Eftersom The Professor skrevs innan det famösa 1847 när systrarna Brontë var och en publicerade blivande klassiker borde den förstås ha varit först ut i denna litterära del av Brontë-bonanzan. Jag får skylla min slarvighet på att jag blev förvirrad av det posthuma publiceringsårtalet

***

the-professorSka man göra något är det lika bra att göra det ordentligt. Ska man ha ett Brontë-tema har i alla fall jag väldigt svårt att motstå lockelsen att se vad systranas mindre kända böcker kan innehålla. Särskilt när man har en så eminent tjänst som Librivox nära till hands.

Sagt och gjort, först ut i kavalkaden blev Charlotte Brontës The Professor. En slags brevroman som egentligen var hennes första bok men som publicerades först efter hennes död. Den som skriver breven är den föräldralöse William Crimsworth. Men bara för att han är föräldralös innebär inte det att han är helt fågelfri. Hans morbror vill att han ska bli kyrkoman men William vill hellre försöka sig på affärsverksamhet. Och då är det ju tur att hans bror Edward kan upplåta en tjänst på sin fabrik.

Men Edward är avundsjuk på William och behandlar sin bror så illa att William till slut ger honom fingret (på ett extremt hövligt och kontrollerat brittiskt 1800-talsvis förstås) och istället beger sig till Belgien för att bli engelsklärare. Han får jobb hos en viss M. Pelet vars pojkskola händelsevis råkar ligga granne med Mlle Reuters flickskola. Till en början är nog William lite, lite intresserad av Mlle Reuter men efter att han förstått att hon planerar att gifta sig med hans chef blir det annat ljud i skällan. Då är det ju tur att han raskt träffar på den lågmälda och charmanta Frances, som han kan uppskatta för hennes vakna intellekt (hon är hans student…) och plikttrogenhet.

Tja, jag vet inte jag… Till viss del kan det kanske bero på att inläsningen var av oerhört varierande kvalitet (och den underlättades inte av att långa passager i boken är franska) men jag hade svårt att finna något större nöje i The Professor. Förutom att William måste försöka jaga jobb från gång till annan och den misslyckade kärleks”affären” med flickskolerektorn finns det egentligen inga hinder på hans livsväg. Både han och Frances är hårt arbetande människor som med två lika tomma par händer givetvis blir belönade med lycka och välstånd. Egentligen är väl grundproblemet att ingen av dem genomgår någon som helst förändring, lika prudentligt rekorderliga de är när vi träffar dem första gången är de också när vi tar farväl av dem. De är så ointressanta att jag inte ens orkar bli upprörd över det faktum att boken i allt väsentligt handlar om en lärare som har en kärleksaffär med sin student.

Möjligen kan man tycka att det blir lite spännande i det faktum att William faktiskt inte är någon särskilt trevlig huvudperson. Personligheten är det väl inget större fel på (bortsett från det faktum att han framstår som lika dödligt trist som Frances) men han har inga större problem att sabla ned både belgarna och deras religion. Framförallt eleverna på Mlle Reuters flickskola är inte bara ytliga, svekfulla och insmickrande (allt typiskt katolska drag om man ska tro vår huvudperson), de massakrerar även det engelska språket (och det kan inte handla om att du i så fall inte gjort ditt jobb William?) och är allmän lunsiga. Kritiken blir inte mindre märkbar eftersom allt detta kontrasteras mot den perfekta (och oföränderliga) Frances som är både halvbrittisk och protestant.

Nej, The Professor var väl mest intressant ur ett slags kompletteringsperspektiv och för den självbiografiska munsbiten att Charlotte själv var lärare i Bryssel i perioder mellan 1842 och 1844. Tydligen kan hon inte ha träffat på särskilt många trevliga belgare under den tiden.

Librivox: Som sagt, oerhört varierande kvalitet. Detta är ingen inläsning jag med gott samvete kan rekommendera.

star_full 2star_full 2

Annonser