TjuvhederKriminella må blåsa alla andra, men inte varandra. I alla fall om man ska tro uttrycket ”honor among thieves” som på svenska mycket väl kan översättas till ”tjuvheder” (Wikipedia vill också jämställa det med det italienska omertá, vilket känns mer tveksamt. Eller i alla fall en insnävning eftersom omertá snarare handlar om att man inte tjallar).

Men som gång på deprimerande gång visas i filmen med samma namn är heder (vare sig för sig själva eller sins emellan) en sällsynt lyxvara för de tjuvar, pundare, alkisar och de andra vinddrivna individer som befolkar plattan, stadsmissionen och diverse campingplatser i Stockholms utkanter.

För Minna, som just blivit vräkt av soc från sin lägenhet, fylls livet av ett ständigt förhandlande. Om pengar, om knark, om tak över huvudet och, inte minst, tillit och förtroende. Den existens som visas upp i Tjuvheder gör också klart att just de sistnämnda begreppen är något vars värde urholkas rasande snabbt när man har med desperata människor att göra. Minna blåser och blir själv blåst (”Jag har känt han i tio år! Men kan du lita på honom?”). Trots försäkringar bland befolkningen på campingplatsen där hon köper sig husrum för stulna pengar att man här minsann ”ställer upp för varandra” slutar det ändå i att många är sig själv närmast.

Tjuvheder visar egentligen inte upp något nytt – missbrukaren som kämpar för att kunna återfå sin son, missbrukaren som försöker hålla sig ren inför födseln, missbrukarlangaren som i utmattad desperation använder sina egna varor. Desto mer imponerande kan jag tycka att den trots det får i alla fall mig att bli engagerad i särskilt Minnas (spelad av guldbaggebelönade Malin Levanon) öde. Minna, som i början av filmen gör det ödesdigra misstaget att blåsa en kurir som tillhör den fruktade Christer Korsbäck.

Och visst är denne Christer Korsbäck, i amatörskådespelaren Jan Mattsons skepnad, minst sagt skräckinjagande. Jag är inte helt säker, men det ser ut som han saknar tänder i överkäken och det är något med den där insjunkna överläppen som gör att man inte tvivlar det minsta på att han kommer att iscensätta sina hot. Vad de än månde handla om.

Långfilmsdebuterande Peter Grönlund (guldbaggebelönad för sitt manus) hade lika gärna kunnat göra en dokumentärfilm, så pass realistisk känns Tjuvheder. Förnumstiga pekpinnar syns tacknämligt nog inte till och de myndighetspersoner som förekommer är vare sig utstuderat elaka eller änglalikt goda, utan bara helt vanliga människor som försöker göra sitt jobb.

Såvitt jag har förstått är många av birollerna besatta av ”riktiga människor” och Grönlund måtte ha hittat en perfekt balans mellan skådisar som kan bära filmens historia och verkligt slitna personer som klarar av att vara sig själva på ett naturligt sätt framför kameran.

Jag är den förste att erkänna att jag trodde att Tjuvheder bara skulle bjuda på ytterligare en bild av svensk missbrukarmisär. Och det gör den ju, men Peter Grönlund har på något sätt ändå lyckats skapa en film som håller intresset vid liv. Och så förstås också tacksamheten över att ha mat för dagen, tak över huvudet och ett jobb att gå till.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Det är ett par filmspanare till som lockats av missbrukarmisären
Fiffis filmtajm
Jojjenito

Annonser