You are currently browsing the tag archive for the ‘Rymdfilm’ tag.

För allas mentala välbefinnande kan det kanske vara på plats med en extra spoliervanring. Vill du vara helt blank inför din egen titt på Solo, ska du nog hoppa över den här texten. Men kom gärna tillbaka och dela med dig av dina åsikter efteråt.

***

Där Tobias Beckett och hans tjuv-gäng ser en ung och oerfaren imperiesoldat finns i själva verket en tränad brottsling. Han Solo är inget mindre än en intergalaktisk Oliver Twist som vuxit upp på skoningslösa gator och tvingats stjäla både det ena och det andra åt den skrupelfria Lady Proxima.

En uppväxt som gjort den unge mannen självsäker på gränsen till idioti, ett personlighetsdrag som funkar rätt bra i Becketts sällskap. Särskilt som det kompletteras med råstyrkan hos wookien Chewbacca. Men när de sumpar en hel tågvagn full med turbobränsle finns det inget i universum som kan rädda dem undan vedergällningen från uppdragsgivaren Dryden Vos. Inte ens det faktum att Hans gamla flamma Qi’ra (som han tvingades överge för tre år sedan) visar sig vara Vos högra hand.

En gång är ingen gång, två gånger är en teori. I alla fall tänker jag mig det när jag jämför Solo med den första fristående Star Wars-filmen Rogue One och dessutom slänger in Revenge of the Sith i mixen.

Låt mig förklara: i Rogue One fanns det en fast slutpunkt i form av en händelse. Dödsstjärnans ritningar skulle överlämnas till Leia men utöver det hade manuset mer eller mindre fria händer att ta sig fram till denna slutpunkt.

I fallen Revenge of the Sith och Solo finns det inte bara en slutpunkt i form av en välkänd rollfigur utan också ett antal delmål som dikteras av filmerna där en äldre version av denna rollfigur redan förkommit. Manuset blir alltså med naturnödvändighet mer begränsat eftersom hela poängen är att vi ska kunna se förstadiet till en redan väletablerad person.

I alla fall tänker jag mig att det skulle kunna vara en anledning till att Solo känns betydligt tröttare och mindre inspirerad jämfört med Rogue One – den senare filmen har helt enkelt haft fler restriktioner att förhålla sig till.

Eller också skulle det kunna vara så att George Lucas än en gång lyckats sabba en film om hans eget skötebarn. Vad jag kan läsa mig till har Lucas varit mer involverad i skapandet av Solo jämfört med Rogue One, bland annat genom att ha lejt ut manusskapandet till Lawrence Kasdan redan innan Lucasfilm såldes till Disney. När det sket sig på regissörssidan hoppade Ron Howard in, förvisso en erfaren hantverkare men också nära vän till Lucas varför man kan tänka sig att han ställde upp mer som en väntjänst än för att han faktiskt brann för projektet. Det tycks dessutom som om Lucas, efter att Howard tagit plats i regissörsstolen, dök upp på inspelningen med en massa pigga idéer om hur saker och ting skulle göras.

Eller också försöker jag bara hitta diverse elaborerade förklaringsmodeller när det helt enkelt är så att Solo är en tråkig och generisk film. Av någon anledning lyckas jag aldrig bli särskilt engagerad i det som händer, trots att det bjuds på mer eller mindre non stop action. Det proklameras att publiken ska få veta ”how [a] young Han Solo became the smuggler, thief, and scoundrel” men kruxet med det är att det inte är sant. När filmen börjar ÄR han nämligen redan en tjuv och en skojare och det förändras inte i någon större utsträckning under filmens gång. Inget av all denna non stop action resulterar i så mycket som en rispa i Solo-lacken.

Innan titten hade jag ändå gott hopp om Alden Ehrenreich i rollen som den unge Han Solo eftersom jag tyckte mycket om hans prestation i Hail, Caesar! som den osäkre cowboyen i Hollywoods finsalonger. Men antingen har Ehrenreich inte fått tillräckligt med stöd i sin rolltolkning eller också är Han Solo en personlighetstyp som inte passar honom. I mina ögon skulle han ha behövt vara både hårdare, mer cynisk och coolare, nu framstår han snarare som en skojfrisk drömmare. Visst, han har satt Harrison Fords bredbenthet, gester och kroppsspråk men många av hans kvicka oneliners faller allt för platt. När det gäller replikleverans står sig Ehrenreich tyvärr slätt mot Donald Glover som spelar en viss Lando Calrissian och han saknar Emilia Clarkes självklara pondus i rollen som Qi’ra.

Inte heller övertygar han som försteälskare. Jag blev betydligt mer engagerad av de få sekunder av närhet som förekommer mellan Lando och hans förstestyrman, en revolutionärt lagd droid, än av Han och Qi’ras kärlekshistoria. Deras vara eller icke-vara som par intresserar mig inte det minsta. Detsamma gäller kompisrelationen med Chewbacca.

Trots att Solo verkar ha fungerat halvdant på biorepertoaren hittills får man väl bara förutsätta att Ehrenreich skrivit på något i stil med ett 15-filmers slavkontrakt och att vi därmed kan förvänta oss minst ett par filmer till med vår hjälte. För Ehrenreich skull hoppas jag att de kommer att vara bättre.

Solo verkar vara en film som delar film- och Star Wars-älskarna
Fiffis filmtajm
Flmr
Fripps filmrevyer

Annonser

När Jane Fosters vetenskapliga instrument börjar leva om på ett sätt som de inte gjort sedan 2011 i New Mexico är frågan vad hon blir mest upphetsad över – att än en gång få bevittna vetenskapliga mirakel som välter de fysikaliska lagarna över ända eller att än en gång få se en viss kille i rustning och cape som välter mer kroppsligt fysiska lagar över ända med sin bröstmuskulatur?

Läs hela inlägget här »

Efter en avklarad titt på The Right Stuff passade det alldeles utmärkt att kasta sig över Apollo 13. Förvisso har det hunnit gå sju år mellan slutet på Kaufmans rymdepos och Ron Howards BOATS-thriller men jag blev faktiskt förvånad över hur väl de två filmerna hängde ihop.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Rätta virket

Sju män som ska rädda USA:s skamfilade ära. Trycket är inte nådigt på ”The Mercury Seven”, astronauterna som handplockats för att bräcka den ryska björnen i rymdkapplöpningen. En tävling där stormakten gång på gång tvingas se sig besegrad och propagandamaskineriet måste till slut ta till formuleringar som att USA kommer att skicka upp ”the first FREE man into space”.

Läs hela inlägget här »

Jag är ju lite efter. Så istället för att i höjd med förrförra årets Star Wars-revival, The Force Awakens, klämma igenom de sex tidigare filmerna väntade jag in spin off:en (kan man väl ändå kalla den?) Rogue One.

Läs hela inlägget här »

Varför inte sparka igång 2016 med förra årets mest efterlängtade film för många? Jämsides med Spectre, kanske. I backspegeln tycks de flesta vara betydligt nöjdare med rymdoperan. Glöm inte att scrolla riktigt långsamt för din alldeles egna inledningscrawl — feel the force!

***

Läs hela inlägget här »

The Martian 2015Wikipedia nämner att filmmakaren Ridley Scott under sin karriär gärna använt sig av stadslandskap för att berätta sin historia och ofta återkommit till teman som rör konflikter mellan fäder och söner samt artificiell intelligens.

Läs hela inlägget här »

The Martian 2011Valfri astronautrymdhistoria som möter Robinson Crusoe? Tja, varför inte? Så kanske i alla fall Andy Weir tänkte när han gav sig i kast med att skriva sin The Martian (eller också hade han just sett filmen Robinson Crusoe on Mars från 1964). En bok som alltså inte alls handlar om en illvillig utomjording som vill förgöra mänskligheten, utan en helt vanlig människa som råkar bli strandsatt på Mars.

Läs hela inlägget här »

The Black HoleParamount var inte det enda filmbolag som ville ha en bit av 70-talets science fiction-kaka. De gick Star Trek-vägen. Men även Disney kastade sig över smulorna och förutom filmer som Unidentified Flying Oddball, Escape to Witch Mountain och The Cat From Outer Space resulterade efforten också i The Black Hole. Skillnaden mellan The Black Hole och de tidigare sci-fi produktionerna var bland annat att det var den första Disney-film som inte var barntillåten tack vare svordomar (tänkt om småttingarna lärde sig säga ”damn” och ”hell”?!) och ett våldsamt (om än märkligt oblodigt) dödsfall.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Kathy Reichs, Grave Secrets
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Georges Simenon, Maigrets första fall

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser