carnageIbland har det hänt att jag frågat om en tjänst som den jag vänt mig till egentligen inte kan eller får (eller vill) göra. I en sådan situation är ett blankt avslag att föredra eftersom det ändå är något som jag kan reagera på och hantera. Men ibland händer det att den jag frågar (högst motvilligt) gör mig tjänsten, men inte utan att samtidigt hela tiden kommentera hur tillmötesgående hen är och tjänsteutförandets totala oegentlighet.

Så i det avseendet tycker jag ändå att jag kan känna igen mig i situationen som inleder hela kammarspelet i Penelope och Michael Longstreets påkostade och enorma lägenhet. I denna lägenhet finns också Nancy och Alan Cowan. Paren har aldrig träffats förut och skulle nog ha föredragit att tingens ordning skulle ha fortsatt på samma sätt. Men nu råkar det vara så att Zachary Cowan har slagit ut två framtänder på Ethan Longstreet och föräldrarna slår knut på sig själva för att lösa det hela med ett ”sense of community”.

Alla är krampaktigt hövliga mot varandra och de påklistrade leendena skulle ha skrämt The Joker rakt in i isoleringscellen på Arkham Asylum. Samtidigt har särskilt Penelope oerhört svårt att inte ständigt komma med små pikar om att det är hennes son som är det oskyldiga offret i det hela. Han ville faktiskt inte ens först berätta att det var Zachary som slagit honom, ett avslöjande som alla är såååå överens om bara är nyttigt. Bra att sådana här saker kommer fram i ljuset, kan synas i sömmarna och hanteras av förnuftiga vuxna.

Det kommer alltså inte som någon större överraskning att situationen och samtalet undan för undan går överstyr och att anklagelser om både det ena och det andra snart flyger i luften som mordiska kolibrier på speed.

Något annat som relativt omgående också flyger i luften är en magnifik kaskadspya från Nancy vars funktion i själva historien jag känner mig lite osäker på. Ska den representera all den där undermedvetna skiten som ligger och jäser i ”civiliserade” människors sinnen men som de aldrig uttalar? För kan man verkligen säga till en engagerad kvinna som skriver en angelägen bok om Darfur att hon är en skitnödig hycklare som gör det hon gör enbart för att hon ska kunna få känna sig lite bättre än alla andra?

Själva samtalet mellan de fyra huvudrollsinnehavarna är välskrivet i den meningen att det böljar på ett rätt naturligt och underhållande sätt fram och tillbaka. Ibland är det de enskilda paren mot varandra, ibland är det männen mot kvinnorna. Ämnen som avhandlas rör sig främst runt civilisation, mänsklighet och manlighet. Allt eftersom kommer det nämligen fram att den härdade advokaten Alan egentligen tycker att pojkarnas bråk är en rätt naturlig del av vad det är att vara mänsklig, en ståndpunkt som världens samvete i form av Penelope naturligtvis inte kan hålla med om på ren princip. Har inte västerlandets kultur kommit längre än att det krackelerar vid minsta antydan om konflikter?

Understödda av övertydliga manlighetssymboler som dyr whiskey och fallosliknande cigarrer enas de självbelåtet skrockande männen om att ”children suck the life outta you”. Kanske är det därför Alan måste förlägga hela sitt liv till sin sprillans nya mobil istället?

Alla skådisarna (Jodie Foster, Kate Winslet, John C. Reilly och Christoph Waltz) gör också mesta möjliga av manuset och inom berättelsens ramar presterar de alla trovärdigt. Tyvärr krävs en del mer eller mindre krystade lösningar för att få Kate och Christoph att stanna kvar i lägenheten så att samtalet kan fortsätta. Det känns som om det är ett ständigt på- och avtagande av ytterkläder.

Carnage blev i slutänden ett intressant experiment i språklig ekvilibrism snarare än en engagerande berättelse, en dramatiserad filosofiföreläsning snarare än en känslomässig resa. Välgjort och välspelat men något ansträngt. Kanske hade även de vuxna behövt vara utrustade med vassa pinnar för att få lite fart på det hela?

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser