You are currently browsing the tag archive for the ‘Nörderi’ tag.

Välkommen till OASIS, en virtual reality-miljö där större delen av världens befolkning lever sina dagliga liv (i alla fall den del av världen som är uppkopplad och det tycks vara den enda som räknas). OASIS är förförisk, attraherar användarna med allt de kan göra där och sedan får dem att stanna tack vare behovet att få bli någon annan än sitt vanliga, trista jag.

Ta Wade Watts till exempel. En rätt vanlig tonåring för att bo i Ohio-staden Columbus slumområden anno 2045 (bara fyra år kvar till K’s upptäckt av ett mystiskt replikantskelett!). Såsom varande föräldralös, nördig och hänvisad till sin trashiga moster Alice och hennes olika idiotpojkvänner är Wades syn på världen klar: ”reality is a bummer”.

Så mycket enklare då att vara den relativt coolare och definitivt snyggare Parzival i OASIS tillsammans med kompisarna Aech, Daito och Sho. De är alla hängivna fans till OASIS grundare James Halliday och söker febrilt efter ett antal ledtrådar som Halliday ska gömt. Inte enbart för utmaningen som sådan utan också för att den som löser gåtorna kommer att utses till Hallidays arvinge och i praktiken äga OASIS.

Vet ni vilka som mer är ute efter att äga OASIS? Jomen visst, det onda företaget IOI (Innovative Online Industries). VD:n Nolan Sorrento drömmer om den dag han kan fylla OASIS med riktad reklam samt roliga personlighetstester som samlar in information om användarna och som sedan kan säljas till… Nej, just det, det här var ju en film om saker som inte finns…

Veteranen Steven Spielberg tycks inte ha några större planer att lägga regissörskepsen på hyllan. De senaste åren har han brutit upp räckan av allvarsamma filmer som War Horse, Lincoln, Bridge of Spies och The Post med lite mer lättviktig animering i form av The adventures of Tintin, The BFG och nu Ready Player One.

För Ready Player One röjer förstås runt rejält i den VR som är OASIS och inte tu tal om annat än att det är snyggt och sömlöst och alla fina ord man kan tänka sig när det handlar om CGI. Tekniskt sett finns inte mycket att invända (även om jag upplevde att 3D:n inte gjorde vare sig till eller från för filmupplevelsen).

Filmen är ett frejdigt äventyr med tusen och en popkulturreferenser (i form av exempelvis spelavatarer, Wades egen ingående kunskap om John Hughes-filmer och Hallidays förtjusning i Star Trek) som säkert gör att man kan se den många gånger innan man tröttnar på att leta efter nya blickfång.

Om man nu tycker att sådant är underhållande. Själv kände jag efter ett tag att alla dessa referenser började kännas onaturliga och ansträngda. Jag tror att en av sakerna som gjorde att jag fick dåligt tålamod med dem var förutsättningen att typiska 80-talsreferenser (VSB: John Hughes) fortfarande om dryga 25 år skulle vara hot shit. Hade det inte varit för en längre sekvens som utspelar sig i en viss film på ett visst hotell och som är briljant hade jag nog varit mer less än jag i slutänden blev.

Men detta var inte mitt största problem med Ready Player One. Visst, ett frejdigt VR-äventyr, men ett som inte matchar sin, till ytan, tuffa verklighet. Wades vardag signalerar 1984 (och då inte årtalet, även om man kanske skulle kunna tro det med all 80-talsretroporr) medan OASIS blir allt för mycket Goonies. Ready Player One levererar en dystopisk struktur men fyller den sedan med ett innehåll som känns alldeles för lättviktigt.

Det dör faktiskt folk på riktigt i filmen, men dödsfallens bäring för handlingen är mindre än om någon skulle förlora sin avatar i OASIS. Man får intrycket av att slumområdet ”the Stacks” ska vara ett riktigt hårdkokt ställe, ändå backar alla från en kostymnisse med en pistol. En kostymnisse som i slutänden dessutom inte klarar av att använda sagda pistol av rätt tveksam anledning skulle jag säga. Det hade varit mer passande om han hade varit en skurk av Zorg-kaliber i det sammanhang som levereras av Ready Player One.

Till viss del kan jag däremot sympatisera med filmens budskap även om det framförs med subtiliteten hos King Kong när han sluter näven om en påkostad Akira-motorcykel. Teknik och sociala medier är i sig inte skadliga, men det handlar om att hitta en balans i livet mellan hittepå och realitet. Slaget står mellan gemenskap, drömmare samt idealister å ena sidan och egoism, utnyttjande samt krass kommersialism å den andra.

Fint tänkt men halvdant utfört.

Steven Spielberg lockar förstås alltid till en tittning. Lyssna på Fiffi och Steffo som pratar om filmen i avsnitt #135 av podden Snacka om film. Eller läs vad Fiffis filmtajm och Movies-Noir tyckte om Wades vilda äventyr.

Annonser

PixelsMan borde väl vid det här laget kunna påstå att nördarna fått sin revansch. Kanske man kan stå ut med den där mobbningen i skolan när koncept som Facebook hägrar i framtiden? Men med Pixels står det klart att det inte räcker med härliga internetmiljarder och kanske till och med en trophy-wife eller två – nu är det dags för nördarna att handgripligen rädda världen.

Läs hela inlägget här »

Sara på Glory Box tipsade om det här roliga (och supernördiga) personlighetstestet. En bra sysselsättning så här de första minutrarna på årets skälvande sista dag. Att vara vulcan eller tillhöra Ravenclaw känns väl helt ok, men vad hände när jag blev telmarin och Sith?!

Jag ska inte ge mig på något storslaget säckknytande av en månad späckad med klassiska skräckhistorier, för det skulle jag behöva doktorsgrader i både litteratur- och filmvetenskap känns det som.

Men det man kan konstatera är att alla dessa historier fokuseras på Monstret, med vissa underkategorier i form av Vampyren och Varulven. Och att det skräckinjagande med detta Monster alltid är vad som inom den gotiska litteraturen uppenbarligen kallas ”abhuman”. Det vill säga mänsklighet som hela tiden är på väg att övergå i något annat. Det skrämmande och monstruösa ligger inte enbart i avvikelsen från det normala, utan i själva transformeringen, gestaltkränkningen och det gränsöverskridande. Läs hela inlägget här »

Puh, då känner i alla fall jag mig beredd att för den här gången lämna street racing-världen och The Fast and the Furious-serien. Men till all lycka har det redan flaggats för en sjätte del. Happy happy, joy joy…

Men trodde ni verkligen att genus-o-metern skulle nöja sig med att flyga och fara och inte ge ett pip ifrån sig?! I detta sista inlägg har den fått härja fritt, det fanns liksom en del att bita i.

All heder åt er kära bloggläsare som orkat hänga med ända tills nu. Nu tar bloggen lite välförtjänt midsommarledigt och återkommer på söndagen den 26:e juni.

Läs hela inlägget här »

Så var det dags för den andra delen i sammanfattningen av racingserien. Vi går direkt på väsentligheterna.

***

Läs hela inlägget här »

Jaha, här sitter jag alltså, möjligen ett levande bevis på att det går att klämma sig igenom sex street racingfilmer på tre dagar med sin psykiska hälsa intakt. You’ll be the judge of that… Det första tecknet på att min mentala status ändå kanske kan ifrågasättas är att föreliggande inlägg blev så ohemult långt (the movies made me do it…) att jag måst dela upp det i tre delar. Även här kommer det att förekomma en hel del spoilers.

Följande förkortningar kommer att användas:
The Fast and the Furious (1955): Cormanfilmen
The Fast and the Furious (2001): TFatF
2 Fast 2 Furious: 2 Fast
The Fast and the Furious: Tokyo Drift: Tokyo Drift
Fast & Furious: F&F
Fast Five: FF

Läs hela inlägget här »

Edith Wharton var född rakt in i sina romaner. Den fashionabla New York-miljö hon beskriver i The Age of Innocence (AoI) och The House of Mirth (HoM) var hennes sedan barnsben. Hennes far, George Frederic Jones, sägs ha varit mannen som gav upphov till uttrycket “keeping up with the Jones” (ung. att vilja ha allt grannarna har). Vad gäller miljön i Ethan Frome (EF) spenderade hon som sig bör flera somrar i Massachusetts.

Hon gifte sig förhållandevis tidigt (1885, 23 år gammal) med en likaledes välfödd äldre man som snart började lida av återkommande depressioner. Men till skillnad från framförallt Lily Bart och i viss mån Ellen Olenska lyckades Wharton skapa sig en egen nisch utanför ett vad som tycks ha varit ett kvävande äktenskap genom sitt författande.

Läs hela inlägget här »

Hur kan man nu summera 20 år av Death Wish? Tja, helt lätt är det ju inte. Den första filmen var som sagt intressant i sitt försök att porträttera Paul Kersey som en i grunden vek man, men som trots det och trots ett inre motstånd mot våld bestämmer sig för att stå för sin rätt till hämnd. Detta tema glöms dock raskt bort i uppföljarna och det handlar mer och mer om publikens rätt till underhållningsvåld, med Pauls hämndberättigande som den svagaste av ursäkter.

Läs hela inlägget här »

Martin på bloggen Royale with cheese startade en utmaning kallad Music Maestro. Utmaningen formulerades som följer: ”Uppdraget var att lista sina topp 5 musikfilmer, där det enda kravet var att filmerna på något sätt skulle kunna vara musikrelaterade (fri tolkning på detta).”

Jag har insett att jag har väldigt svårt att motstå utmaning och att det sannolikt bor en liten listnörd i mig i alla fall, så efter funderande och förkastande lyckades jag komma fram till nedanstående lista. För mig är majoriteten av Disneys filmer i hög grad förknippade med musik i form av sång.

Första greppet var att lista de fem bästa, primärt tecknade, filmerna som fått en Oscar för bästa sång (därmed faller Mary Poppins och Song of the South bort) men efter lite ytterligare funderingar kände jag att de förhållandevis sena filmerna (The Little Mermaid, Beauty and the Beast, Aladdin, The Lion King, Pocahontas, Tarzan) ofta inte motsvarade mina egna favoriter musikmässigt sett.

Så förutom Dinseytemat blev den här listan lite av ett sammelsurium av perioder och musikstilar och den presenteras i kronologisk ordning.

P.S. The Jungle Book skulle naturligtvis ha suttit som gjuten om den inte redan hade tagits upp i detta sammanhang av Fiffi. D.S.

1. ”Whistle While You Work”, Snow White and the Seven Dwarves (1937)
Självklart har den första tecknade färglångfilmen en given plats på en sådan här lista och filmen innehåller ju flera klassiska sånger (”Heigh-Ho”, ”Someday My Prince Will Come”). Men den här vinner ändå på nostalgipoäng, på den magnifika fantasifullheten i allt som händer i scenerna och, inte minst, på det äckligt klämkäcka budskapet samt Snövits storasysterprudentliga sätt och pekfingerviftande.

2. ”A Dream is a Wish Your Heart Makes”, Cinderella (1950)
Jag ser mig generellt inte som någon romantisk person men den här filmen och den här sången försätter mig obevekligen i samma sinnestillstånd som musen Jaq. Jag kan till och med nästan (men bara nästan) svälja Michael Bolton när han gör den.

3. ”Bella Notte”, Lady and the Tramp (1955)
Ok, jag erkänner. Det här valet är starkt influerat av Disneys julprogram som ingen under 30 längre verkar se. Men det är en charmig sång och den blåtecknade natthimlen är nostalgi, romantik och litelite jul i skön förening.

4. ”Ev’rybody Wants to Be a Cat”, Aristocats (1970)
När Disney kommit så här långt i det 20:e århundradet är det inte så mycket ljuva melodier som gäller längre. I likhet med exempelvis The Jungle Book (1967) är soundtracken istället betydligt mer fartfyllda med jazziga övertoner. Tecknandet är inte längre lika minutiöst med har fortfarande en otvetydig charm. Scat Cat själv är lika underbart laidback som hans trumpetsolon är ösiga.

5. ”Be Prepared”, The Lion King (1994)
Den av de senare Disneyfilmerna med absolut bäst både score och soundtrack. Jag föredrar dock de lite mer olycksbådande (för att inte tala om fascistiska!) tonerna hos Jeremy Irons skurk Scar jämfört med Eltons Johns smältande skönsång. Däremot var det ett svårt val mellan den här och ”I Just Can’t Wait To Be King”.

Bonus: ”When You Wish Upon A Star”, Pinocchio (1940)
Hur skulle jag kunna låta bli, så här i jultider?! Den här versionen, från det klassiska TV-programmet, är visuellt trevligare än originalet tycker jag. Om man kan bortse från den norska textningen vill säga… Och den här sången fick faktiskt en Oscar.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Sleeping Doll
China Miéville, Dial H
Mikael Strömberg, Vätten

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser