Apollo 13 (1995)

Efter en avklarad titt på The Right Stuff passade det alldeles utmärkt att kasta sig över Apollo 13. Förvisso har det hunnit gå sju år mellan slutet på Kaufmans rymdepos och Ron Howards BOATS-thriller men jag blev faktiskt förvånad över hur väl de två filmerna hängde ihop.

Flera namn återkommer, vilket förstås är föga förvånande. Mercury-astronauten Deke Slayton porträtteras nu exempelvis av Chris Ellis istället för Scott Paulin men står alltså fortfarande på NASA.s lönelista. The Right Stuff och Kaufman fick en del kritik för antydningarna att Gus Grissom skulle ha orsakat förlusten av kapseln Liberty Bell 7. I det perspektivet skulle inledningen till Apollo 13 kunna ses som en slags botgöring eftersom den med en enda ruggig bild påminner om de tre astronauter som dog i explosionen av Apollo 1967, varav Grissom var en.

Den mest övertydliga vändningen torde dock vara det sätt på vilket filmen håller på ”överraskningen” att det är Ed Harris som spelar flygledaren (eller vad det nu heter i rymdsammanhang) Gene Krantz. Harris, som i den dryga tjugo år äldre filmen porträtterade helylleamerikanen John Glenn.

Och det må vara en långsökt koppling men det blev svårt att inte notera hur mycket utsläppet av astronauturin från Apollo 13 påminde om gnistregnet från John Glenns rymdkapsel Mercury-Atlas 7. Rent visuellt alltså…

Nå, själva historien är kanske rätt välbekant för de flesta. Om inte annat frasen ”Huston, we have a problem”, vilken förstås aldrig yttrades i verkligheten. Trots att det bara gått ett år sedan Neil Armstrong gick på månen har den lynniga amerikanska publiken redan lessnat på månlandningar. Så uppskjutningen av Apollo 13 för att släpa hem lite måndamm är mest en stor grej för astronauterna Jim Lovell, Fred Haise och Ken Mattingly samt deras familjer.

Men när saker och ting börjar gå rejält åt helsike på väg till månen blir uppmärksamheten till slut intensiv. Både inom skål och vägg hos NASA, bland fruar och barn framför TV-apparaterna och hos den amerikanska befolkningen.

Hmm, som alltid är det farligt att återvända till gamla favoriter. Första gången jag såg Apollo 13 tyckte jag att den var ohyggligt spännande och har sedan dess inte haft någon anledning att ändra på den åsikten. Jag vet inte om problemet var att jag redan var rymdmätt från The Right Stuff eller om Hidden Figures fortfarande låg i bakgrunden och skavde. För visst hade det oförlikneliga mattegeniet Katherine Johnson ett finger med i spelet även här det gällde att få hem denna trio. Gissa tre gånger hur många svarta kvinnor som förekommer i Apollo 13.

Just det, återigen är alla kvinnoroller vikta åt oroliga astronautfruar. Jag inser att det naturligtvis är svårt att ändra på historien allt för flagrant men man hade ju exempelvis kunnat tänka sig att Tom Hanks Jim Lovell fått prata rymdfärder med sin dotter i stället för sonen (i form av den lätt igenkännlige Miko Hughes).

Jag upptäcker också att jag den här gången verkligen stör mig på den ödesmättade övertydligheten i scenerna där Kathleen Quinlans Marilyn Lovell får drömma mardrömmar och tappa bort sin vigselring vid en kritisk tidpunkt. Detsamma gäller klippningen mellan händelseutvecklingen i rymdkapseln och den nere hos NASA där fiffiga glasögonbärare måste lösa en massa problem med koldioxidförgiftning och strömtillförsel. I det här perspektivet blir också James Horners triumfatoriskt bombastiska toner allt för påträngande. Jag känner mig direkt vallad in i diverse känslomässiga fållor vare sig jag är med på det eller inte.

Det jag däremot inte kan ifrågasätta är skådespelarprestationerna och själva filmhantverket. Som vanligt när det gäller Ron Howard är Apollo 13 en solid film. Lägg till det supersolide Tom Hanks och vi har en film som ändå fortfarande förmår att underhålla. Bara inte lika mycket som när det begav sig 1995.