You are currently browsing the tag archive for the ‘Richard Matheson’ tag.
Till skillnad från den mer flytande vampyrgenren skulle jag säga att zombiegenren genomgått tre relativt tydliga skiften — från voodoo till långsamma och smittsamma till snabba och smittsamma. (Varför jämföra vampyrer med zombies? Inte av någon bättre anledning än att jag numera känner mig hyfsat välbekant med de båda typerna av odödingar. I den mån den nya sortens zombies verkligen är odöda och inte bara smittsamma kannibaler….) Bland vampyrerna fanns exempelvis redan tidigt ett drag av tragisk hjälte, den största förändringen torde i så fall vara de på senare år så populära “snälla” eller “vegetariska” vampyrerna (Hej Angel, Edward, Bill och allt vad ni nu heter).
28 dagar. Längre tar det inte för världen att nå total kollaps och orsaken är som så ofta annars…zombiesmitta. I alla fall vad de överlevande i London vet, för utan vare sig TV-nyheter, radioutsändningar eller elektricitet är det inte så enkelt att skaffa sig en uppfattning om vad som händer i andra delar av världen.
När George A. Romero 1968 tog till sig Richard Mathesons apokalyptiska I Am Legend-historia förflyttades zombien bort från sitt voodoo-ursprung (en förflyttning som också underlättade transformeringen av henom till en symbol för både det ena och det andra). Tjugo år av zombiefilmer senare tyckte Wes Craven att det var dags att återvända till det ursprunget.
alt. titel: No profanar el sueño de los muertos, Don’t Open the Window, Let Sleeping Corpses Lie, The Living Dead at Manchester Morgue
Det kan synas som en oändligt sjumilakliv mellan 40- och 70-talet men då ska vi komma ihåg att vi redan passerat milstolpar som Mathesons I Am Legend och Romeros Night of the Living Dead.
***
George stänger sin antikaffär för helgen och försöker fly storstaden osanitära gator. Men ute på den engelska landsbygden går det snart åt helsicke med hans helgplaner eftersom hans motorcyckel blir påbackad av Edna. George är först oväntat generös genom att avvärja alla Ednas försök att ersätta honom för nödvändiga reparationer, för att sedan vända på en femöring och bli brysk och sur när de väl sitter i bilen tillsammans. “I’ll drive!”
Så var det återigen dags för det andra, tredje…faktiskt sjätte Halloweentemat på bloggen! Under oktober månad har det alltså blivit brukligt att jag under mer eller mindre fasta ramar postar inlägg som uteslutande rör sig inom skräckens hank och stör. Sort of…
Förra året ägnades även en försvarlig del av november åt slängkappor och huggtänder. Och när man tagit itu med en klassisk form av odödhet, varför inte kasta sig rakt över nästa? Årets halloweentema kommer alltså att låta vampyrerna slippa pålarna och istället fixa några huvudskott för de på senare tid så populära zombiesarna.
Om Max Brooks anlade ett globalt perspektiv på zombieepidemin i World War Z har Justin Cronin definitivt tagit ett episkt grepp på vampyrditon. Dels med tanke på själva det fysiska omfånget, The Passage löper över nästan 800 sidor och är bara första delen i en trilogi, dels eftersom själva berättelsen spänner över nära 100 år och innehåller en klassisk resa-över-vidderna.
Döden kommer än en gång till Manhattan medelst flygplan. Men inte genom eld, utan genom tystnad. Planet som står blickstilla på JFK:s landningsbana gör att alla med en gång tänker: terrorister. Sannolikheten att de istället skulle tänka “vampyrer” är förstås inte så stor (om man inte sett Dracula 2000 förstås).
Som sagt, ett vampyrtema (hoppas ni inte känner er allt för svaga och blodlösa mot slutet). Jag ska inte fara med osanning och påstå att jag är Sveriges mest vampyrfrälsta person men om inte annat är jag redan inkörd i de vampyriska hjulspåren efter att ha deltagit i den mycket underhållande kursen Vampyrfiktion som ges på heldistans vid Linnéuniversitetet.
Också 2014 års lista hann jag med innan året var slut, trots mina farhågor vad gällde Richard Matheson (det har till och med blivit en publicerad text) och även om det såg tajt ut där ett tag – House of Leaves tycktes övermäktig. Men slow and steady wins the race och jag därmed fri att ta mig an ytterligare tio olästa böcker som bara står här hemma och väntar på att få sitt ultimata syfte uppfyllt. Läs hela inlägget här »
That’s what HE said!