First Man (2018)

Återigen får Halloween-temat stå och vänta i farstun medan vi tittar på ett par aktuella bio-premiärer

***

Innan du ser First Man kan det vara en bra idé att grunda med en annan BOATS: Hidden Figures från 2016. Dagens astronautfilm är nämligen precis så renons på både köns- och rasmässig variation som man skulle kunna förvänta sig. Det känns därför ganska bra att i bakhuvudet minnas att det var en månghövdad skara som bidrog till att Neil Alden Armstrong kunde plantera det där första fotavtrycket på månen 1969.

Nu ska detta inte tolkas som någon kritik mot Damien Chazelle och manusförfattare Josh Singers film. Det är en omöjlighet att få med allt när en sådan här historia ska berättas. Särskilt som NASA bedömer att månlandningen i slutänden kunde genomföras enbart tack vare arbetet från drygt 400 000 ingenjörer, vetenskapsmän (och -kvinnor) samt tekniker. En uppenbart påhittad scen där Armstrong ska diskutera astrofysik eller bränsleförbrukning med en smart, glasögonprydd och mörkhyad kvinna hade inte gjort First Man till en bättre film.

Vad som däremot (enligt bland andra en viss orangehårig president) är ett fatalt misstag för filmens räkning är att inte visa när Neil Armstrong och Buzz Aldrin planterar den amerikanska flaggan på månens yta och därmed (åtminstone symboliskt) gör anspråk på himlakroppen för USA:s räkning. Man torde lugnt kunna utgå från att om gamle Clintan fått sitta bakom spakarna, som det från början var tänkt, hade den här invändningen knappast varit relevant. För oss andra är dock frånvaron av bombastiskt flaggviftande patriotism i First Man en lisa för filmtittarsjälen.

Så om First Man inte är gjord för att visa upp hur världens främsta nation sätter till alla klutar för att i åtminstone någon aspekt kunna visa Ryssen var skåpet ska stå i 60-talets rymdkapplöpning, vad vill den då visa upp?

Till att börja med huvudpersonen Neil Armstrong förstås. Fint porträtterad av Ryan Gosling som har en nära nog perfekt framtoning för en sådan här roll – förtegen men bestämd och pålitlig. Orubblig i sin målmedvetenhet utan att bli vare sig oresonlig eller upprörd. Men ändå med en förmåga till känslosamhet.

Det jag möjligtvis ställer mig lite frågande till är att filmens pressmaterial vill göra gällande att vi ska få ta del av Armstrongs ”uppoffringar” under vägen fram till Apollo 11. Ord som ”kompromisslös skildring” nämndes också vid själva visningen. I fullt förväntad ordning drar han sig förstås undan från fru och barn allt eftersom pressen ökar. Svaret till sonen, som undrar om hans pappa kommer att dö under Apollo-uppdraget, är ett föga känslosamt ”We have every intention of completing the mission”. Men utöver den här distansen vet jag inte om jag ser så mycket av försakelser eller umbäranden.

I alla fall inte sådana som skulle vara unika för just Armstrong. Det är klart att det inte är en avslappnad jobbsituation när kollegorna dör på löpande band i varjehanda olyckshändelser. När kongressen och folket i allt högre utsträckning ifrågasätter både arbetets rationalitet samt kostnader. Men det är ju en situation som vår huvudperson delade med alla de andra (överlevande) astronauterna i Gemini- och Apollo-programmen.

Vedermödor som Neil däremot inte behövde uppleva var de som tillhandahölls alla astronautfruar, förvisade till läktarplats av både sina män och deras arbetsgivare. Makarna riskerade livet för mänsklighetens fromma och för att kunna ge Ryssen på nöten. Kvinnorna var hänvisade till att fortsätta vika tvätt och medla mellan bråkande syskon. Alternativt behöva flytta från hus och hem när det skitit sig och familjen nu stod make- och faderlös. I den här inrutade rollen gör dock Claire Foy mesta möjliga av sin Janet Armstrong. När hon och Gosling delar scener tycker jag absolut att de är jämnstarka. Däremot rymmer deras förhållande kanske inte ett övermått av kemi och djuriska lustar.

Förutom det personliga perspektivet innehåller First Man också en enorm detaljrikedom när det gäller tusen och en teknikaliteter med rymddockningar, multi axis training (en landbaserad version av ”the vomit comet”), visare, paneler, spakar, korthuggna direktiv samt matematiska beräkningar med penna och papper. För mig signalerar det att Chazelle också varit ute efter att ge en bild av den rent vetenskapliga prestationen.

Åkallandet av John F. Kennedys berömda ord från 1962 om ansträngningarna att klösa sig igenom jordens atmosfär (”We choose […], not because they are easy, but because they are hard”) antyder dessutom ett hyllande av den oförtrutna ”mänskliga anden” (i brist på bättre ord) som inte nöjer sig med att gå runt på jordytan och hasa utan vågar höja blicken över horisonten.

Jag har ju min pålitliga P-uppställning när det gäller biopics: personen, poängen och processen. Sällan har jag sett en film som likt First Man så ypperligt lyckas balansera och ge plats åt alla dessa tre delar. Och ändå… Den vanligaste känslan för min del när det gäller både BOATS och biopics är att filmen kanske inte var så bra men att jag i alla fall blev intresserad av ämnet eller frågan. I fallet First Man är förhållandet det diametralt motsatta.

Allt med filmen, från berättande och foto (av ”vår egen” Linus Sandgren, yay) till skådisprestationer och musik (signerat Chazelles trogne huskompositör Justin Hurwitz), är fullkomligt oklanderligt. Ändå gör den mig inte det minsta inspirerad att kasta mig över Wikipedia eller, för den skull, se om den. Jag upplever ingen som helst ”sense of wonder” trots magnifika bilder på solkoronor och måninflygningar. Det känns hemskt att behöva medge det, men med hyfsat nyliga tittar på både The Right Stuff och Apollo 13 i ryggen kunde jag inte låta bli att tänka att jag ju sett allt detta förut.

Men det är ur ett rent filmiskt perspektiv. Händelserna i First Man har snart 50 år på nacken och av de två som var med finns bara Aldrin kvar i livet (Armstrong dog 2012). Allt fler tycks lyssna allt ivrigare på mer eller mindre fantasifulla argument för att det som hände aldrig har hänt. I det avseendet kan jag tycka att First Man faktiskt blir till en Viktig film.

Buzz Aldrin såg sig föranledd att ge filmaren och konspirationsteoretikern Bart Sibrel en rak höger när han kallade astronauten för ”a coward, and a liar, and a thief” och ville få ett erkännande att månlandningen aldrig ägt rum. Varför inte se First Man som Chazelles vänsterkrok i den matchen?

First Man var ett av de stora draglåstren på årets Malmö filmdagar. Vi gick i samlad tropp för en titt
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Har du inte sett den?
Fripps filmrevyer

12 reaktioner till “First Man (2018)”

  1. Intressant spaning om vänsterkroken, det skulle mycket väl kunna vara så. Det är en knepig företeelse det där med historieförnekare oavsett vilken typ av historia det gäller, att behöva bevisa sånt som alla redan vet. Oavsett om det gäller förintelsen eller månlandningen.

    Det är också intressant att du ser Neil Armstrong som ”förtegen men bestämd och pålitlig men ändå med en förmåga till känslosamhet”. Jag önskar att jag hade kunnat se honom lite på det sättet. För mig blev han bara extremt målinriktad, inbunden och extraordinärt trist.

  2. Jag fick lite sense of wonder av den tekniska svårighetsgraden som bemästras medan andra grinade för att Armstrong hatade sina barn till den grad att han tog tid på månen för att kasta bort deras gåvor (möjlig misstolkning av det Gosling ger oss). Och du kände inget. Det kan ju ändå vara en styrka att vi tar med oss så olika saker från filmen.

  3. Ska man ens besvara sådana konspirationsteoretiker? Idioti är bättre att bemöta med tystnad. 🙂

    Som du är inne på passar det inte mänskligheten att hasa omkring och inte bry sig. Utveckling är ett måste annars står vi stilla, vilket är tillstånd som är förvillande likt döden.

    Det är intressant att du lyfter upp kampen mot ryssarna. Racet mot ryssen var kontexten på sextiotalet och mestadels ett ”smart” sätt att sälja in ett extremt dyrt projekt till kongressen. Men de som på allvar tror att Mercury-, Gemini- och Appolloprojekten bara skulle genomföras för att slå ryssen på fingrarna är på gränsen till lika tokiga som konspirationsteoretikerna! 🙂

    För vi vet ju att jänkarna inte slutade utforska rymden efter de vann kapplöpningen… Rymdfärjorna (Columbia, Challenger osv), ISS (samarbete med andra länder), NASA’s sonder till olika delar av solsystemet inklusive Juno till Jupiter, tidiga besökare på planeten Mars i Pathfinder, Spirit och Opportunity osv… När kommer ”mankind” att stiga ner på Mars yta?? Under vår levnadstid? Jag hoppas!

    Hejja Opportunity. Still going strong! Kan tipsa om att kolla upp den lilla rackaren. Helt makalöst seglivad. Sök på Mars Rover Opportunity.

    Jag fann Ryan Goslings skådespeleri passande för karaktären, men jag har svårt att skilja på hans tolkning av Armstrong och det man har med sig sedan tidigare i kunskap om projektet och personen (driven, målmedveten etc). Just biten om hans familj var det som var nytt för mig men jag har ingen aning om huruvida den är rättvisande. Däremot kan man verifiera informationen om att dottern Karen dog vid drygt 2 års ålder… Snyft. 😦

  4. @Fiffi: Jag tyckte nog att Goslings Armstrong ändå gick igenom en slags process av att bli mer och mer inbunden. Att han inledningsvis kunde engagera sig i sin familj men att det var en del i sitt liv som han undan för undan släppte/inte orkade med.

    @Carl: Oj, att man kunde uppfatta armbandsscenen så, det hade jag inte ens tänkt på?! Men visst är det en film som talar i olika tungor till olika personer — kruxet är väl dock att om man inte fångas av det tekniska eller rent utseendemässiga finns det inte så mycket att hålla kvar i.

    @Henke: Wow, vilken maffig kommentar — detta är tydligen en film som engagerar. Härligt 😀

    Att det inte funkar att bara ignorera idioti finns det tyvärr allt för många exempel på.

    Nej, inte handlade rymdfarande enbart om ryssen. Samtidigt tror jag att det var en oerhört stark bevekelsegrund för många under de där åren som vissa vetenskapsmän och ingenjörer därmed kunde dra nytta av. När den bevekelsegrunden sedan mer och mer började tappa sin relevans hade det hela hunnit ansamla tillräckligt med fart för att rulla på sas ”av sig självt”. Tack för tipset men tror jag passar på Mars Rover, det har väl sin förklaring till mitt engagemang i First Man att jag faktiskt inte är så fascinerad av det forskningsområdet.

    Jag såg aldrig någon anledning att behöva verifiera informationen om Karen, förutsatte att filmen inte skulle hitta på en så pass stor grej bara för dramaturgisk effekt. Och jag tycker nog också att jag upplevde en skillnad mellan tex Gosling här och i La La Land eller varför inte The Nice Guys. Men visst, han är ju inte de stora gesternas man.

  5. @Henke: Jag ifrågasätter inte att scenen finns med men jag tycker inte att filmen tillräckligt tydligt ger mig en förklaring till varför den finns med. Handlar om berättande snarare än autenticitet för min del alltså.

  6. @Sofia: förstår inte heller, jag hade ju inte tid att fundera på frågan heller då jag var upptagen med att sitta och snörvla så ljudlöst som möjligt så att jag inte skulle störa min granne åt höger allt för mycket… 😉

    Skämt åsido, scenen var i mina ögon ett sprakande klimax på en av filmens två röda trådar, den personliga resan. Fantastisk scen som knöt ihop alla känslor som byggts upp, som startade i filmens första scen och som ackumulerats under hela dess löptid. Den andra röda tråden vara ”bara” att mänskligheten lyckades med att resa till en annan planet ute i rymden. Petitesser! 😀

  7. @Henke: Jag tror nog vi får nöja oss med att detta var en film som påverkade oss väldigt olika i flera avseenden 😀

  8. ”För oss andra är dock frånvaron av bombastiskt flaggviftande patriotism i First Man en lisa för filmtittarsjälen.” och där blev filmen med ens lite mer intressant men det är mycket i biograferna nu……..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: