Det är inte utan att jag undrar om regissören och manusförfattaren M. Night Shyamalan gått och retat sig något oerhört på de senaste årens superhjältetrend. Här levererar både Marvel och DC en veritabel spyfontän av serietidnings-filmer när han faktiskt låg flera år före med att plocka upp den typen av teman i Unbreakable.

Nå, man är väl inte sämre än att man kan påminna världen hur saker och ting egentligen ligger till? Och hey, presto! Så fick vi minsann en trilogi på köpet också. Shyamalans senaste film Split slutade ju i en cliffhanger som fick alla fans att börja drägla. I och med Glass har det blivit dags att casha in.

Mannen som från början var Kevin Wendell Crumb och hans tjugotalet-olika personligheter har på intet vis slutat med sin kidnappnings-business som vi (samt icke minst Anya Taylor-Joy) fick ett smakprov på i Split. Lyckligtvis för Philadelphia har heller inte David Dunn lagt av med sin beskyddar-business och hans mål för tillfället är att hitta galningen som fört bort inte mindre än fyra cheerleaders.

Vi hade redan här kunna få en evinnerlig slutstrid mellan The Beast och mannen som kallas ”The Overseer” om det inte varit för psykiatrikern Ellie Staple. Hon har specialiserat sig på den sortens personligheter som hon anser att både David och Kevin tillhör – sådana som lyckats intala sig själva att de är något mer än vanliga dödliga. De är superhjältar. I sin samling på Raven Hill hade hon redan vår gamle bekant Elijah Price och det är nu upp till doktor Staple att försöka övertala denna trojka om att de faktiskt inte alls är superhjältar utan helt vanliga och ordinära människor. Gissa hur bra det går när en av deltagarna är ett kriminellt geni av Mr. Glass kaliber?

Split blev för mig en positiv överraskning när det kom till Shyamalan – kunde det vara så att regissören återtagit en del av sin forna glans? Men även om Glass absolut inte störtar tillbaka ned i The Happening-ravinen står vi här med både en film vars koncept är betydligt bättre än slutresultatet vilket i sin tur leder till en ”trilogi” som känns konstruerad och forcerad.

Shyamalan försöker göra något eget av välbekanta superhjälte- och serietidninsgteman och det är för all del vällovligt. Samtidigt får jag intrycket av att han själv inte riktigt greppat potentialen i sin historia. Utöver detta faktum är det alldeles för mycket annat som inte heller funkar i Glass. Till att börja med känns det som om filmen helt tappar greppet om sitt eget tempo när Ellie Staples lyckat sätta klorna i våra tre huvudpersoner. Hela den del av Glass som utspelas på Raven Hill är nästintill seg och allt för tung i gumpen när det gäller expositionen av hur psykiatrikern resonerar kring sina patienter. Den atmosfär som jag tyckte mig kunna känna av i Split lyser med sin frånvaro i Glass.

Jag tycker också att det var ett misstag att sära på Bruce Willis David Dunn och Spencer Treat Clark som repriserar sin roll som sonen Joseph. De har en ganska skön energi sinsemellan som abrupt klipps av när David hamnar på Raven Hill. Exakt vilken energi som däremot existerar mellan James McAvoys Kevin och Anya Taylor-Joys Casey är svårare att sätta fingret på, den är mest bara märklig och på gränsen (eller över den, jag har svårt att bestämma mig) när det gäller den uttjatade visan om hur Kvinnlig Kärlek Frälser Mannen. Dessutom känns det som om McAvoys arbete med sina olika personligheter, som imponerade i Split, går till överdrift här och nästan blir till en parodi på sig självt. Kanske för att Glass plockar upp och bygger vidare på den absolut minst intressanta av Kevins alla personligheter?

Inte heller är det visuella särskilt mycket att hurra för. Både Taylor-Joy och Sarah Poulson som spelar doktor Staples ser alldeles för speciella ut i sina mörkt markerande läppstift. Det blir lite för många ansiktsnärbilder, ett grepp som snarare ger intrycket av en klassisk ”talking heads”-dokumentär än en spelfilm. Plus att det känns som om filmen skyndar över en del av sina effekter på ett sätt som gör dem klart mindre övertygande.

Det känns inte helt osannolikt att Glass är Shyamalans försök att påminna världen om att han var tidigt ute i superhjälte-genren. Möjligen kan filmen också vara ett försök att skapa en slags allegori den egna karriären. I så fall ligger det nära till hands att anta att Shyamalan är den renhårige samt exceptionelle David Dunn, vilken övertalas att tvivla på sig själv och sina krafter av en oförstående omvärld. Kanske har till och med ännu mer tarvliga och destruktiva krafter haft ett finger med i spelet?

Annonser