Sista premiäravbrottet i temat, den här gången för att skriva något som är otäckt på riktigt

***

I min amerikaniserade föreställningsvärld förekommer oftast orden rekonstruktion eller återskapande (”reenactment”) i samband med äldre män som klär ut sig i uniformer från amerikanska inbördeskriget och ägnar en helg åt att smälla blankskott och supa.

Men det finns andra händelser som kräver återbesök. 2011 avrättade Anders Breivik 69 ungdomar och vuxna på norska Utøya. Ungefär 500 personer överlevde emellertid dådet och med dem minnen från den dryga timme som förlöpte innan massmördaren kunde gripas. En introduktion till Rekonstruktion Utøya presenterar frågeställningar som varit ledande vid filmskapandet: Hur minns vi det som har hänt? Hur kan vi prata om det som inte kan artikuleras? Hur kan vi förstå det ofattbara, obegripliga, ogripbara?

Under 2017 samlades ett antal Utøya-överlevare för att bearbeta sina upplevelser och filmskaparen Carl Javér fanns där för att dokumentera processen. Det hela gick ut på att ungdomarna en och en fick möjlighet att låta de andra ”spela upp” det som hände dem själva och slutresultatet har blivit oerhört starkt.

Filmen följer fyra av de medverkande: Rakel, Mohammed, Jenny och Torje när de genom enkla hjälpmedel som tejpremsor på golvet och skiftnycklar mot järnrör (skottljud) försöker återskapa sina upplevelser. Genom att utse någon av de andra som sitt ”jag” får de en möjlighet att se sina egna minnen på distans samtidigt som de måste försöka omsätta dem i någon slags vidrig realitet och praktik – ”han avrättar en lang gutt”, ”jag fastnade på staketet”.

Som tittare blir jag fullkomligt bergtagen av processen att prata och agera runt de egna minnena. Det blir en bearbetning på flera plan. Dels för den som ska försöka förklara och förstå vad som hände, dels för de som kan närma sig händelserna genom någon annans hågkomster. De ögon- och ansiktsuttryck som ungdomarna får i arbetet är försvarslösa och omaskerade, inget jag tror att ens den duktigaste av skådespelare skulle kunna förmedla lika övertygande. Mohammeds blick när han går runt bland de obekymrat skrattande kompisarna innan helvetet bryter loss eller ser sitt ”jag” bereda sig på att dö, gräver sig in under till och med mitt så vanligen svårpenetrerade pansar. Detsamma gäller den nästan förundrade minen när han den här gången kan gå runt och faktiskt väcka alla de ”döda” till liv.

Det helt avgörande för arbetet är sannolikt att gruppen gör det tillsammans och att alla var på plats den där julidagen på Utøya, även om det förstås var på sitt eget sätt och i sin egen unika situation. De kan som ingen annan med självklarhet fråga varandra om de ofta tänker på de som dött eller ifall man kunnat göra något annorlunda. Sprungit en annan väg, hjälpt den ena, hållit ihop med den andre, avväpnat mördaren om man bara vetat att han var ensam.

Det finns flera berättar- eller filmtekniska aspekter att fästa sig vid om man så vill. De skarpt vita tejplinjerna skapar samma sorts illusoriska eller skelettartade verklighet som i Lars von Triers Dogville. Enkla bilder av ”döda” ungdomar iförda tokroligt färgglada strumpor är hjärtskärande i all sin enkelhet. Att det kan vara lika starkt att dela både glädje och sorg. Hur Torje ber att få se samma förlopp flera gånger medan han ser ut som om han nästan försöker bestämma sig där och då för hur han ska förhålla sig till det hela. Och det är intressant att både Mohammed och Torje väljer flickor som sina ”jag”.

För min del blir emellertid grejen med Rekonstruktion Utøya att jag här ser något som är ”på riktigt”, det är verkliga personer som försöker hantera och förstå riktiga känslor. De gör det för sig själva men ser det också som ett sätt att kanske kunna hjälpa andra att både bearbeta och förstå. De uttrycker en önskan om att deras upplevelser ska får människor att vilja ta hand om varandra. Samtidigt känns inte kameran på det minsta sätt påträngande, snokande eller exploaterande. Det är helt enkelt ett privilegium för oss tittare att kunna få ta del av berättelserna, samtalen och processen.

Det finns säkert de som väjer för en film som Rekonstruktion Utøya som allt för tung och något man inte orkar ta in. Jag har full förståelse för det. Själv fick jag en av mina känslomässigt starkaste och mest minnesvärda filmupplevelser någonsin och jag tror att filmen kan bli en personlig vattendelare framöver. Min fråga kommer då inte att bli ”What would Jesus do?” utan ”Känns filmen X ’på riktigt’ på samma sätt som Rekonstruktion Utøya?” Jag gissar att mina framtida filmupplevelser kommer att få ett tufft jobb i det avseendet.

Under Malmö-dagarna var det bara jag och Cecilia som högg tag i rekonstruktionen

Annonser