Blonde (2022)

Tja, när jag nu hoppat på Marilyn Monroe-tåget med titten på My Week With Marilyn kunde jag ju lika gärna fortsätta färden med den omtalade adaptionen av Joyce Carol Oates hyllade Blonde, regisserad av Andrew Dominik. En film som delat publiken i betydligt högre utsträckning än jag uppfattar att bokförlagan har gjort. Kanske för att Oates skrivit sin roman som en uttalad ”biographical fiction” medan filmen Blonde inte lägger fram några sådana förbehåll. Blonde tar förvisso inte munnen lika full som My Week With Marilyn (”This is their true story”). Men i och med att Dominik valt att utnyttja flera visuella grepp och berättartekniker som ska signalera inre processer och upplevelser hos sin huvudperson skulle jag vilja påstå att han samtidigt lägger tyngdpunkten på “biographical” snarare än ”fiction”.

11.22.63 (2016)

Drömmen om ett 60-talsevighetsrike av ”peace, love and understanding” kanske dog med Charles Manson och hippiemorden på Sharon Tate och hennes gäster. Men den amerikanska oskulden spräcktes tidigare än så, tack vare skotten vid Dealey Plaza i Dallas den 22 november 1963.

Musikalvecka: Camelot (1967)

Det finns ingen behagligare plats för att leva lyckliga i alla sina dagar än Camelot. Då är det ju tur att Arthur och Guinevere träffas inom synhåll från det sägenomspunna slottet. Arthur, som är livrädd för att gifta sig med en kvinna som han aldrig träffat förut, och Guinevere, som sörjer att livet som eftertraktad ungmö är över. Men under Camelots välgörande inflytande förstår de snart att de är som gjorda för varandra, vilket förstås gör det lite extra turligt att de var ett tilltänkt brudpar redan från början.

First Man (2018)

Återigen får Halloween-temat stå och vänta i farstun medan vi tittar på ett par aktuella bio-premiärer

***

Innan du ser First Man kan det vara en bra idé att grunda med en annan BOATS: Hidden Figures från 2016. Dagens astronautfilm är nämligen precis så renons på både köns- och rasmässig variation som man skulle kunna förvänta sig. Det känns därför ganska bra att i bakhuvudet minnas att det var en månghövdad skara som bidrog till att Neil Alden Armstrong kunde plantera det där första fotavtrycket på månen 1969.

X2: Rebecca (1938 och 1940)

Inte mindre än 10 nomineringar sopade Rebecca hem 1941. Vann gjorde den bara i två kategorier, men är väl en förlorad Bästa klippning mot en vunnen Bästa film? George Barnes fick en välförtjänt gubbe för Bästa foto, medan vår käre Hitchcock förlorade regipriset till John Ford och Grapes of Wrath. Juryn tyckte också bättre om Ginger Rogers i Kitty Foyle än Joan Fontaine och Larry Olivier sumpade sin statyett mot Jimmy Stewart i The Philadelphia Story.

***

”Last night I dreamt I went to Manderley again.” En förstarad som tagit sin plats bredvid kändisar som “Han kom som ett yrväder…” och ”Call me Ishmael”.

Manderley är det anrika godset som tillhör familjen de Winter och det ska visa sig att den nuvarande godsherren, Maximilian de Winter, är beredd att gå långt för att bevara dess anseende. Hans hängivenhet blir kanske lite av en otrevlig överraskning för hans unga brud. Hon träffade ju honom i Monte Carlo och efter det hastiga och lustiga bröllopet spenderade de en sorglös smekmånad runtom i Europa.