Hell House (1971)

Dear Wikipedia, how do I love thee? Let me count the ways…

Jamen, jag kan ju inte annat än älska denna outtömliga kunskapskälla som vet att berätta att det finns ett helt koncept som kallas Hell House. Det populariserades mot slutet av 70-talet av Jerry Falwell och alla ni som har koll på er amerikanska kyrkokultur kan kanske börja ana vartåt det barkar?

Färjan (2015)

Det finns många som gladeligen utnämnt alla finlandsfärjeturer i historien till helvetet på jorden. De ändlösa bufféerna, karaoken, mogendansen och fyllan. Sådana personer kan förstås inte föreställa sig att det finns andra som faktiskt gillar allt det. Men nu finns det en gång för alla sådana som kompisarna Madde och Zandra som ärligt och uppriktigt älskar allt det som Baltic Charisma bjuder på under en 24-timmarskryssning via Åland. För dem representerar färjan lyx, flärd samt ledighet från verkligheten i Kista och tunnelbanan. På Baltic Charisma träffar man schlagerkändisar som Dan Appelgren om man bara ställer upp på karaoken. Kanske till och med kan lära känna dem lite mer…intimt, så att säga.

Gerald’s Game (2017)

alt titel: Geralds lek, Geralds farlige leg, Jessie, Das Spiel

Redan gamle Richard Matheson var inne på frågan i novellen ”The Box”. Hur väl känner du dina nära och kära, allra närmast och innerst inne? Egentligen?

Rose Red (2002)

alt. titel: Skräckens hus, Stephen Kings Haus der Verdammnis, La casa de la muerte roja, Stephen King’s Rose Red

Dr. Joyce Reardon utkämpar vad många skulle kalla för ett meningslöst krig. Hennes livs hetaste önskan är att få parapsykologi erkänt som en legitim del av det psykologiska forskningsfältet. Vägen dit går genom den ökänt hemsökta Seattle-fastigheten som kallas för Rose Red och dess försvunna ägarinna, Ellen Rimbauer.

The Birds (1963)

Än en gång har jag förmånen att få haka på bloggkollegan Fripps filmrevyer med en av Alfred Hitchcocks mest kända alster. Henke har som vanligt redan också avhandlat filmen verbalt med Hitchcock-entusiasterna Frans och Joel i det senaste avsnittet av Shinypodden.

***

alt. titel: Fåglarna, Fuglene, Die Vögel, Les oiseaux, Los pájaros, Alfred Hitchcock’s The Birds

Advokaten Mitch Brenner kan det här med att ragga kvinns. I alla fall på 60-talet när det fortfarande var en vinnande strategi att ragga på kvinns genom att vara ganska oskön mot dem. Han får på detta sätt societetsdonnan Melanie Daniels på kroken genom att ställa intrikata fågelfrågor som han vet att hon inte kan besvara för att därefter avslöja att han starkt ogillar lättingar som hon.

Run, zombie, run

Till skillnad från den mer flytande vampyrgenren skulle jag säga att zombiegenren genomgått tre relativt tydliga skiften — från voodoo till långsamma och smittsamma till snabba och smittsamma. (Varför jämföra vampyrer med zombies? Inte av någon bättre anledning än att jag numera känner mig hyfsat välbekant med de båda typerna av odödingar. I den mån den nya sortens zombies verkligen är odöda och inte bara smittsamma kannibaler….) Bland vampyrerna fanns exempelvis redan tidigt ett drag av tragisk hjälte, den största förändringen torde i så fall vara de på senare år så populära “snälla” eller “vegetariska” vampyrerna (Hej Angel, Edward, Bill och allt vad ni nu heter).

Land of the Dead (2005)

Efter tjugo år och fyra filmer med en genomsnittlig IMDb-rating på 5,9 (remaken av hans egen Dawn… landar på 7,4) insåg George A. Romero vad som behövde göras: falla tillbaka på de trogna zombiesarna. Kanske var det också tidigare nämnda remake som fick honom att återupptäcka dragningskraften från de odöda horderna?

28 Days Later… (2002)

28 dagar. Längre tar det inte för världen att nå total kollaps och orsaken är som så ofta annars…zombiesmitta. I alla fall vad de överlevande i London vet, för utan vare sig TV-nyheter, radioutsändningar eller elektricitet är det inte så enkelt att skaffa sig en uppfattning om vad som händer i andra delar av världen.

The Serpent and the Rainbow (1988)

När George A. Romero 1968 tog till sig Richard Mathesons apokalyptiska I Am Legend-historia förflyttades zombien bort från sitt voodoo-ursprung (en förflyttning som också underlättade transformeringen av henom till en symbol för både det ena och det andra). Tjugo år av zombiefilmer senare tyckte Wes Craven att det var dags att återvända till det ursprunget.

Non si deve profanare il sonno dei morti (1974)

alt. titel: No profanar el sueño de los muertos, Don’t Open the Window, Let Sleeping Corpses Lie, The Living Dead at Manchester Morgue

Det kan synas som en oändligt sjumilakliv mellan 40- och 70-talet men då ska vi komma ihåg att vi redan passerat milstolpar som Mathesons I Am Legend och Romeros Night of the Living Dead.

***

George stänger sin antikaffär för helgen och försöker fly storstaden osanitära gator. Men ute på den engelska landsbygden går det snart åt helsicke med hans helgplaner eftersom hans motorcyckel blir påbackad av Edna. George är först oväntat generös genom att avvärja alla Ednas försök att ersätta honom för nödvändiga reparationer, för att sedan vända på en femöring och bli brysk och sur när de väl sitter i bilen tillsammans. “I’ll drive!”