Juliet, Naked (2018)

Ännu en biopremiär innan vi åker tillbaka till Italien.

***

Annie känner sig allt lite besviken på livet. Förutom en kort sejour på universitet har hon bott hela sitt liv i den lilla kuststaden Sandcliff vars claim to fame är att stadens museum (där Annie jobbar på samma position som hennes far gjorde dessförinnan) innehåller ett inlagt hajöga. Hon lever tillsammans med collegeläraren Duncan som håller kurser betitlade ”American Cinema and the Alienated Male”. Vilka ofta går ut på att hävda arv från såväl klassiska grekiska tragedier som Charles Dickens i produktioner som The Wire. När Duncan självtillräckligt proklamerar vid parmiddagar att det där med barn, det är inte hans och Annies grej, är det helt uppenbart att Annie inte längre håller med om det ”beslutet”.

Ready Player One (2018)

Välkommen till OASIS, en virtual reality-miljö där större delen av världens befolkning lever sina dagliga liv (i alla fall den del av världen som är uppkopplad och det tycks vara den enda som räknas). OASIS är förförisk, attraherar användarna med allt de kan göra där och sedan får dem att stanna tack vare behovet att få bli någon annan än sitt vanliga, trista jag.

Pixels (2015)

Man borde väl vid det här laget kunna påstå att nördarna fått sin revansch. Kanske man kan stå ut med den där mobbningen i skolan när koncept som Facebook hägrar i framtiden? Men med Pixels står det klart att det inte räcker med härliga internetmiljarder och kanske till och med en trophy-wife eller två – nu är det dags för nördarna att handgripligen rädda världen.

Mina identiteter 2011

Sara på Glory Box tipsade om det här roliga (och supernördiga) personlighetstestet. En bra sysselsättning så här de första minutrarna på årets skälvande sista dag. Att vara vulcan eller tillhöra Ravenclaw känns väl helt ok, men vad hände när jag blev telmarin och Sith?!

I bid you fare thee well…

Jag ska inte ge mig på något storslaget säckknytande av en månad späckad med klassiska skräckhistorier, för det skulle jag behöva doktorsgrader i både litteratur- och filmvetenskap känns det som.

Men det man kan konstatera är att alla dessa historier fokuseras på Monstret, med vissa underkategorier i form av Vampyren och Varulven. Och att det skräckinjagande med detta Monster alltid är vad som inom den gotiska litteraturen uppenbarligen kallas ”abhuman”. Det vill säga mänsklighet som hela tiden är på väg att övergå i något annat. Det skrämmande och monstruösa ligger inte enbart i avvikelsen från det normala, utan i själva transformeringen, gestaltkränkningen och det gränsöverskridande.

The Fast and the Furious: The series #3

Puh, då känner i alla fall jag mig beredd att för den här gången lämna street racing-världen och The Fast and the Furious-serien. Men till all lycka har det redan flaggats för en sjätte del. Happy happy, joy joy…

Men trodde ni verkligen att genus-o-metern skulle nöja sig med att flyga och fara och inte ge ett pip ifrån sig?! I detta sista inlägg har den fått härja fritt, det fanns liksom en del att bita i.

All heder åt er kära bloggläsare som orkat hänga med ända tills nu. Nu tar bloggen lite välförtjänt midsommarledigt och återkommer på söndagen den 26:e juni.

The Fast and the Furious: The series #2

Så var det dags för den andra delen i sammanfattningen av racingserien. Vi går direkt på väsentligheterna.

***

The Fast and the Furious: The series #1

Jaha, här sitter jag alltså, möjligen ett levande bevis på att det går att klämma sig igenom sex street racingfilmer på tre dagar med sin psykiska hälsa intakt. You’ll be the judge of that… Det första tecknet på att min mentala status ändå kanske kan ifrågasättas är att föreliggande inlägg blev så ohemult långt (the movies made me do it…) att jag måst dela upp det i tre delar. Även här kommer det att förekomma en hel del spoilers.

Följande förkortningar kommer att användas:
The Fast and the Furious (1955): Cormanfilmen
The Fast and the Furious (2001): TFatF
2 Fast 2 Furious: 2 Fast
The Fast and the Furious: Tokyo Drift: Tokyo Drift
Fast & Furious: F&F
Fast Five: FF

Edith Wharton: Några funderingar

Edith Wharton var född rakt in i sina romaner. Den fashionabla New York-miljö hon beskriver i The Age of Innocence (AoI) och The House of Mirth (HoM) var hennes sedan barnsben. Hennes far, George Frederic Jones, sägs ha varit mannen som gav upphov till uttrycket “keeping up with the Jones” (ung. att vilja ha allt grannarna har). Vad gäller miljön i Ethan Frome (EF) spenderade hon som sig bör flera somrar i Massachusetts.

Hon gifte sig förhållandevis tidigt (1885, 23 år gammal) med en likaledes välfödd äldre man som snart började lida av återkommande depressioner. Men till skillnad från framförallt Lily Bart och i viss mån Ellen Olenska lyckades Wharton skapa sig en egen nisch utanför ett vad som tycks ha varit ett kvävande äktenskap genom sitt författande.

Death Wish — Pentalogen (1974-1994)

Hur kan man nu summera 20 år av Death Wish? Tja, helt lätt är det ju inte. Den första filmen var som sagt intressant i sitt försök att porträttera Paul Kersey som en i grunden vek man, men som trots det och trots ett inre motstånd mot våld bestämmer sig för att stå för sin rätt till hämnd. Detta tema glöms dock raskt bort i uppföljarna och det handlar mer och mer om publikens rätt till underhållningsvåld, med Pauls hämndberättigande som den svagaste av ursäkter.