Flesh Eating Mothers (1988)

Det är synd om förortsborna. Man och hustru ligger sedesamt på varsin sida i sängen medan hon tårfyllt ursäktar sig. Är han inte tänd på henne längre? Jomen, visst tillfredsställer hon honom. Fast skulle hon kunna tänka sig ett ”open marriage”?

Nu skulle häradbetäckaren Roddy Douglas knappast behöva fråga, eftersom han utan hustruns vetskap ändå redan tagit för sig bland traktens hemmafruar och ensamstående kvinnor. Och hur har han tid med alla dessa ”joggingrundor”? ”That’s the beauty of freelancing”.

Men Roddy är också en ansvarstagande man och går därför regelbundet till den lokala mottagningen (vars interiör är till förvillelse lik sådana där fejkträtapeter av plast som brukar finnas i alla amerikanska white trash-trailers) för att kolla så att han inte lämnar några otrevligheter vidare till sina sängkamrater. En mottagning som kanske ger en hint om befolkningens huvudsakliga fritidsintresse eftersom den kan överleva på att enbart behandla syfilis och gonorré.

Vilket dock ska visa sig en olycklig avgränsning eftersom sköterskan Felicia (som förutom vård också är expert på att suggestivt plocka av sig sina glasögon och stoppa en av skalmarna i munnen) blir förbjuden av läkaren att följa upp ett mystiskt virus som hon hittar i Roddys prov.

Snart börjar allt fler av förortsmödrarna visa en oanad hunger, diets be damned! Och inte bara efter mat…

Det trevliga med teman är inte bara att man får chans att beta av en massa filmer utan att man också får tips på fler. Ett sådant var Flesh Eating Mothers som föranleddes av höstens zombietema, en genre som verkligen inte saknar bottennapp av alla de slag. Och det ska sägas, Flesh Eating Mothers är absolut inte i samma klass som (vissa av) dem. Det finns någon form av historia och vissa försök till någon form av specialeffekter. Trots det är filmen av den kalibern att den svårligen kan älskas av andra än stora B-filmsentusiaster.

Historien tål ingen närmare granskning, det är exempelvis mycket oklart om mödrarnas kannibalistiska tendenser är ett straff (men alla som drabbas har inte varit otrogna) eller om de ska ses som offer (men en del av dem är regelrätta bitches)? Den huvudsakliga poängen kan eventuellt istället hittas i förhållandet mellan mödrar och deras avkomma (de som inte redan hunnit bli uppätna vill säga), som mot slutet av filmen kan sägas vara marginellt bättre än det var innan.

Skavankerna i filmens händelseutveckling förbleknar emellertid vid sidan av den uselt skrivna dialogen och det om möjligt ännu uslare framförandet. Flesh Eating Mothers innehåller så många styltiga prestationer att det är närmast omöjligt att plocka ut den värsta. Frånskilda Lois ”fylla”, polisexmakens ”förtvivlan” när han måste skjuta Lois för att hon käkat upp deras gemensamma son eller nära nog varenda sekund som patologen syns i bild? Särskilt dennes tonlösa leverans av frågan ”What do you mean?!” ger mig fysiska obehagsreaktioner.

Samma kvalitetstänkande genomsyrar dessutom både ljud och ljus. Mödrarnas pålagda ätljud får tittaren att undra om teknikern har en hörselnedsättning eller bara är inkompetent. Alternativt bestått av en skiva med titeln ”99 sounds of slobbering that will gross you out”. Ljussättningen är…uppseendeväckande i så motto att barer utan undantag är utrustade med enbart röda glödlampor, skolkorridorer med enbart blå (det ska ju föreställa natt…) och andra ytor helt renons på någon form av ljus överhuvudtaget.

Huruvida de köttätande mödrarna ska klassificeras som zombies eller några slags monsterkannibaler är en fråga för skarpare intellekt än mitt. Filmen tvingar mig också att inse att jag inte är en tillräckligt stor B-filmsälskare för att kunna uppskatta Flesh Eating Mothers.