You are currently browsing the tag archive for the ‘Störd mammarelation’ tag.
Jag klagade på att den franska filmen med titeln En oväntad vänskap inte var det minsta oväntad. Det hade däremot kunnat vara en lämplig titel för dagens film eftersom prudentligt ordentliga Stephanie och kosmopolitiskt dry martini-pimplande Emily är de mest osannolika av vänner. Men nu råkar deras respektive söner, Miles och Nicky, gå i samma skola och hur många kvinnliga vänskaper har inte satts i rullning av playdate-bollen?
Många kvinnor skulle sannolikt bli helt förstörda av en sådan brutal överfallsvåldtäkt i hemmet som Michèle Leblanc utsätts för. Men Michèle kastar de trasiga klädesplaggen i soppåsen, tar ett bad samt ett blodprov för eventuella könssjukdomar och fortsätter livet mer eller mindre som vanligt med jobbet som VD över ett spelföretag i huvudfokus.
Vad vore väl skräckgenren utan dubbelnaturen? Ett monster som ser ut som ett Vi men som egentligen är ett Dom? Men som Johan Hiltons Monster i garderoben visar är skräcken för dubbelnaturen något som inte bara är förbehållet fiktionens värld.
Det är synd om förortsborna. Man och hustru ligger sedesamt på varsin sida i sängen medan hon tårfyllt ursäktar sig. Är han inte tänd på henne längre? Jomen, visst tillfredsställer hon honom. Fast skulle hon kunna tänka sig ett ”open marriage”?
“Raymond Shaw is the kindest, bravest, warmest, most wonderful human being I’ve ever known in my life.”
Den farligaste fienden är den som finns mitt ibland oss, den vi inte kan skilja ut. Kommunister har konstiga åsikter om arbetarklassen och Lenin på väggen. Muslimska terrorister är svartmuskiga i palestinasjal. Men hur är det med en dekorerad krigshjälte, en aktad journalist eller politiker som ingen skulle komma på tanken att ifrågasätta?
Hatar inte ni också mammor? Alltså inte bara de ni känner rent personligen, utan alla mammor. Framstår inte moderskapet som en av världens mest bisarra och vidriga påfund?
Nähä, tänkte nästan det… Annars är det det man eventuellt skulle ha kunnat tro efter att ha sett Mother’s Day – att det världen över finns starka grupper som måste övertygas om moderskapets förträfflighet, ja nästintill helighet. Filmen intar lite samma ståndpunkt som det där valåret när Vänsterpartiet försökte marknadsföra sig själva som ”Partiet mot trafficking”. För att alla andra partier var för trafficking…eller nåt…
Författaren Jonathan Tropper dedicerar This Is… till “Mom and Dad” och med tanke på bokens handling blir man lite nyfiken på i hur stor utsträckning han kan tacka sin mor och far.
This Is… beskriver nämligen de sju plågsamma dygn under vilken den annars inte särskilt judiska familjen Foxman måste sitta shiva. Detta tack vare att patriarken Foxman är inte bara frånvarande i psykisk mening, utan högst påtagligt död. Nu är frågan om de tre bröderna Judd, Paul och Philip, systern Wendy och den frispråkiga modern Hillary gemensamt kan ta sig igenom dessa sju olidligt långa dagar med vettet i behåll.
Alt titel: Burial ground: The Nights of Terror/The Zombie Dead/Zombie 3
När han utforskar en gammal grav blir professor Ayres anfallen, och givetvis även uppäten, av zombies (möjligen etruskiska sådana). Dagen därpå kommer ett sällskap för att hälsa på professorn i hans villa och efter en natt fylld av mardrömmar blir även de attackerade av ytterligare zombies. Från att ha varit långsamma och nästan harmlösa blir de odöda mer och mer uppfinningsrika och sällskapet blir decimerade i tur och ordning medan zombiehorden bara blir större och större…
Ingen lär väl ha missat vad Psycho går ut på även om alla kanske inte är på det klara med att den berömda dusch-scenen fanns i skrift innan den gick ut på celluloid. Boken som skrevs av Robert Bloch plockades dock snabbt upp inom filmindustrin och det hann bara gå ett år mellan bokens publicering och filmens.
That’s what HE said!