Ett kortare avbrott i 1800-talskavalkaden som är Brontë-bonanzan för en rykande aktuell bio- och Oscarsfilm.

***

hidden-figuresalt. titel: Dolda tillgångar

Ska man vara petig finns det väl egentligen inga dolda tillgångar, det handlar bara om att veta var man ska titta någonstans… Dit väldigt få ögon letar sig är beräkningsenheten vid rymdorganisationen NASA på 60-talet. En separat och segregerad enhet där det enbart finns svarta kvinnor anställda för att i allt väsentligt agera som mänskliga räknemaskiner (det fanns alltså en tid när ”colored computer” inte hänvisade till en blå iMac).

En av dessa kvinnor är Katherine Goble, ett matematiskt geni som rent vetenskapligt hittar hem när hon lånas ut till den vresige Al Harrison. Harrison är chef för NASA:s rymdgrupp och lite extra vresig under den här perioden eftersom USA både befinner sig i ett iskallt krig och en superhet rymdkapplöpning med Sovjet. I den ena grenen efter den andra (första satelliten, första levande organismen, första människan) tvingas USA, världens bästa land, se sig nesligen slagna av de röda.

Men det skulle bli ändring på det, mycket tack vare Katherine och hennes skarpa hjärna. Hidden Figures berättar hur hon inte bara skötte många av beräkningarna kring uppskjutningarna av Alan Shepard och Gus Grissom utan också tycks ha varit den som knäckte hur man skulle få tillbaka John Glenn från sin omloppsbana runt jorden.

Hidden Figures är ett förtjusande exempel på att en välgjord BOATS verkligen inte är det sämsta. Filmen lyckas förena en intressant historia med ett rappt berättande som vet att sätta fokus på såväl vetenskaplig spänning och fantasieggande technomumbojumbo av typen ”Go/No go point” som samhälleliga orättvisor i ett segregerat USA. Ju mer jag tänker på det, desto mer förvånas jag över Katherine och hennes kollegors solidaritet med ett land som inte tycks särskilt hugat att ge dem samma möjligheter som vare sig vita eller män.

För detta är en film om personer som dras med dubbla nackdelar. Inom samhället i stort, inte minst på den egna arbetsplatsen, finns dagligen påminnelser om att alla andras kaffe inte är till för deras munnar, alla andras bibliotek inte är till för deras ögon och alla andras toaletter inte är till för deras rumpor. Inom det egna samhället är de förvisso jämlika utifrån hudfärg men inte jämställda eftersom de tillhör det kjolbärande könet. Bara för att Katherine föredrar att snarare se sig som en glasögonbärare betyder inte det att männen runtomkring henne gör det.

Hidden Figures är en historia som fokuseras på det genomslag som Katherine och hennes kollegor hade på och för NASA. I andra hand, och kanske mer hoppfullt än historiskt korrekt, finns berättelsen om hur de på olika sätt försöker förtjäna eller kräva samhällets respekt. Därmed faller det sig naturligt att det mesta som heter karaktärsutveckling eller psykologisk nyansrikedom får stryka på foten.

Katherines kärlekshistoria med Jim Johnson kläms in lite här och var, mest för att vi som tittare vill unna vår tappra huvudperson något gott här i livet. Vem han är blir ointressant i sammanhanget, det räcker med Katherines godkännande för att vi ska acceptera honom som en ”good man”. På samma sätt finns de tre döttrarna främst på plats för att leverera ett par gosiga sängkantsscener, inte för att sätta käppar i hjulet i form av trotsiga vredesutbrott eller problem i skolan.

Men det gör inte så mycket eftersom filmen (eller mer sannolikt: regissören Theodore Melfi som också skrivit manus tillsammans med en viss Allison Schroeder) som sagt vet var den har sina styrkor. En av dem är en mycket trevlig cast med Taraji P. Henson i spetsen som Katherine, flankerad av Octavia Spencer och Janelle Monáe som kompisarna Dorothy och Mary. Trots att Hidden Figures framförallt är Katherines historia finner jag mig ändå mest dragen till Octavia Spencer vars odiskutabla pondus är perfekt för att fylla sin roll med så mycket djup som det bara är möjligt.

Visst finns här alla klassiska BOATS-scener, från det andlöst triumfatoriska genombrottet till slow motion-marschen genom korridorerna på väg mot frigörelse, jämlikhet och jämställdhet men i sammanhanget kan jag inte annat än tycka att de funkar. Detsamma gäller bilderna av en färgglatt klädd Katherine som en ensam jolle på drift i ett kontorshav av vita skjortor och svarta slipsar.

Det skadar förstås inte heller att detta är en historia som verkligen förtjänar att berättas. Från min horisont torde filmens värde vara svårt att underskatta när det handlar om att visa att det går att bryta barriärer. Slutar samhället att titta på hudfärg och kön kan mänskligheten komma hur långt som helst. Ända ut i rymden om man så vill.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

sthlm-filmdagar-2017_100Stockholm filmdagar bjöd på högst uppenbara tillgångar. Frågan är bara vad de andra filmspanarna tyckte om just den här:
Fiffis filmtajm (inlägget postas på lördag)
Fripps filmrevyer
Jojjenito

Annonser