alt. titel: Rätta virket

Sju män som ska rädda USA:s skamfilade ära. Trycket är inte nådigt på ”The Mercury Seven”, astronauterna som handplockats för att bräcka den ryska björnen i rymdkapplöpningen. En tävling där stormakten gång på gång tvingas se sig besegrad och propagandamaskineriet måste till slut ta till formuleringar som att USA kommer att skicka upp ”the first FREE man into space”.

Philip Kaufmans mastodontrymdepos The Right Stuff tar i från tårna och beskriver under sina 185 minutrar utvecklingen från 1947, och piloten Chuck Yeagers passerande av ljudvallen, till 1963 då Mercuryprojektet avslutas och Gordon Cooper blev den siste amerikanen att ge sig ut i rymden på egen hand.

Jag upplever också att det är mellan dessa två ytterligheter som filmen, alternativt regissör Kaufman, hela tiden pendlar. Ingen av dem verkar riktigt veta hur de ska förhålla sig till dem. Här finns absolut ett visst mått av beundran för astronauterna, vilka är tillräckligt galna eller tillräckligt uppmärksamhetstörstande för att spänna fast sig i en konservburk som sitter längst ut på vad som i praktiken är en långsmal bomb.

Samtidigt vill jag påstå att det är pionjären Yeager som går segrande ur filmstriden. Trots att Mercuryprojektet är i full swing med exploderande raketer och sjunkande rymdkapslar vänder filmen då och då tillbaka till det reserverade pilotesset som tvingas se den utveckling som han en gång ledde springa ifrån honom. Branden på den klassiska baren Pancho’s där alla piloterna samlades i början av 50-talet får tjäna som en melankolisk påminnelse om att inget består för evigt. Inte ens piloter som är gjorda av the right stuff. Som ingen riktigt vet vad det är eftersom piloter som är gjorda av the right stuff aldrig pratar om the right stuff. De bara ÄR. Hjältemodiga och tystlåtna som Chuck Yeager.

Men även om jag uppfattar Yeager som en slags moralisk segrare inom filmens narrativ ägnar förstås The Right Stuff en hel del tid åt att beskriva vad astronauterna som utgjorde The Mercury Seven pysslade med. Satte på raketgroupies. Genomgick mer eller mindre bisarra tester som ofta verkar ha gått ut på att få deras muskler att vibrera som en skål med chokladpudding. Söp i väntan på att få spänna fast sig i den där rymdkapseln. Bråkade med vetenskapsmännen och ingenjörerna som ville ta bort alla aspekter av den mänskliga faktorn från rymdfarandet. Bråkade sins emellan. Tvingades se på medan raket efter raket exploderade i allt mer magnifika fyrverkerier medan man förtvivlat försökte finjustera process och farkoster.

Kaufman lyckas ingjuta tillräckligt med spänning i händelseutvecklingen (särskilt för en sådan som jag som inte har särskilt bra koll på historien bakom det hela) och dynamik mellan de mest framträdande astronauterna för att de tre timmarna aldrig ska kännas sega. The Right Stuff innehåller också oväntat många humoristiska element.

En del av dem är fortfarande rätt roliga, som scenen där den galna presskåren pressar in sina giriga labbar genom en nätdörr vilket får dem att påminna om zombiehorderna i Night of the Living Dead. Eller den prekära situationen som uppstår när man får vänta alldeles för länge i den där rymdkapseln och verkligen, verkligen behöver gå på toa. Andra har kanske inte åldrats riktigt lika väl. Förutom kiss ska det förstås också vara hysteriskt lustigt med allehanda andra kroppsvätskor. För att inte tala om den komiska potentialen hos den fula sköterskan Murch.

Ingen läsare lär höja på ögonbrynen åt att detta är en mansdominerad film. Förutom Murch består det kvinnliga gardet av en uppsättning hårt prövade astronautfruar (plus en solfjädersviftande nakendansös i en oerhört märkligt klippt sekvens mot slutet av filmen). Men det är kanske min relativt nyliga titt på BOATS:en Hidden Figures som gör att den vita mansdominansen i The Right Stuff skaver lite extra mycket? För nu vet jag ju att det var betydligt fler än snoppbärarna i labbrockar, kortärmade vita skjortor eller rymddräkter som såg till att det blev åka av. Men med tanke på att filmen inte ens ger särskilt mycket cred åt de som konstruerade spakarna, utan uteslutande fokuserar på hjältemodet och kompetens hos de som satt vid spakarna är det kanske inte så konstigt att vi inte ser röken av några svarta personer. Vare sig män eller kvinnor.

Ur ett genusperspektiv kan jag dock inte låta bli att tycka att det är rätt roligt att mrs Betty Grissom var uppe i rymden långt före sin make Gus (spelad av Fred Ward). Betty spelas nämligen av Veronica Cartwright som vi känner igen som Lambert, medlem av den olyckliga besättningen på rymdskeppet Nostromo.

The Right Stuff blev i många avseenden en rätt typisk BOATS, mer intressant för den historia som filmen beskriver än genuint engagerande. I de fall den försökte med det, särskilt då i relation till Chuck Yeager, blev poängen allt för otydlig.

Annonser