You are currently browsing the tag archive for the ‘Guldbagge’ tag.

alt. titel: Easy Money

Katten på råttan, råttan på repet… Jorge Salinas lyckas efter en djärv fängelserymning hålla sig undan från polisen. Däremot inte från gangsterbossen Radovan Krajnic vars torped Mrado Slovovic plockar upp Jorge för att ge honom en omgång i ett avlägset skogsparti. Men det finns fler som vill lägga vantarna på Jorge (eller snarare hans knarkkontakter) och därför har Abdulkarim skickat ut JW att hålla koll på den unge sydamerikanen.

JW – Johan Westlund, bördig från Robertsfors av alla ställen. Om dagarna en rätt vanlig Handels-student men på helgerna en rätt ovanlig Stureplansstekare. Däremellan skriver han tentor mot betalning och kör svarttaxi för att ha råd med Stureplansstekarhelgerna. Det är nämligen en livsstil som förpliktigar och JW lever i ständig skräck över att hans låtsaslek (som för honom förstås är på blodigaste allvar) ska avslöjas. Så när Abdulkarim erbjuder först 20, sedan ytterligare 10, härliga tusenlappar för att följa efter Jorge och Mrado kan JW helt enkelt inte tacka nej.

Se där, det tog ett tag för mig att komma fram till den hyllade filmatiseringen av Jens Lapidus debutroman men trägen vinner. En anledning var att det ju ganska snabbt blev klart att hela Lapidus Stockholm noir-trilogi skulle filmatiseras och då kunde jag ju lika gärna vänta och plocka hela alltet i ett enda svep.

Flera av de inblandade skådespelarna har spelat roller i senare filmer och därför är det ganska roligt att fästa ögonen på både en ung Joel Kinnaman och Lisa Henni (Anna i Den blomstertid…). Även Matias Varela, Fares Fares och Dragomir Mrsic har ju haft hyfsade fortsatta karriärer.

Ett tungt vägande tema i filmen (tydligare frammejslat än i boken skulle jag vilja påstå) är önskan hos många av de inblandade att bryta en taskig arvskedja. Av JW, Mrado och Jorge är det väl JW som lyckas bäst med den saken men knappast i positiv bemärkelse. För antalet Robertsfors-killar som deltar i gangsteruppgörelser och smugglar knark för miljontals kronor torde vara lätt räknade på ena handens långfinger.

JW vill alltså till varje pris fly sitt vanliga, trista, medelklass-arv medan både Mrado och Jorge redan sitter i skiten. För dem återstår bara att hoppas på den kommande generationen – Mrados dotter Lovisa (vars mamma Annika för tillfället sitter på torken) och Jorges ännu ofödda systerbarn. De kidsen ska i alla fall inte behöva växa upp med misshandlande och kåkfarande fäder som Mrado och Jorge gjorde.

En from, men i slutänden givetvis lönlös, förhoppning. För det är klart att män som är så insyltade i den kriminella världen som Mrado och Jorge är inte bara kan dra sig ur. Särskilt inte som de, i likhet med JW, behöver seriösa mängder cash för att ens kunna våga hoppas på ett annat liv.

Trots att jag visste att Daniel Espinosas film fått bra kritik och att Kinnaman vann en Guldbagge för sin JW, blir jag ändå positivt överraskad av denna gangsterrulle som lyckas vara något mer än ”bara” en gangsterrulle. Den visuella stilen är genomtänkt men kanske inget som golvar mig. Ljuset är genomgående kallt, oavsett om vi befinner oss i trapphus, under gatlyktor eller i sjukhuskorridorer. Espinosas värld är gråmulen, kallfuktig och lysrörsupplyst.

Men både lugna mellanbilder av barnhänder som trasslar med en telefonsladd och mer våldsamma känsloyttringar ackompanjeras av Jon Ekstrands melankoliska score och det funkar överlag bra. Särskilt som Espinosa lagt en grund genom att faktiskt lyckas säga lagom mycket med sina bilder. Mrados pappa-ångest behöver inte uttryckas tydligare än hans förstulna förföljelse av en ”vanlig” pappa i affären för att lista ut vad sådana köper för mat till sina barn (undantaget som bekräftar denna regel är den kapitalt usla och överdrivet förebådande Handels-föreläsaren…)

Dessutom blev jag väldigt förtjust i den otvungna kompis-känslan som uppstår mellan Kinnamans JW och Matias Varelas Jorge. Scenen när de röker på och grillar korv på hustaket kan vara en av filmens absolut bästa. Samtidigt är det också tydligt att deras relation i vissa avseenden aldrig hinner bli mer än ett utanpåverk, de är helt enkelt för olika.

Förutom allt detta är Snabba cash faktiskt också grymt spännande, särskilt när den slutgiltiga stöten ska till. Det enda jag genuint ogillade var den avslutande och inpressade referensen till JW:s försvunna syster Camilla, vilket kändes som en alldeles för uppenbar krok att hänga upp de kommande filmerna på. Fick jag rätt i det eller inte? Svaret ligger strax bakom hörnet.

Annonser

alt. titel: Flocking

En mindre norrländsk ort. Litenheten går att se i både bra och dåligt ljus. Bra eftersom här finns en stark gemenskap – ett bröllop är en glad tillställning som hela byn deltar i. Dåligt om man råkar vara ointresserad av jakt och fotboll. Eller när en av tjejerna i den lilla avgångsklassen anmäler en klasskompis för våldtäkt.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ravens

Hade jag varit LRF-ordförande hade jag sett till att till varje pris stoppa premiären av Korparna, för maken till anti-reklam för bondeyrket var det länge sedan jag skådade.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Ex-Wife

En kvinnas relationsliv börjar, nog så lovande, med vinindränkta och ljumma sommarkvällar tillsammans med kompisarna på vingliga klackar. Men slutar, efter okänt antal år, i en snöpligt vinindränkt rökstund under köksfläkten medan man beklagar sig över att det knappast var så här man tänkte sig livet för 20 år sedan.

Läs hela inlägget här »

När nu The Nile Hilton Incident gick och tog något av en storslam på måndagens Guldbaggegala måste jag ju tala om för världen vad jag tyckte om den… Jag har redan tyckt till om både Sameblod och The Square.

***

Polischefen Kammal Mustafa slänger till brorsonen Noredin ett karriärsmässigt köttben i form av ett kvinnomord på finhotellet Hilton. Noredins äldre kollegor, som redan är på plats i offrets hotellrum, tycks lägga betydligt större vikt vid chefens chanstagning än att säkra brottsplatsen. Tvärtom, här pinkas det hej vilt i toaletter och beställs mat från roomservice. Det gäller ju att passa på… Mordet kan enligt deras gedigna erfarenhet snabbt hänvisas till någon form av svartsjukedrama, vilket alltid är fallet när offret är en ung och vacker kvinna.

Läs hela inlägget här »

Jag får tacka Fiffi så mycket för den här filmen — hade det inte varit för hennes lovord hade jag nog inte tagit mig iväg till bion efter en hektisk Oscarsnatt. Och det var ju tur det!

***

EfterskalvRunt Oscarsgalan gällde det stora snacket varför filmer som bedöms Oscarsvärdiga är så vita. Runt Guldbaggegalan gällde ett kanske något mindre snack varför svenska filmer måste vara så misäriga. Visst, svensk film lider säkert fortfarande under oket som skapades av Ingemar Bergman och som stipulerar att fin film måste handla om uppslitande gräl, ångestsex och tystnad. Det är inte en åsikt jag känner någon större sympati för.

Läs hela inlägget här »

TjuvhederKriminella må blåsa alla andra, men inte varandra. I alla fall om man ska tro uttrycket ”honor among thieves” som på svenska mycket väl kan översättas till ”tjuvheder” (Wikipedia vill också jämställa det med det italienska omertá, vilket känns mer tveksamt. Eller i alla fall en insnävning eftersom omertá snarare handlar om att man inte tjallar).

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Fredrik Gustafsson, The Man From the Third Row
Javier Sierra, The Secret Supper
Hans Olov Öberg, Någon att lita på
Harlan Coben, Gone for Good

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser