First Man (2018)

Återigen får Halloween-temat stå och vänta i farstun medan vi tittar på ett par aktuella bio-premiärer

***

Innan du ser First Man kan det vara en bra idé att grunda med en annan BOATS: Hidden Figures från 2016. Dagens astronautfilm är nämligen precis så renons på både köns- och rasmässig variation som man skulle kunna förvänta sig. Det känns därför ganska bra att i bakhuvudet minnas att det var en månghövdad skara som bidrog till att Neil Alden Armstrong kunde plantera det där första fotavtrycket på månen 1969.

Nu ska detta inte tolkas som någon kritik mot Damien Chazelle och manusförfattare Josh Singers film. Det är en omöjlighet att få med allt när en sådan här historia ska berättas. Särskilt som NASA bedömer att månlandningen i slutänden kunde genomföras enbart tack vare arbetet från drygt 400 000 ingenjörer, vetenskapsmän (och -kvinnor) samt tekniker. En uppenbart påhittad scen där Armstrong ska diskutera astrofysik eller bränsleförbrukning med en smart, glasögonprydd och mörkhyad kvinna hade inte gjort First Man till en bättre film.

Vad som däremot (enligt bland andra en viss orangehårig president) är ett fatalt misstag för filmens räkning är att inte visa när Neil Armstrong och Buzz Aldrin planterar den amerikanska flaggan på månens yta och därmed (åtminstone symboliskt) gör anspråk på himlakroppen för USA:s räkning. Man torde lugnt kunna utgå från att om gamle Clintan fått sitta bakom spakarna, som det från början var tänkt, hade den här invändningen knappast varit relevant. För oss andra är dock frånvaron av bombastiskt flaggviftande patriotism i First Man en lisa för filmtittarsjälen.

Så om First Man inte är gjord för att visa upp hur världens främsta nation sätter till alla klutar för att i åtminstone någon aspekt kunna visa Ryssen var skåpet ska stå i 60-talets rymdkapplöpning, vad vill den då visa upp?

Till att börja med huvudpersonen Neil Armstrong förstås. Fint porträtterad av Ryan Gosling som har en nära nog perfekt framtoning för en sådan här roll – förtegen men bestämd och pålitlig. Orubblig i sin målmedvetenhet utan att bli vare sig oresonlig eller upprörd. Men ändå med en förmåga till känslosamhet.

Det jag möjligtvis ställer mig lite frågande till är att filmens pressmaterial vill göra gällande att vi ska få ta del av Armstrongs ”uppoffringar” under vägen fram till Apollo 11. Ord som ”kompromisslös skildring” nämndes också vid själva visningen. I fullt förväntad ordning drar han sig förstås undan från fru och barn allt eftersom pressen ökar. Svaret till sonen, som undrar om hans pappa kommer att dö under Apollo-uppdraget, är ett föga känslosamt ”We have every intention of completing the mission”. Men utöver den här distansen vet jag inte om jag ser så mycket av försakelser eller umbäranden.

I alla fall inte sådana som skulle vara unika för just Armstrong. Det är klart att det inte är en avslappnad jobbsituation när kollegorna dör på löpande band i varjehanda olyckshändelser. När kongressen och folket i allt högre utsträckning ifrågasätter både arbetets rationalitet samt kostnader. Men det är ju en situation som vår huvudperson delade med alla de andra (överlevande) astronauterna i Gemini- och Apollo-programmen.

Vedermödor som Neil däremot inte behövde uppleva var de som tillhandahölls alla astronautfruar, förvisade till läktarplats av både sina män och deras arbetsgivare. Makarna riskerade livet för mänsklighetens fromma och för att kunna ge Ryssen på nöten. Kvinnorna var hänvisade till att fortsätta vika tvätt och medla mellan bråkande syskon. Alternativt behöva flytta från hus och hem när det skitit sig och familjen nu stod make- och faderlös. I den här inrutade rollen gör dock Claire Foy mesta möjliga av sin Janet Armstrong. När hon och Gosling delar scener tycker jag absolut att de är jämnstarka. Däremot rymmer deras förhållande kanske inte ett övermått av kemi och djuriska lustar.

Förutom det personliga perspektivet innehåller First Man också en enorm detaljrikedom när det gäller tusen och en teknikaliteter med rymddockningar, multi axis training (en landbaserad version av ”the vomit comet”), visare, paneler, spakar, korthuggna direktiv samt matematiska beräkningar med penna och papper. För mig signalerar det att Chazelle också varit ute efter att ge en bild av den rent vetenskapliga prestationen.

Åkallandet av John F. Kennedys berömda ord från 1962 om ansträngningarna att klösa sig igenom jordens atmosfär (”We choose […], not because they are easy, but because they are hard”) antyder dessutom ett hyllande av den oförtrutna ”mänskliga anden” (i brist på bättre ord) som inte nöjer sig med att gå runt på jordytan och hasa utan vågar höja blicken över horisonten.

Jag har ju min pålitliga P-uppställning när det gäller biopics: personen, poängen och processen. Sällan har jag sett en film som likt First Man så ypperligt lyckas balansera och ge plats åt alla dessa tre delar. Och ändå… Den vanligaste känslan för min del när det gäller både BOATS och biopics är att filmen kanske inte var så bra men att jag i alla fall blev intresserad av ämnet eller frågan. I fallet First Man är förhållandet det diametralt motsatta.

Allt med filmen, från berättande och foto (av ”vår egen” Linus Sandgren, yay) till skådisprestationer och musik (signerat Chazelles trogne huskompositör Justin Hurwitz), är fullkomligt oklanderligt. Ändå gör den mig inte det minsta inspirerad att kasta mig över Wikipedia eller, för den skull, se om den. Jag upplever ingen som helst ”sense of wonder” trots magnifika bilder på solkoronor och måninflygningar. Det känns hemskt att behöva medge det, men med hyfsat nyliga tittar på både The Right Stuff och Apollo 13 i ryggen kunde jag inte låta bli att tänka att jag ju sett allt detta förut.

Men det är ur ett rent filmiskt perspektiv. Händelserna i First Man har snart 50 år på nacken och av de två som var med finns bara Aldrin kvar i livet (Armstrong dog 2012). Allt fler tycks lyssna allt ivrigare på mer eller mindre fantasifulla argument för att det som hände aldrig har hänt. I det avseendet kan jag tycka att First Man faktiskt blir till en Viktig film.

Buzz Aldrin såg sig föranledd att ge filmaren och konspirationsteoretikern Bart Sibrel en rak höger när han kallade astronauten för ”a coward, and a liar, and a thief” och ville få ett erkännande att månlandningen aldrig ägt rum. Varför inte se First Man som Chazelles vänsterkrok i den matchen?

First Man var ett av de stora draglåstren på årets Malmö filmdagar. Vi gick i samlad tropp för en titt
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Har du inte sett den?
Fripps filmrevyer