionen (med den sortens äldre skräckfilmer som kom från exempelvis Universal eller Hammer) och ett mer modernt anslag.
Å ena sidan har vi det klassiska Bates-huset där den lika klassiska tolkningen av övervåningen som Överjaget och källaren som Detet ligger nära till hands. Å andra sidan har vi som sagt en förhållandevis modern psykotisk mördare, ett mänskligt monster, vars galenskap inte ens är resultatet av exempelvis vetenskapliga experiment (vi känner alla igen det: ”He meddled with things best left to God…”), utan produkten av en sjuklig familjesammansättning. Det freudianska blir förstås särskilt tydligt med den tonvikt som läggs vid Norman Bates patologiskt nära förhållande till sin egen mor.
Psycho levererar också den sexuellt aktiva och företagsamma kvinnan som det givna offret (vilket i och för sig redan Bram Stoker fixade i sin Dracula). Filmen visar dessutom med ett visst välbehag upp mordvapnet par preferance, en skarpslipad kockkniv. Förutom det beskrivs också duschscenen i någon mån ur både förövaren och offrets perspektiv, kameran går nära, blir intim, samtidigt som kniven hugger och musiken skriker. Bernard Herrmann ska tydligen ha tonsatt det hela med allt djupare toner för att skapa en musikalisk motsvarighet till kniven som sjunker allt djupare ned i köttet.
Det är ju alltid vanskligt att peka ut något eller någon som ”först”, men i fallet Psycho finns det all anledning att se Hitchcock som en slags Darwin. Alltså att han inte kommer på allt från scratch, men däremot lyckas sammanfoga flera dittills lösa bitar till en helhet. De bitar Hitch lämnar därhän plockas å andra sidan upp i ett annat hörn av slasher-pusslet, Peepeing Tom från samma år. Den filmen bidrar med ett än tydligare fokus på den voyeuristiska sidan av slasher-mördaren. Norman har förvisso sitt lilla titthål men hans blick står sig ändå slätt mot Marks invaderande kamera. Mark måste också sägas ha en än mer innovativ (för att inte tala om fallisk) mordmetod.
Psycho lämnar oss med en komplett galen mördare – ”Mother” är fri och otyglad, även om Normans kropp befinner sig i häktet – men knyter ändå till viss del ihop säcken på slutet, vilket uppenbarligen tilltalade samtidspubliken (dock långtifrån alla: ”plainly a gimmick movie”). Då mottogs Peeping Tom betydligt mera frostigt. Det är uppenbart att Michael Powells numera klassiska film plockade in slasher-mördaren lite väl nära det trygga hemmet och gjorde Mark Lewis till en väl obehaglig mördare (sannolikt inte minst eftersom vi tycker mer synd om honom). Framtida slasher-filmer ska komma att pendla lite mellan dessa två – en sympatisk Norman som kan katalogiseras och spärras in samt en djupt obehaglig Mark som hela tiden balanserar på gränsen för vad som är socialt acceptabelt. Bägge har dock ett mörk förflutet som helt dikterar vilka personer de är i nutiden.
Och om vi nu ändå är inne på Norman Bates – för varje gång jag ser om Psycho blir jag än mer imponerad av Anthony Perkins fantastiska prestation. Han är pojkaktig och charmig men samtidigt svag och pressad. Scenen där han står mitt emot John Gavins Sam Loomis i motellreceptionen och blir allt mer orolig, trampar runt, spänner käkmusklerna, stammar lätt, är mästerlig. Jag inbillar mig också att Hitchcock valt att filma ur ett grodperspektiv så fort Norman blir stressad eller måste prata om ”Mother”, vars närvaro vakar över honom som en uggla, redo att slå sitt byte. Men så mitt i all den här pojkaktigheten och svagheten lyckas han plötsligt visa upp ett helt annat, slutgiltigt, ansikte. Slugt, illvilligt, beräknande, ondskefullt. I min värld är Anthony Perkins, jämsides med Hitchcocks regi, den främsta anledningen till att Psycho fortfarande är en förbannat bra film.
(Som i sin tur bygger på en ännu bättre bok av mästaren Robert Bloch. Jag har skrivit en kort text om den här. Och när jag ändå är inne på ninna-ninna-ni-nanna-boktips, leta gärna också upp Monster i garderoben av Johan Hilton.)
Final girl: Lila Crane är förvisso last woman standing men det finns ju bara två att välja på, varav Hitchcock redan tagit livet hennes syster. Det är dessutom Sam som får äran av att brotta ned Monstret.
Historik/psykologi: Psycho kan möjligen bjuda på slasher-världens längsta exposition som i detalj förklarar varför Norman beter sig som han gör. Jag har redan nämnt hans patologiskt intima förhållande till modern som orsakade något slags psykbryt när hon dog, förgiftad av sin egen son.
Vapen: Kniv
Killer-o-vision: Funktionell, ska vi kanske säga? Den dyker helt enkelt upp när den behövs
Jag klagade på att den franska filmen med titeln En oväntad vänskap inte var det minsta oväntad. Det hade däremot kunnat vara en lämplig titel för dagens film eftersom prudentligt ordentliga Stephanie och kosmopolitiskt dry martini-pimplande Emily är de mest osannolika av vänner. Men nu råkar deras respektive söner, Miles och Nicky, gå i samma skola och hur många kvinnliga vänskaper har inte satts i rullning av playdate-bollen?
Många kvinnor skulle sannolikt bli helt förstörda av en sådan brutal överfallsvåldtäkt i hemmet som Michèle Leblanc utsätts för. Men Michèle kastar de trasiga klädesplaggen i soppåsen, tar ett bad samt ett blodprov för eventuella könssjukdomar och fortsätter livet mer eller mindre som vanligt med jobbet som VD över ett spelföretag i huvudfokus.
Vad vore väl skräckgenren utan dubbelnaturen? Ett monster som ser ut som ett Vi men som egentligen är ett Dom? Men som Johan Hiltons Monster i garderoben visar är skräcken för dubbelnaturen något som inte bara är förbehållet fiktionens värld.
Det är synd om förortsborna. Man och hustru ligger sedesamt på varsin sida i sängen medan hon tårfyllt ursäktar sig. Är han inte tänd på henne längre? Jomen, visst tillfredsställer hon honom. Fast skulle hon kunna tänka sig ett ”open marriage”?
“Raymond Shaw is the kindest, bravest, warmest, most wonderful human being I’ve ever known in my life.”
Den farligaste fienden är den som finns mitt ibland oss, den vi inte kan skilja ut. Kommunister har konstiga åsikter om arbetarklassen och Lenin på väggen. Muslimska terrorister är svartmuskiga i palestinasjal. Men hur är det med en dekorerad krigshjälte, en aktad journalist eller politiker som ingen skulle komma på tanken att ifrågasätta?
Hatar inte ni också mammor? Alltså inte bara de ni känner rent personligen, utan alla mammor. Framstår inte moderskapet som en av världens mest bisarra och vidriga påfund?
Nähä, tänkte nästan det… Annars är det det man eventuellt skulle ha kunnat tro efter att ha sett Mother’s Day – att det världen över finns starka grupper som måste övertygas om moderskapets förträfflighet, ja nästintill helighet. Filmen intar lite samma ståndpunkt som det där valåret när Vänsterpartiet försökte marknadsföra sig själva som ”Partiet mot trafficking”. För att alla andra partier var för trafficking…eller nåt…
Författaren Jonathan Tropper dedicerar This Is… till “Mom and Dad” och med tanke på bokens handling blir man lite nyfiken på i hur stor utsträckning han kan tacka sin mor och far.
This Is… beskriver nämligen de sju plågsamma dygn under vilken den annars inte särskilt judiska familjen Foxman måste sitta shiva. Detta tack vare att patriarken Foxman är inte bara frånvarande i psykisk mening, utan högst påtagligt död. Nu är frågan om de tre bröderna Judd, Paul och Philip, systern Wendy och den frispråkiga modern Hillary gemensamt kan ta sig igenom dessa sju olidligt långa dagar med vettet i behåll.
Alt titel: Burial ground: The Nights of Terror/The Zombie Dead/Zombie 3
När han utforskar en gammal grav blir professor Ayres anfallen, och givetvis även uppäten, av zombies (möjligen etruskiska sådana). Dagen därpå kommer ett sällskap för att hälsa på professorn i hans villa och efter en natt fylld av mardrömmar blir även de attackerade av ytterligare zombies. Från att ha varit långsamma och nästan harmlösa blir de odöda mer och mer uppfinningsrika och sällskapet blir decimerade i tur och ordning medan zombiehorden bara blir större och större…
Ingen lär väl ha missat vad Psycho går ut på även om alla kanske inte är på det klara med att den berömda dusch-scenen fanns i skrift innan den gick ut på celluloid. Boken som skrevs av Robert Bloch plockades dock snabbt upp inom filmindustrin och det hann bara gå ett år mellan bokens publicering och filmens.
That’s what HE said!