Vice (2018)

Pop quiz, hot shot! Vad tror vi Adam McKay helst vill prata om? Det faktum att han regisserat Vice, den andra filmen som fått honom nominerad till en regissörs-Oscar (den förra var The Big Short), eller att han varit med och producerat den allmänt nedsablade Holmes & Watson med forna partnern Will Ferrell i en av rollerna?

Jag vill i alla fall prata om Vice, eftersom jag har sett den men inte Holmes & Watson. Däremot har jag sett ett par av McKays tidigare verk (bland andra Anchor Man och Step Brothers) och det känns inte som någon högoddsare att anta att regissören gått och blivit heligt förbannad över utvecklingen i USA de senaste åren. The Big Short sysselsatte sig med finanskrisen och med Vice har McKay tagit ytterligare ett steg in bakom kulisserna.

Vice vill beskriva hur Dick Chaney lyckades bli den mäktigaste vice-presidenten i USA:s historia samt hur han och hans republikanska stallbröder är ansvariga för allt som är fel i landet i dag. Ok, det där sista känner jag mig inte helt säker på, avslutningen på Vice var lite svårtolkad för min del.

Men fram till dess verkar McKay köra hårt på devisen ”Känn din fiende” när han beskriver Chaneys olika metoder för att kapa åt sig och ”sina” republikaner så mycket makt det bara är möjligt. I det blir Vice en slags Republicanism for Dummies. Hur han undan för undan ser till att demontera federala regleringar som ska försöka upprätthålla någon slags likvärdighet mellan rik och fattig, vit och svart, vän och fiende.

Tack vare 9-11 fick Chaney en riktigt fin fiende på kroken. ”Kriget mot terrorismen” gjorde att man med hänvisning till nationens säkerhet kunde upphäva både det ena och det andra, alternativt införa både det ena och det andra. Den av McKay flitigt använda flugfiske-liknelsen är varken häpnadsväckande nyskapande eller osar av finess men är synnerligen välfungerande i sammanhanget. Särskilt om det verkligen var så att Chaneys kodnamn som vice-president var ”Angler”.

Dock ska man inte förvänta sig en sedvanligt torr biopic som resulterar i det sedvanliga omdömet ”mer intressant än bra”. Vice är lyckligtvis både intressant OCH bra. Till stor del handlar det om hur McKay väljer att berätta sin historia; full av infall, bildliga referenser, kontrasteringar och popkulturella referenser. Plus en milt ironisk berättarröst, vilken är mer eller mindre nödvändig när man inte har superkoll på amerikansk politik från 70-talet och framåt. Variationen i både framställning och fokus gör att Vice upplevs som en hagelsvärm snarare än en målsökande missil men jag har inget emot det.

Vice är dessutom väldigt rolig, men på ett sätt som gör att man både skrattar och sätter i halsen på en och samma gång. Tydligast blir det kanske i scenen där en servitör presenterar alla mer eller mindre horribla policyförändringar som infördes i samband med 9-11 som vore de utomordentligt smakliga rätter i en meny på en finare restaurang.

Jag känner mig frestad att kalla Vice för ”ensemble”-film för här tycks Hollywood mangrant ha ställt upp för McKay – kända fejs förekommer i de mest oväntade små biroller (Alfred Molina spelar exempelvis den servile servitören). Men i centrum står förstås Christian Bale som Chaney och Amy Adams som den minst sagt drivande frun Lynne. Skådisarna spelar sina rollfigurer filmen igenom, vilket kan vara en chansning rent make up-mässigt. Dock är det en chansning som går hem för allt, från smink till peruker och viktuppgångar, är helt fantastiskt. Aldrig hade jag i min vildaste fantasi till exempel kunnat föreställa mig att Sam Rockwell skulle vara så fruktansvärt lik George W. Bush. Prestationsmässigt finns inte heller mycket att klaga på, både Bale och Adams bevisar än en gång att de är krafter att räkna med. Även Steve Carell är mycket bra som Donald Rumsfeld.

Tack vare Filmitch förträffliga text om Vice var jag förberedd på att filmen inte skulle vara särskilt ”fair and balanced” för att prata Fox News-lingo. Istället osar den av insinuationer och beskrivningar av exempelvis samtal som inte på något sätt kan vara dokumenterade. Partiskheten varnar i och för sig även McKay för eftersom den klassiska frasen ”Based on a true story” åtföljs av ett förbehåll om att sanningen alltid är relativ men att filmmakarna ”did our fucking best”.

Samtidigt är McKay inte mer partisk eller förbannad än att han tycks mena att få är helt skuldfria i den soppa som USA befinner sig i för tillfället. Vi får de monster vi förtjänar. Chaney och hans gelikar serverar enkla svar som medborgarna mer än gärna tuggar i sig. Folk är oförmögna att föra civiliserade och rationella samtal om politik. Istället hemfaller man åt förolämpningar och slagsmål. Allt medan de som inte är upptagna med att slåss bryr sig mer om premiären för nästa hjärndöda blockbusteruppföljare.