You are currently browsing the tag archive for the ‘Nörderi’ tag.

Ännu en biopremiär innan vi åker tillbaka till Italien.

***

Annie känner sig allt lite besviken på livet. Förutom en kort sejour på universitet har hon bott hela sitt liv i den lilla kuststaden Sandcliff vars claim to fame är att stadens museum (där Annie jobbar på samma position som hennes far gjorde dessförinnan) innehåller ett inlagt hajöga. Hon lever tillsammans med collegeläraren Duncan som håller kurser betitlade ”American Cinema and the Alienated Male”. Vilka ofta går ut på att hävda arv från såväl klassiska grekiska tragedier som Charles Dickens i produktioner som The Wire. När Duncan självtillräckligt proklamerar vid parmiddagar att det där med barn, det är inte hans och Annies grej, är det helt uppenbart att Annie inte längre håller med om det ”beslutet”.

Men hur skulle Duncan ha utrymme för ett barn i sitt liv? Det är ju knappt att ens Annie får plats bredvid sambons allt uppslukande intresse för den alternative rockmusikern Tucker Crowe. Crowe är ett mysterium i så motto att han i mitten på 90-talet försvann spårlöst mitt i en spelning och sedan aldrig hörts av igen. Duncan spenderar större delen av sin vakna tid med att på olika webbforum diskutera huruvida Crowe numera är fårfarmare i Pennsylvania eller hur sannolikt det är att han verkligen fick barn med en svensk prinsessa.

För att få någon slags reaktion från sin bortkopplade partner skriver Annie en nedgörande kommentar om Tucker Crowes musik på Duncans fanwebbsajt ”Can You Hear Me?” Men förutom att Duncan blir stött och irriterad ger tilltaget en oväntad utdelning – Annie får ett mail från någon som påstår sig vara den försvunne musikern.

Den brittiske författaren Nicholas Peter John Hornby måste vara en slags cineastisk antites till Stephen King eller H.P. Lovecraft. Kanske inte så mycket ämnesmässigt (även om Hornbys böcker knappast är smockfulla av vare sig läskiga clowner eller sprattlande tentakler) som adaptionsmässigt. Alla hans filmatiserade böcker och manus (High Fidelity, About a Boy, An Education, Wild, Brooklyn och nu Juliet, Naked) har nämligen blivit riktigt bra filmer.

Hornby och hans respektive regissörer lyckas skapa nyanserade rollfigurer och situationer som aldrig känns givna på förhand men ändå psykologiskt trovärdiga. Här finns en underfundig humor som förvisso kan vara distinkt men aldrig blir direkt elak. Han och regissörerna verkar tycka ganska bra om sina (mestadels manliga) rollfigurer och betraktar dem alltid med ett visst mått av milt överseende.

Och det kan behövas, eftersom han i sina filmatiserade romaner alltid på ett eller annat sätt behandlat dessa peter pan-män som aldrig vill växa upp utan för alltid begrava sig i sina allt uppslukande intressen. Må de sedan gälla musik eller fotboll.

I vissa avseenden tar rollfiguren Duncan vara på Rob Gordon från High Fidelity och drar honom ett par snäpp längre. Juliet, Naked ägnar nämligen i alla fall en liten del av sin relationskomedi till förhållandet mellan fans å ena sidan och artisten de avgudar å den andra. Mötet mellan mytologi och realitet. På samma sätt som har diskuterats i samband med George R.R. Martin finns anledning att fundera över vem som har mest rätt till en artists verk och deras tolkning. Upphovsmakaren har kanske kommit till slutsatsen att hens verk är ett gigantiskt luftslott, utan någon som helst förankring i verkligheten, medan entusiasten fortfarande ser det som det mest avgörande i hens liv.

Men huvudfokus i Juliet, Naked ligger trots allt på förhållanden och föräldraskap. Annie och Tucker Crowe hittar gemensam mark i det faktum att hon sörjer ett icke-existerande liv medan han sörjer ett bortslösat dito. Hon längtar desperat efter barn och villkorslös kärlek medan han har skapat allt för många barn allt för lättvindigt i sina dagar.

Det Nick Hornby-filmer alltid lyckats med är också att hitta en nära nog perfekt rollbesättning. I Juliet, Naked är det en oförblommerad njutning att hänga med Rose Byrne, Chris O’Dowd och Ethan Hawke. Alla tre är totalt okonstlade och åtminstone två av dem dessutom oerhört sympatiska. Rose Byrnes chosefria prestationer har fått mig att till och med gilla egentligen idiotiska produktioner som Neighbors (1 OCH 2, icke desto mindre!). Ethan Hawke har fortsatt med sin slackerpappa från Boyhood och gett honom en liten gubbmage. Samtidigt som han verkar ha tagit tillfället i akt att genom 90-tals-Tucker stillsamt driva med sitt yngre indie-pretto-jag. Chris O’Dowd har i sin tur plockat med sig it-nörden Roy från TV-serien The IT Crowd och gjort honom nästan ännu lite mer egocentrerad. Men väldigt rolig.

Juliet, Naked är en romcom som verkligen sticker ut från mängden genom att vara både smart, älskvärd, nyanserad och överraskande.

Vi var många som lät oss roas av Juliet, Naked på Malmö Filmdagar
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?

Annonser

Välkommen till OASIS, en virtual reality-miljö där större delen av världens befolkning lever sina dagliga liv (i alla fall den del av världen som är uppkopplad och det tycks vara den enda som räknas). OASIS är förförisk, attraherar användarna med allt de kan göra där och sedan får dem att stanna tack vare behovet att få bli någon annan än sitt vanliga, trista jag.

Läs hela inlägget här »

PixelsMan borde väl vid det här laget kunna påstå att nördarna fått sin revansch. Kanske man kan stå ut med den där mobbningen i skolan när koncept som Facebook hägrar i framtiden? Men med Pixels står det klart att det inte räcker med härliga internetmiljarder och kanske till och med en trophy-wife eller två – nu är det dags för nördarna att handgripligen rädda världen.

Läs hela inlägget här »

Sara på Glory Box tipsade om det här roliga (och supernördiga) personlighetstestet. En bra sysselsättning så här de första minutrarna på årets skälvande sista dag. Att vara vulcan eller tillhöra Ravenclaw känns väl helt ok, men vad hände när jag blev telmarin och Sith?!

Jag ska inte ge mig på något storslaget säckknytande av en månad späckad med klassiska skräckhistorier, för det skulle jag behöva doktorsgrader i både litteratur- och filmvetenskap känns det som.

Men det man kan konstatera är att alla dessa historier fokuseras på Monstret, med vissa underkategorier i form av Vampyren och Varulven. Och att det skräckinjagande med detta Monster alltid är vad som inom den gotiska litteraturen uppenbarligen kallas ”abhuman”. Det vill säga mänsklighet som hela tiden är på väg att övergå i något annat. Det skrämmande och monstruösa ligger inte enbart i avvikelsen från det normala, utan i själva transformeringen, gestaltkränkningen och det gränsöverskridande. Läs hela inlägget här »

Puh, då känner i alla fall jag mig beredd att för den här gången lämna street racing-världen och The Fast and the Furious-serien. Men till all lycka har det redan flaggats för en sjätte del. Happy happy, joy joy…

Men trodde ni verkligen att genus-o-metern skulle nöja sig med att flyga och fara och inte ge ett pip ifrån sig?! I detta sista inlägg har den fått härja fritt, det fanns liksom en del att bita i.

All heder åt er kära bloggläsare som orkat hänga med ända tills nu. Nu tar bloggen lite välförtjänt midsommarledigt och återkommer på söndagen den 26:e juni.

Läs hela inlägget här »

Så var det dags för den andra delen i sammanfattningen av racingserien. Vi går direkt på väsentligheterna.

***

Läs hela inlägget här »

Jaha, här sitter jag alltså, möjligen ett levande bevis på att det går att klämma sig igenom sex street racingfilmer på tre dagar med sin psykiska hälsa intakt. You’ll be the judge of that… Det första tecknet på att min mentala status ändå kanske kan ifrågasättas är att föreliggande inlägg blev så ohemult långt (the movies made me do it…) att jag måst dela upp det i tre delar. Även här kommer det att förekomma en hel del spoilers.

Följande förkortningar kommer att användas:
The Fast and the Furious (1955): Cormanfilmen
The Fast and the Furious (2001): TFatF
2 Fast 2 Furious: 2 Fast
The Fast and the Furious: Tokyo Drift: Tokyo Drift
Fast & Furious: F&F
Fast Five: FF

Läs hela inlägget här »

Edith Wharton var född rakt in i sina romaner. Den fashionabla New York-miljö hon beskriver i The Age of Innocence (AoI) och The House of Mirth (HoM) var hennes sedan barnsben. Hennes far, George Frederic Jones, sägs ha varit mannen som gav upphov till uttrycket “keeping up with the Jones” (ung. att vilja ha allt grannarna har). Vad gäller miljön i Ethan Frome (EF) spenderade hon som sig bör flera somrar i Massachusetts.

Hon gifte sig förhållandevis tidigt (1885, 23 år gammal) med en likaledes välfödd äldre man som snart började lida av återkommande depressioner. Men till skillnad från framförallt Lily Bart och i viss mån Ellen Olenska lyckades Wharton skapa sig en egen nisch utanför ett vad som tycks ha varit ett kvävande äktenskap genom sitt författande.

Läs hela inlägget här »

Hur kan man nu summera 20 år av Death Wish? Tja, helt lätt är det ju inte. Den första filmen var som sagt intressant i sitt försök att porträttera Paul Kersey som en i grunden vek man, men som trots det och trots ett inre motstånd mot våld bestämmer sig för att stå för sin rätt till hämnd. Detta tema glöms dock raskt bort i uppföljarna och det handlar mer och mer om publikens rätt till underhållningsvåld, med Pauls hämndberättigande som den svagaste av ursäkter.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Stieg Larsson, The Girl Who Played With Fire
Carl-Michael Edenborg, Alkemistens dotter
Ian McEwan, On Chesil Beach

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser