Livet i Van Diemen’s Land, innan det döptes om till Tasmanien år 1856, var fanimig ingen lek. Clare och Aidan är ett ungt par av irländsk börd i en ödsligt belägen stuga med ett nyfött barn att ta hand om. Det är släpande av vattenämbar och lera och hårt arbete. Man kan tycka att det vore gott nog men efter en stund visar det sig att läget är ännu lite taskigare – Clare är i den brittiska lagens ögon en straffånge eftersom löjtnant Hawkins ännu inte rapporterat till högre ort att hon faktiskt fullgjort sitt straff och därmed bör anses som en fri kvinna. Utan papper på att hon betalat sin skuld till imperiet är den lilla familjen bunden till löjtnanten och hans undermåliga kompani.

Clares försök att kräva det som är hennes rätt gör inte mycken nytta och etter värre blir det när Aidan försöker göra detsamma för sin hustrus räkning. Särskilt som han i fyllan och villan hamnar i slagsmål med löjtnanten. En händelse som renderar i en utebliven befordran för Hawkins räkning och han vet förstås precis vem han ska skylla på.

Snart tvingas Clare möta ett liv berövat all mening av Hawkins. Men hon tänker för den sakens skull inte stillatigande acceptera oförrätterna, nu har blodshämndens timme slagit. Men Hawkins har tillsammans med sin svinaktige sergeant Ruse hunnit ge sig av på en lång vandring och Clare tar därför motvilligt hjälp av aboriginen Billy för att kunna utkräva sin rättmätiga vedergällning.

Jag har fortfarande inte sett Jennifer Kents hyllade The Babadook men lovorden har ju varit tillräckligt glödande för att jag utan att tveka tog chansen att se hennes andra långfilm, The Nightingale. Vilken alltså skulle kunna kallas en kostymthriller. Jag skulle också våga mig på att kategorisera den som rape-and-revenge med extra allt i tasmansk ormbunksskog.

Och det låter väl fantasieggande så det räcker till? Tyvärr upplever jag att Jennifer Kent velat klämma in lite väl många berättelser och berättande element i sin film, med det förutsägbara resultatet att den känns en smula trevade och definitivt för lång. Särskilt som en stor del av filmen består av just Clares jakt på missdådarna och det finns bara så många sätt att beskriva labyrintiska och svårforcerade skogsvandringar innan det börjar bli lite tjatigt.

Förutom det finns här också en tydlig ambition att låta Clare och Billy så småningom inse att de har mer gemensamt än de i förstone skulle kunna tro. Ingen av dem ses som en fullvärdig människa – Hawkins kallar Clare för sin egendom och Billy får finna sig i att ständigt bli tilltalad som ”Boy”. De förhatliga engelsMännen har berövat dem allt och snart återstår även för Billy enbart hämndens väg. Kent signalerar tidigt den här samhörigheten genom att associera både den irländska kvinnan och den aboriginske mannen med fåglar.

Men i och med att även Billy görs till hämnare tycker jag att Kent i slutänden glömmer bort att ge sin huvudperson och hjältinna rättmätig lön för mödan. När en protagonist förlorat allt i händerna på en övertydlig antagonist förväntar jag mig generellt att hen i slutänden antingen (1) återerövrar det förlorade, (2) får ta en rejäl hämnd på sin vedersakare eller (3) hittar något annat att leva för. Clare förvägras alla de här utvägarna, vilket leder till att hennes historia i slutänden känns rumphuggen och kanske till och med lite snopen.

Jag får sannolikt ännu större förväntningar på någon av de här självklara upplösningarna eftersom både Hawkins och Ruse porträtteras som så pass endimensionella skurkar. Bägge männen uppvisar aldrig några andra egenskaper än att vara 100-procentiga as som våldtar och dödar till höger och vänster närhelst det är den enklaste lösningen på en jobbig situation.

The Nightingales Wikipedia-artikel kopplar ihop filmen med begreppet ”Tasmanian Gothic”. Vilket är lite lustigt med tanke på att jag i detta nu håller på att ta mig igenom litteraturvetaren Mattias Fyhrs De mörka labyrinterna som handlar om just den gotiska berättartraditionen. Och visst kunde jag inte låta bli att checka av såväl förebådande element och upprepade bilder på nakna trädgrenar i siluett mot en blek måne, som en vildmark där det är allt för lätt att gå vilse på samma sätt som hämnaren gärna förlorar sig i sin egen rotlösa fixering vid jaktbytet.

The Nightingale är utan tvekan välgjord, full med vackra bilder samt fina rollprestationer. Den tasmanska vinkeln, plus den historiska relevansen, är också en styrka. Men det räcker inte för att göra The Nightingale till vare sig en engagerande eller berörande film. Ibland är den tyvärr inte ens särdeles intressant.

Jag såg filmen på min enda Malmö filmdagar-dag tillsammans med Fiffi. Hon pratar om den i senaste avsnittet (#219) av Snacka om film.