alt. titel: Mannen i svart, What Have You Done to Solange?, Unge piger får kniven, Who Killed Solange?, Solange, Who’s Next? Terror in the Woods, The Rah Rah Girls, The School That Couldn’t Scream, The Secret of the Green Pins
En film som faktiskt utgör ett undantag till regeln: ju fler titlar, desto sämre film. Inom temat dock en halv kantboll eftersom What Have You Done to Solange? var en italiensk-tysk samproduktion. Men sådana petitesser bryr vi oss inte om nu.
En mördare härjar bland eleverna vid den katolska flickskolan. Kollegiet är försteåligt nog upprörda men ingen mer så än hunkige gympa- och italienskaläraren Enrico Rosseni. Vid en öm tête-à-tête tillsammans med sistaårseleven Elisabeth har hon nämligen råkat bevittna ett av morden och nu är frågan om hon ska gå till polisen. Deras förhållande är ju knappast kosher om man säger så, särskilt inte som Enrico faktiskt är gift med matematiklärarinnan Herta som arbetar vid samma skola. När även Elisabeth dödas innan hon hinner avslöja mördaren beslutar sig Enrico för att själv ta reda på vem det är.
Uj, vad dubbelt det blev med What Have… Rent spänningsmässigt är filmen utan tvekan ett av temats bättre giallo-verk, snyggt filmad (regissören Massimo Dallamano hade tidigare arbetat som fotograf på bland annat Leones två första dollar-filmer), ett par djävulskt smarta övergångar, välklippt och hyfsat tajt berättad. Till och med riktigt logisk. För att vara en giallo, alltså, ska kanske tilläggas.
Alla huvudsakliga skådisar gör tillräckligt bra insatser för att väldigt lite ska kännas sökt, stelt eller påklistrat. Fabio Testi kör en skäggig Wes Bentley-vajb med sin Enrico och har ett skönt samspel med den äldre Joachim Fuchsberger som spelar en kommissarie Barth. Vars professionella kompetens i och för sig skulle kunna ifrågasättas eftersom han, likt så många av sina giallo-kollegor, inte bara struntar i att häkta en så uppenbar misstänkt som Enrico utan dessutom låter honom delta i utredningen.
Men så har vi ju detta med kvinnobilderna… Eller möjligen flickbilderna i det här fallet eftersom majoriteten av mordoffren är 18 år eller yngre. Titthålet in i tjejernas duschrum tjänar minst lika mycket syftet att visa upp ett nakna flickkroppar som att misstänkliggöra fluktaren. Det blir väl mycket fokus på det oerhört våldsamma och makabra sätt varvid mördaren tar sina offer av daga för att det inte ska kännas en smula spekulativt. Det är exempelvis kanske inte helt nödvändigt för utredningen att visa offrets far en röntgenbild av dotterns bäcken genomborrat av en lång, svärdsliknande kniv?
Sedan har vi förhållandet mellan Elisabeth och Enrico. När han försöker ha sex med henne i en roddbåt och hon istället bevittnar ett mord blir han förbannad eftersom han bara tror att hon försöker avleda hans uppmärksamhet. Det är den där katolska skolan som gjort henne så jäkla pryd att hon inte vill ligga med honom! En skola där han själv är lärare, kan tilläggas… Kärleksnästet han hittar åt dem har väggdekorationer som jag skulle vilja karakterisera som pin-up-posters. Att deras förhållande skulle vara problematiskt med tanke på att hon är hans elev nämns inte med en stavelse, det enda hindret för deras gemensamma tomtebolycka är den snipiga Herta (som han naturligtvis lovar att skilja sig från så snart lämpligt tillfälle uppstår att tala om saken. Spoiler: det gör det aldrig…).
Lilla frugan får i sin tur vara ständigt sur och irriterad, uppträda osminkad, med stram knut samt sägas vara så (f)rigid att Enricos manliga kollegor tycker att det är fullt förståeligt att han sökt sig till mer välkomnande armar (”he needed some distraction”). Men vänta, allt är inte förlorat! Trots att hon vet att hennes make varit otrogen med en av sina elever och varit beredd att lämna henne för samma elev är hon övertygad om att han inte är någon mördare.
Sådan lojalitet lönar sig, för när han släpps av polisen hittar man och hustru som genom ett mirakel tillbaka till varandra och fortsätter mördarjakten i bästa samförstånd både i och utanför sängkammaren. Plötsligt är hon enligt honom ”an amazing woman” efter att han ägnat första halvan av filmen åt att klaga på det mesta hos henne. Att hans främsta drivkraft i deras gemensamma värv är att finna sin 18-åriga älskarinnas mördare är tydligen helt ok för hennes del. Av någon anledning tycks det faktum att Elisabeth fortfarande var oskuld vid sin död spela en avgörande roll för hur alla, Herta inkluderad, ser på Enricos roll i otrohets-förhållandet.
Det säger kanske något om filmens övriga kvaliteter att jag i slutänden faktiskt fortfarande tycker att What Have… i alla andra avseenden som sagt är ett av temats bättre bidrag så här långt. Upplösningen känns, om inte direkt överraskande, så åtminstone lite fräsch i giallo-sammanhang.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Enastående akatitlar, men vad säger detta om den danska publiken?
Ja du, vi snackar Danmark på 70-talet så jag är beredd att tro vad som helst 😀
Riktigt bra giallo, gillade twisten mycket. Mitt betyg skulle nog hamna på samma som ditt.
@Pappan: Positiv överraskning måste jag säga, oväntat maffigt innehåll för att vara giallo
Japp, den står helt klart ut lite.
@Sofia: Om man bortser från att polisen inte behövde visa röntgenbilden för offrets far, varför tog de en sådan röntgenbild överhuvudtaget? Det kan ju finnas ett värde för tittaren, men knappast för någon i filmen.
Jag tycker att du är hård mot Enrico och Herta. På dig låter det som att det är lite hafsigt hanterat, men jag tycker att det är ganska fint och komplext berättat. De jobbar ändå på en katolsk skola, så det är inte direkt så att hon bara kan dumpa honom när hon insett att han är världens största svin. Att de sedan ser varandra med lite nya ögon i mitten av ett trauma kan vara både realistiskt och hoppfullt (om än inte happily ever after).
@Carl: Skulle iofs kunna tänka mig att man tar sådana röntgenbilder för rättsmedicinska syften, innan själva obduktionen.
Du kan ha en poäng där med Enrico-Herta. Möjligen blev jag färgad av det faktum att han har en relation med en av sina studenter och jag kan hålla med om att det inte är hafsigt berättat. Men nej, när jag tänker efter kan jag inte tycka att det är psykologiskt trovärdigt (att hon förlåter honom alltså) och dessutom ett fall av too little, too late för Enricos räkning. Men visst kan det vara så att Herta helt enkelt är en större kvinna än jag skulle vara i en sådan sits 🙂
@Sofia: Det är väl inte riktigt upp till henne att förlåta? Hon behöver bara hantera situationen och jag tycker att det är bra förmedlat i skådespeleriet (och kameran som hela tiden tar in hennes reaktioner, delvis för att misstänkliggöra henne kanske). Det är inte okomplicerat att hantera otrohet när det inte är ett alternativ att avsluta relationen. Jag tycker att det är lite rörande att Herta inte bara blir sur och förpestar relationen ytterligare, utan låter sig bli mer förödmjukad genom att söka validering från sin sviniga man. Filmen är inte helt positiv till den där katolska kulturen men lyckas ändå hitta lite hopp i en rätt rutten situation där.
@Carl: Spännande! Det känns som om vi kanske skulle behöva spendera lite tid att diskutera detta IRL, kanske redan imorgon dag? 🙂 Jag uppfattar nämligen inte alls att filmen säger att Herta förnedrar sig i den här situationen utan att det väl är helt självklart att hon ska ”stand by your man”. Klart att man utifrån kan se det som förnedrande men mitt intryck är att filmen helt och fullt ställer sig på Enricos sida.
Den här verkade vara aningens mer intressant och läggs till listan
@Filmitch: Är nog värd ett försökt, jag uppfattar att det är en giallo som gärna framhålls på diverse listor och dylikt