A Connecticut YankeeDen extremt nordstatsamerikanske yankeen Hank Morgan blir tack vare ett rejält slag i skallen förflyttad till ett sedan länge förflutet England under den mäktige (och inte minst välkände) kung Arthurs styre. Först tror han fullt naturligt att det är en dröm, orsakad av det tidigare nämnda slaget i skallen, sedan att han kanske hamnat i ett (mycket stort måste i så fall medges) mentalsjukhus där alla både pratar och klär sig konstigt.

Men snart måste han acceptera att han har förflyttats till 500-talet e.Kr. Och att det därmed faktiskt är han som pratar och klär sig konstigt. Situationen utgör dock inga större problem för den redbare Hank eftersom han omedelbart inser att han besitter ett rejält kunskapsförsprång jämfört med sina medmänniskor. Närmare bestämt ett försprång på ungefär 1300 år, vilket leder honom till slutsatsen att han med lätthet skulle kunna styra landet inom ett par veckor. Först måste han bara ta sig ur domen om att bli levande bränd på bål, vilket inte heller kommer att utgöra något större problem eftersom Hank dessutom är tillräckligt historiskt bevandrad för att minnas en mycket lämpligt förekommande solförmörkelse.

Efter solförmörkelsen och ett par välplacerade bomber vid trollkarlsrivalen Merlins torn är vår yankee utan diskussion numera ”the Boss” i det primitiva och vidskepliga England. Han ser raskt till att utveckla landet och folket så gott det nu går med patentkontor, utbildning och fabriker.

Återigen (efter Adventures of Huckleberry Finn) passar Mark Twain på att slå lite extra på sitt favorithatobjekt: organiserad kyrkoreligion. Här är det främst katolicismen som får klä skott för Twains kritik. Prästerskapet slår inte bara mynt av folkets vidskeplighet och lättrogenhet, de parasiterar också på dem i form av kyrkans tionde och ser dessutom till att vidmakthålla en perverterad social struktur som tillåter ärvda (och därmed fullkomligt oförtjänta) titlar medan den tvingar ”fria” män att arbeta gratis.

Twain uttalar sig också så pass kategoriskt emot det brittiska slavsystemet (i realiteten trälar gissar jag) att jag blir mer förvirrad efter A Connecticut… än jag var efter att ha läst klart Adventures of Huckleberry Finn. Där upplevde jag att Twain absolut inte gav några lätta svar på slaveriets godhet eller ondska men här, bara ett fåtal år efter den förra bokens publicering, är slaveriet något av det värsta som existerar i denna värld där det verkligen inte saknas ämnen för Yankeen att bli upprörd över.

Tvetydigheten i A Connecticut… känner jag däremot att Twain har reserverat för sin egen huvudperson. Jag blir aldrig riktigt säker på om Hank ska uppfattas som den fantatiskt moderna sena 1800-talsprodukt som han själv tycks anse att han är eller om Twain genom honom också driver med sin egen samtid.

Hank är nämligen en levande reklampelare för den amerikanske pragmatikern John Dewey. Yankeens förtroende för sina egna kunskaper och färdigheter är lika begfasta som självbelåtna. I ärlighetens namn framstår han i vissa lägen inte bara som en besserwisser utan som något av en självgod skitstövel. Det enda som har någon betydelse är hans kunskaper i politik, historia och teknologi. De räcker för att han ska kunna hålla hela England i sin hand och reformera såväl utbildningssystem som politiska strukturer. Allt går att fixa med lite logik och en ”ny”uppfunnen apparat eller två.

Att läsa boken dryga hundra år efter dess publicering ger förstås också lite av en lager-på-lager-känsla där jag ibland regarerar inför Hanks påstående och beteende på samma sätt som han reagerar på 500-talsmänniskorna. Han är noga med att påpeka att vare sig grevar eller baroner (eller grevinnor heller för den delen) är så finkänsliga och vältaliga som samtidens (alltså 1800-talets) populära historiska romaner ville göra gällande. Men de indiskretioner som han beskriver handlar aldrig någonsin om sex eller nakenhet. När han exempelvis vid sitt tillfångatagande genant nog strippas inför hovet påtalas det bara förvåning över att han har ben som vilken annan karl som helst, ingenting om hans övriga…utrustning. En försummelse som jag uppfattar mer hänger ihop med berättarens 1800-talsfinkänslighet än 500-talsditon.

Generellt har vår Yankee verkligen inte mycket till övers för mänskligheten under kung Arthurs styre. Deras grovkornighet och dåligt utvecklade känsla för humor gör att Hank kategoriserar dem som närmare djur än människor. De blir därmed en typ av ”white indians”.

Den upprördhet Yankeen erfar inför behandlingen av fria män sträcker sig heller aldrig längre än till just män. De han umgås och handskas med är i nio fall av tio män och hans närmaste kumpaner är också alla män. Den kvinna som han måste följa med för att rädda hennes väninnor från en hemsk förbannelse och som han till slut gifter sig med må vara en omtänksam mor men det bestående intrycket som förmedlas är att hon är något av ett pladdrigt våp. Första gången som han stöter på Clarence, pojken som kommer att bli hans högra hand, noterar han hur pagen babblar iväg i ett ”thoughtless, girlish fashion”.

Twain använder kontrasterna mellan sin pragmatiske 1800-talsyankee och 500-talets ridderliga ideal både för att skapa humor och uttala sig om sådant han tycker är fel i sin egen samtid. Mot slutet tycks det emellertid som om författaren tappat bort sin humoristiska ådra och det blir en betydligt mörkare historia. Twain verkar inte ha upplevt det amerikanska inbördeskriget i någon större detalj men det påverkade säkert hans beskrivning av det besinningslösa dödande som till slut måste äga rum i kriget mellan förnuftet och klassamhällets inneboende momentum.

Men mer än något annat blir just den beskrivningen snarare en obehaglig föraning om ett skoningslöst skyttegravskrig som fortfarande låg drygt 20 år framåt i tiden. A Connecticut… är i det avseendet på mer än ett sätt en tidsrese-roman.

Librivoxkvalitet: Inläst av en och samma person och helt ok med avseende på tal. Ljudkvaliteten är dock lite burkig.

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser