Eftersom min enda erfarenhet av greken Yorgos Lanthimos var hans näst senaste film, The Killing of a Sacred Deer, kan man lugnt konstatera att mina förväntningar på The Favourite inte befann sig i de mest gynnsamma av lägen. Min text om den förra innehöll ord som ”känslokalla prestationer och halvkvädna visor”. Men man är väl inte sämre kvinna än att man kan ändra sig och bänka sig inför en film som både var gratis och utan konkurrens på Malmö filmdagar. Ingen större ansträngning med andra ord.
Och det dröjer inte särskilt länge innan ett fläckfritt foto (signerat irländaren Robbie Ryan), överdådiga miljöer från Hatfield House i sydöstra England, extravaganta kostymer och en kulsprutesnabb dialog gör mig försiktigt optimistisk.
Ramen runt The Favourite utgörs av historiska fakta. Drottning Anne har efter maken George av Danmarks död hamnat allt mer under inflytande av Sarah Churchill, hertiginna av Marlborough. Hon och hennes hertig-make gillar riksskattmästaren earlen av Godolphin som företräder Whig och Englands välbärgade godsägare. De gillar däremot inte Tory-politikern Robert Harley, ”a monstrous extravagance” och alltid iförd en pudrad peruk vilken tornar upp sig högre än Big Ben.
Till hovet anländer så Sarah Churchills kusin, Abigail Hill, på jakt efter försörjningsmöjligheter. Abigail är en propert utbildad ung dam men som, tack vare faderns taskiga handlag med pengar, gifts bort med en ”ballon shaped german man”. Hon får börja som köksjungfru men blir snabbt befordrad tack vare sitt rappa intellekt, sin vänlighet och omsorg samt sin skicklighet med örter som kan lindra drottningens svåra gikt-smärtor. Kanske lite väl snabbt för kusin Sarahs smak eftersom alla vid hovet allt för väl vet att ”favour’s a breeze that changes fast”.
Min försiktiga optimism förvandlades ganska snabbt till helhjärtat gillande. Känner du någon som påstår sig ogilla ”dammiga kostymfilmer” är The Favourite en perfekt produkt att slänga i synen på dem. Här har vi nämligen alla yttre attribut hos en klassisk så kallad ”period piece” men kombinerad med historiska vindlingar, tillräckligt många surrealistiskt balanstippande anakronismer för att man aldrig ska känna sig riktigt säker på vart filmen är på väg och en halsbrytande humor där vi ickebritter säkert missade hälften av de dubbeltydiga replikerna när det inte fanns någon textning att tillgå.
Anne är i Olivia Colmans skepnad den klassiskt oresonliga femåringsdespoten som skrikande ger sig på sina stackars tjänare tills de inte vet vilket ben de ska stå på: ”Look at me! How dare you?! Close your eyes!”. Fast förankrad i vännen Sarahs förklädesband, utsökt porträtterad av en lika vidjerank som pisksnärtsvass Rachel Weiz. Samtidigt lyckas de två kvinnorna ingjuta tillräckligt med känsla i sin relation för att jag aldrig kan känna mig riktigt säker på om Sarah enbart utnyttjar Anne för sina och makens politiska syften eller om där faktiskt också finns en kärna av äkta ömhet och värme. Att Anne är helt utelämnad till sin väns gottfinnande står dock utom allt tvivel.
Mellan dem står Emma Stones Abigail, en roll som Stone är sällsamt väl skickad att spela. Hon är som alltid bäst när hon får möjlighet att visa upp en blandning av fattning, fränhet och finurlighet. Abigail är så långt ifrån ett menlöst och vänt våp man kan komma, fast besluten att säkra sin egen framtid. Till en början inte på bekostnad av någon annan, men när Sarah börjar gå till motattack tvingas Abigail kasta allt vad anständighet och lojalitet heter överbord för att skydda sina egna intressen. Manövrar som i slutänden eventuellt kräver ett allt för högt pris och gör henne själv moraliskt bankrutt.
Förutom välbekanta teman som hovets politiska intriger och ränksmiderier uppehåller sig Yorgos Lanthimos en hel del vid sina kvinnliga rollinnehavares kroppar. Annes gikt sväller hennes ben till oigenkännlighet, både Abigail och Sarah är hårt korsetterade samtidigt som Sarah ibland ikläder sig manskläder och Anne snörs in i något slags läderharnesk för att kunna ge sig ut och rida. Tyvärr kan jag meddela mina kräkfobiska gelikar att det också spys en hel del. Abigails kropp blir till och med i sig en slags krigsskådeplats eftersom hon är ute efter att säkra en make medan den kåte baron Masham (”cunt struck” är Robert Harleys välfunna uttryck för vad den unge Samuel upplever) inte ser några större problem med att lägra en tjänarinna som han inte skulle drömma om att äkta.
Vissa detaljer ställer jag mig något frågande inför, bland annat filmens kapitelindelning. Också ett par surrealistiska slow motion-scener som eventuellt skulle visa på den allmänt depraverade och vräkiga hovkulturen, oberoende av politisk tillhörighet. På det hela taget blev dock The Favourite en potentiell favorit som jag inte bara fann spännande och intressant för stunden, utan som jag faktiskt ser fram emot att se om.
Detta blev sista filmen ut från Malmö filmdagar. En film som dessutom inhöstat inte mindre än tre Oscarsnomineringar för de huvudsakliga damerna. Fina fisken eller vad säger ni, fellow filmspanare?
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Har du inte sett den?
Flmr och Movies-Noir var förvisso inte med i Malmö, men det går bevisligen att se filmen ändå.
Rörliga bilder och tryckta ord 