You are currently browsing the tag archive for the ‘Slow motion’ tag.

BaywatchDet fanns en gång ett gäng livräddare som gjorde så mycket mer än att springa i slow motion, iförda minimala badkläder och med bjärt orangea flytetyg i händerna. De löste mysterier till höger och vänster men tycktes ändå alltid finna tid för att inleda komplicerade förhållanden med varandra. Den orädde ledaren Mitch Buchannon drog sig i sin tur aldrig för att stöta på strandens fräscha 18-åringar. Gärna i sällskap med sonen Hobie som mest av allt verkade bli imponerad av faderns strandraggartakter.

Så, hur bra gick det då att förflytta hela Baywatchkonceptet från L.A. till Floridas Emerald Bay? Tja, ungefär så bra man skulle kunna förvänta sig att det skulle gå att tänja ut ett 40-minuters TV-avsnitt till en nästan två timmar lång film. De där ytterligare 80 minutrarna har främst fyllts ut med skämt om sex och snoppar samt en hel del referenshumor.

Problemet var kanske att jag, utifrån trailern (damn you, trailers!), hade kommit att förvänta mig ett betydligt mer dumroligt slutresultat. Visst var Baywatch både dum och rolig på sina ställen men jag hade velat ha innehållet mer uppskruvat för att kunna svälja hela anrättningen. Det krävs en betydligt högre nivå av crazy bananas-stämning för att man ska kunna acceptera det faktum att den rundnätte nörden Ronnie inte bara blir vänligt bemött av den undersköna CJ utan också antagen som livräddaraspirant.

Det som i viss mån räddar Baywatch från totalt haveri är de huvudsakliga skådespelarna Dwayne Johnson, Zac Efron och Alexandra Daddario. Johnson har som alltid en lättsam stil och en skön självdistans medan Efron redan visat att han inte räds för att driva med sin High School Musical-karriär och pretty boy-aura. Att hålla de två stången i egenskap av någon slags ”straight guy” är ingen lätt match men Daddario lyckas riktigt bra med det.

Nog för att det var någorlunda underhållande med skämt en masse om slow motion-springande och det faktum att ett gäng livräddare ständigt tar hand om sådant som bäst bör lämnas till polismyndigheter. Men i ärlighetens namn uppfylldes min hjärna närmast uteslutande av reflektionen ”Satan, så gammal David Hasselhoff har blivit!”

star_full 2star_full 2

EqualizerEn enkel knegare som varje dag går upp, jobbar i sitt anletes svett på Home Mart för att sedan sitta hemma och läsa innan han nogsamt viker in en tepåse i en servett som han tar med sig till Bridge Diner där han läser lite till. En tystlåten och hövlig man som hjälper sina kollegor och pratar vänligt med den uppenbart prostituerade unga tjejen som frekventerar samma diner.

Läs hela inlägget här »

Filmen med den omöjligt långa titeln blev förra årets filmspanar-favorit från Malmö filmdagar. Själv hade jag tur och kunde hugga den på hemmaplan istället

***

Sedan skolskjutningen i Florida i februari i år har det förekommit mycket diskussion om benägenheten att sända ”thoughts and prayers” till offren. Allt för ofta stannar engagemanget där, inget GÖR egentligen något åt problemet.

Läs hela inlägget här »

Filmen The Dressmaker kom från ingenstans och gjorde mig, som ingen annan film på länge, oerhört sugen på att se om den för att på något sätt bekräfta vad det var jag hade sett. När jag förstod att filmen byggde på en roman av australiensiska författaren Rosalie Ham var en förlage-läsning också given.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Mardrömsjakten

Om man som tittare inte fattat det redan vid den lekfulla brottningsmatchen mellan far och son Sandza under mellanösterns varma sol får Peter också försäkra den nervöse Robin att ”I’ll be with you all the way”. För att strax därefter försvinna i en terrorismorsakad båtexplosion inför Robins förtvivlade blick. Då är det ju tur att Peters gamle vän Ben Childress också finns på plats och kan se till att skeppa Robin till den där speciella skolan i Chicago som var grunden till pojkens nervositet.

Läs hela inlägget här »

Varför existerar King Arthur: Legend of the Sword? Tja, kära läsare, era gissningar är lika goda som mina… Läs hela inlägget här »

DheepanOm man nu skulle tycka att franske regissören Jacques Audiard verkar vara en pretentiös jävel som gör svåra filmer kan man alltid trösta sig med att han uppenbarligen tyckte att det var världens grej att få motta guldpalmen i Cannes av Joel och Ethan Coen. Och de gör ju inte särskilt svåra filmer.

Läs hela inlägget här »

No Escape

Att försöka orientera sig i en vilt främmande stad i ett land där man inte talar språket kan vara förvirrande, fråga bara Jack Dwyer. När det fina hotellet inte kan ställa upp med vare sig amerikanska nyhetssändningar eller amerikanska tidningar ger han sig ut i den sydostasiatiskt fuktiga hettan för att hitta någotdera.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaDet har blivit många biografifilmer, biopics, på sista tiden. Det kändes som att det kryllade av dem på Malmö filmdagar, så därför var det kanske inte så konstigt att de även letade sig in i filmspanarnas tema. Vad som däremot kanske var lite oväntat var att temat föreslogs av Henke, som enligt egen uppgift egentligen inte är särskilt förtjust i genren.

Det är däremot jag, så för min del handlade problemet snarare om att välja. Skulle man ta en traditionell från-ax-till-limpa-film som hyllar ett enskilt människoöde, typ Gandhi, The Aviator eller Pollock? En film som fokuserar mer på psykologi och att teckna en kulturhistoria, typ Monica Z eller The Young Victoria? Eller något som avviker ganska radikalt från den traditionella biopic-mallen (hej, Rush), typ Grizzly Man?

Läs hela inlägget här »

Kontraster. Hårda muskler mot mjukt hull. Svettig susp mot skira nätstrumpor. Hårt lindade boxningshänder mot långa naglar med rött nagellack. Alla ryms de en och samma person.

Beautiful Boxer är en bio-pic om den thailändske Muay Thai-boxaren Nong Thoom. Det som gör Nong till en något ovanlig fajter är att han är en kathoey eller, i engelsk översättning, en lady boy. I tidig ålder lekte han hellre med smink än slogs, tittade hellre på nätta thai-danserskor än nästan lika nätta, men betydligt mer muskulösa, thai-boxare. För västerländska ögon, där pojkars rätt att ens ha rosa kläder fortfarande är kontroversiellt, är Nongs omgivning förvånansvärt accepterande av grabbens val. Det beror sannolikt på just förekomsten av kathoey, som närmast kan översättas med ”en annan sorts kvinna” och tros ha förmodernt ursprung.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, Pojken på våning 54
David Baldacci, The Innocent
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg