You are currently browsing the tag archive for the ‘Rose Byrne’ tag.

Nutidens överdigitaliserade samhälle kan vara både en välsignelse och en förbannelse, vilket mobilmiljonären Will Stacks bittert får erfara. Å ena sidan har han tjänat all sin kosing på behovet hos vanligt fölk att ständigt vara uppkopplade, å andra sidan hamnar han allt för ofta i generande YouTube-klipp eftersom han uppenbarligen inte kan umgås med vanligt fölk. Vilket i sin tur blir jobbigt för Stacks underhuggare Guy Danlily, vilken anställts för att se till att Stacks blir vald till New Yorks borgmästare. Exakt varför Stacks suktar efter det jobbet är något oklart, men hey, det här ju en musikal och då behöver ju ingen bry sig om någonting, eller hur?

Någon som verkligen anammat konceptet “livet är som en musikal” är lilla Annie. Hon sjunger och trallar sig genom livet som fosterbarn till den gravt alkade Colleen Hannigan. (Bara lugn, ms. Hannigan är gravt alkad på det där putslustiga musikalviset, inte på det tragiska misärviset). En dag rycker någon tag i Annie, sekunderna innan hon är på väg att bli överkörd, och det är ingen mindre än Will Stacks. Turligt nog för honom har hela aktionen snart hamnat på YouTube och vips är Stacks borgmästarkandidatfavoriten hos det uppkopplade New Yorks.

Guy Danlily vädrar nymornade opinionssiffror och övertalar Stacks att överta vårdnaden om Annie från ms. Hannigan. Nu återstår bara att se hur lång tid det tar innan den fjära arbetsnarkomanen Stacks smälter som ett paket sorbet under den klämkäcka värmelampan som är Annie. Hint: exakt så länge som det krävs för att historien ska bli så tårdrypande som möjligt.

Med två filmversioner av Annie i bagaget, från 1982 och 1999, kände jag mig ganska mätt på musikaler med kavata, rödhåriga flickebarn. Och trots att det räckt med en skymt av affischen till denna senaste Annie för att notera att kavata, rödhåriga flickebarn inte stod på menyn saknades suget. Men så blev 2014 års Annie hyllad av SoF-podden och då var det ju bara att skamset lomma tillbaka och se vad jag missat.

Inte särskilt mycket, tvingas jag tyvärr konstatera efter titten. Jag känner att jag med ganska gott samvete kan trampa tillbaka i mina gamla fotspår till utgångspunkten: “behövs det verkligen en ny version av Annie?” I rättvisans namn ska sägas att Annie anno 2014 gör rejäla försök att hotta upp och modernisera den gamla scenmusikalen från 1977. Handlingen är som synes förflyttad från 30-talet till nutid, vilket bland annat resulterar i att ms. Hannigans barnhem förvandlats till ett fosterhem. Rollbesättningen är också uppdaterad, främst med Quvenzhané Wallis och Jamie Foxx i rollerna som Annie och Will Stacks.

Annie börjar förvisso ganska lovande, med ett par ganska roliga bugningar i riktning mot originalet, för att därefter mjuka upp publiken med den nya tidens frejdiga flickebarn (som dock fortfarande är iförd ett rejält hårburr). Ouvertyren, där Annie plöjer fram på New Yorks gator, är riktigt påhittig när det gäller att inkorporera de klassiska musikallåtarna med gatulivet.

Men därefter förfaller det mesta till att kännas ganska mellanmjölkigt. Produktionsvärdet skulle jag säga är högre jämfört med de två föregångarna. Eller åtminstone är ytan mer blankpolerad. Innehållet ger i sin tur kanske upphov till en något mindre sockerchock (modell jätteslushie istället för ett badkar fyllt med sockervadd) men det är i gengäld som sagt lite småtrist.

Till stor del beror detta på det musikaliska innehållet. Jag kan utan tvekan se det rimliga i att uppdatera inte bara historien, utan också musiken. Tyvärr har det resulterat i ett gäng fullständigt ointressanta låtar med vaga R&B-vibbar. Det lysande undantaget är Opportunity där Wallis fullkomligt briljerar helt ensam på scen. Av det gamla sånggardet står sig fortfarande Tomorrow ganska bra, även här med en helt ensam Wallis. Men när man ändå uppdaterat en hel del både musikaliskt och textmässigt måste jag fråga mig: varför har man valt att behålla bilden av en pappa som har slips och betalar räkningar samt en mamma som spelar piano och syr i Maybe? Hade vi flyttat oss från 30-talet eller inte?

Skådismässigt är Wallis en helt ok Annie, men i mina ögon inte jättemycket bättre än sina två föregångare. Detsamma gäller för Jamie Foxx. Cameron Diaz i rollen som den alkade ms. Hannigan står sig däremot oerhört slätt mot både Kathy Bates och Carol Burnett. Inte ens Rose Byrne lyckas till min sorg göra något större väsen av sig i den i och för sig ganska otacksamma rollen som Grace, Foxx…sekreterare? assistent?

Vill man prompt se en Annie-musikal på film skulle jag faktiskt rekommendera originalet från 1982. Dels för Burnetts rolltolkning, dels för att den trots allt fortfarande är den mest levande i en popkulturell referensvärld. Men på det hela taget skulle jag inte rekommendera att se en Annie-musikal överhuvudtaget. Det finns så mycket annat där ute som är så mycket bättre.

Jag är rädd för att Filmitch hittat en ny soptunna att dyka ned i idag. En som jag redan varit nere och rotat i.

Som alla djuren som bor runt gamle gubben McGregors hus vet – det är ingen riktig fest innan man har rakat räven Mr. Tod. Men när de alla firar firar som bäst dyker Thomas McGregor upp. Han är gubbens enda levande släkting och har därför ärvt den magnifika gamla lantegendomen. Grejen är att Thomas inte alls är vad man på ren svenska skulle kalla ”outdoorsy” utan tänker sälja stället så snart han bara kan för att kunna köpa sig en egen leksaksaffär.

Läs hela inlägget här »

The Dead GirlDöda personer kan påverka andras liv minst lika mycket som de levande, om inte mer. I The Dead Girl låter regissör och manusförfattare Karen Moncrieff publiken träffa fyra olika personer som alla i olika utsträckning får sina liv omkullkastade av en död flicka.

The Dead Girl är upplagd som en episodfilm med olika kapitelrubriker. ”The Stranger” är den hunsade dottern Arden vars upptäckt av ett lik får henne att göra saker hon tidigare aldrig vågat på grund av sin dominanta mamma. ”The Sister” är patologassistenten Leah som lever i ständig skugga av sin försvunna syster. Kan kroppen som ligger på obduktionsbordet kanske äntligen utgöra ett svar på vad som hände Jenny? ”The Wife” är Ruth, maka till Carl, och hjärtinnerligt trött på hans avståndstagande och nattliga bilutflykter på egen hand. Vad pysslar han egentligen med som är mer intressant än att spendera lite tid med sin fru? Läs hela inlägget här »

Ännu en biopremiär innan vi åker tillbaka till Italien.

***

Annie känner sig allt lite besviken på livet. Förutom en kort sejour på universitet har hon bott hela sitt liv i den lilla kuststaden Sandcliff vars claim to fame är att stadens museum (där Annie jobbar på samma position som hennes far gjorde dessförinnan) innehåller ett inlagt hajöga. Hon lever tillsammans med collegeläraren Duncan som håller kurser betitlade ”American Cinema and the Alienated Male”. Vilka ofta går ut på att hävda arv från såväl klassiska grekiska tragedier som Charles Dickens i produktioner som The Wire. När Duncan självtillräckligt proklamerar vid parmiddagar att det där med barn, det är inte hans och Annies grej, är det helt uppenbart att Annie inte längre håller med om det ”beslutet”.

Läs hela inlägget här »

Ibland ser jag filmer som det är svårt att lägga ut texten om. Det kanske inte ens går att komma på ett helt stycke om vad jag tyckte om filmen ifråga. Då får man nöja sig med enradare, vilka i praktiken är enmeningar. Alltså någon form av film-sammanfattning i en enda mening. Säg inte att jag inte kan vara sparsmakad med orden… Av naturliga skäl tenderar detta att drabba filmer som av olika orsaker inte var särskilt bra, alternativt lite lagom mellanmjölkiga. Läs hela inlägget här »

På ren princip skulle jag hemskt gärna vilja hålla med Josh Lambert när han uppgivet frågar sig ”How did the voice of reason become the bad guy here?!”. Samtidigt borde Josh inte ens behöva ställa den frågan eftersom han upplevt alla konstigheter som hänt hans familj samtidigt med oss tittare.

Läs hela inlägget här »

28-weeks-laterNär det till slut blev en remake på Danny Boyle och Alex Garlands jättesuccé 28 Days Later… hade zombiegenren fortfarande inte riktigt kommit gång. Visst hade det producerats en hel del zombiefilmer sedan 2002, men det är inte många av dem som kan sägas vara allmänt kända. Mest profilerade torde de som på något sätt är kopplade till Romeros originaltrilogi vara: Zack Snyders remake på Dawn of the Dead, Land of the Dead, Night of the Living Dead 3D. Plus Resident Evil-serien och så förstås Shaun of the Dead.

Läs hela inlägget här »

Filmspanarnaalt. titel: Bad Neighbours

Affischen är olycksbådande. Seth Rogen står och ser olycklig ut med en baby-Björn (fun fact: Rogen har kalla sig själv för en ”Bear Icon”) på magen. En uppföljare till Knocked Up? En remake på Grown Ups? En flås”rolig” komedi om hur en uttråkad familjefar känner att åren och livet sprungit iväg från honom?

NeighborsÄrligt talat, börjar vi inte bli lite trötta på den evigt omogne Peter Pan-pojkmannen och hans oupphörliga försök att vidmakthålla eller åtminstone sörja sitt Neverland, må det sedan handla om en bekymmerslös high school- eller collegetid?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Imperium
Diana Wynne Jones
, Howl’s Moving Castle
Mats Strandberg, Hemmet
Peter Englund, Söndagsvägen

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg