Temadags på bloggen! Av någon anledning blev kommande sammanställning liggande ett bra tag, men nu är det dags för lite vampyrzombies och ensamma män. Under de närmaste sex dagarna bjuder jag och Richard Matheson upp till dans. Till och med Gud vilade på den sjunde dagen och det får givetvis Richard också göra.

Inget nytt under solen, särskilt inte vampyrzombies… Andra bloggare har också tagit sig an Richard och/eller de efterkommande filmerna, närmare bestämt Plox, AddePladdes filmblogg och Jojjenito. Blir du otålig på mitt dag-för-dag-tempo, finns alltså förlösningen nära till hands.

Headern är gjord av Dogday Design.

***

I am legendAtt ha inspirerat minst fyra filmer mellan 1964 och 2007 är naturligtvis en bedrift i sig, men när jag läser I Am Legend inser jag att Richard Mathesons stora bidrag till populärkulturen egentligen är att ha lagt grunden till den nu för tiden så populära zombiegenren.

Robert Neville är väldigt ensam. Han har i och för sig en hel del liv och rörelse omkring sig, men då detta främst består av galna vampyrer som vill tömma honom på livsblodet är det väl inte riktigt det sällskap han längtar efter.

I Am Legend är en kortroman som beskriver Nevilles liv, där han efter att den delen av mänskligheten han i alla fall kommer i kontakt med har förvandlats till vampyrer. Eller vampyrer och vampyrer… Nevilles motståndare dricker förvisso blod, tål inte dagsljus, är allergiska mot vitlök och hyser en djupt rotad rädsla mot allt vad kors heter men delar trots detta i allt väsentligt mer med de dräglande zombiehorder som från och med Romeros odödliga Night of the Living Dead intagit populärkulturen.

Matheson tar alltså sina vampyrmassor långt bortom den klassiskt gotiska vampyren i slängkappa och en sofistikerad förkärlek för rött “vin”. De är istället tarvliga, enkelspåriga och brutala samt i sann förortsanda fast beslutna att förgöra den som sticker ut, i det här fallet Neville. Han är i sin tur lika beslutad att utrota dem, så känslan är ömsesidig får man väl säga.

Vampyrernas tillstånd ges dessutom av Neville ett vetenskapligt, snarare än ett vidskepligt, ramverk (sannolikt eller inte låter jag vara osagt) och får därmed ännu mer gemensamt med den nutida zombien än bleksiktiga emo-tonåringar med vassa tänder.

Dracula tolkas ju klassiskt som en metafor för en, också i flera andra sammanhang, cirkulerad invasionsrädsla och den tolkningen kan man naturligtvis göra även med I Am Legend. Kortromanen kom lägligt nog när USA höll på att slitas sönder av segregation och rasmotsättningar. Å andra sidan känns just det perspektivet kanske inte som verkets mest intressanta, utanför den specifika tidsandan.

Andra tidsmarkörer finns också, Nevilles första stora tröst i allt elände är till exempel en stadig drink, vilket gör hans första månader lika marinerade i sprit som i vitlök. Matheson tycks också ha haft vissa problem att se det progressivt jämställda 70-talet framför sig (boken är i detta avseende en sci-fi eftersom den utspelar sig mellan 1975 och 1979) från sitt 50-talsperspektiv. När hustrun Virginia är sjuk är det fortfarande självklart för henne att släpa sig upp och laga frukost åt make och barn. Det är i Nevilles värld helt självklart att en bibliotekarie inte bara är kvinnlig utan också ungmö. Han plågas inledningsvis av en stark lust till de halvnakna vampyrkvinnorna som inte tvekar att hetsa honom på de mest vulgära sätt. Ibland är det nästan som det han är mest förgrymmad över är det ofrivilliga celibat som landsplågan tvingat på honom.

I Am Legend lyckas emellertid vara något mycket mer än ”bara” en banbrytande vampyrzombieskildring. Matheson låter sin Robert Neville karva ut en slags Crusoe-tillvaro (fast utan Fredags lugnande sällskap) i den övergivna förorten samtidigt som han lider alla helvetets kval (försöken att komma ihåg att dotterns rum numera är “skafferiet” går inte så bra). Här finns också den kanske största skillnaden mellan I Am Legend och senare zombiefilmer: det största hotet mot Neville (förutom vampyrzombiesarna) kommer inte från kontakten med andra människor. Han är, i enlighet med titeln på den första filmadaptionen med Vincent Price, The Last Man on Earth (tålamod kära läsare, den som väntar på något gott…).

Boken är en beskrivning av en man som gång på gång mer eller mindre genomgår totalt mentalt sammanbrott, men hela tiden lyckas återerövra någon form av existens. Nevilles tankar kring sin situation och hur han handskas med den gör I Am Legend lika intressant ur ett mänskligt perspektiv som ur ett vampyrzombieperspektiv. Det är absolut inte svårt att sätta sig in i Nevilles sits, bli fascinerad av hans sätt att handskas med den och därmed också fundera på vad man själv skulle göra i samma, må vara lätt osannolika, situation.

Förutom alla dessa goda egenskaper är I Am Legend dessutom både otäck, spännande och stämningsfylld. Vad väntar du på?

The last manBonusfeature:
Mary Wollstonecraft Shelley: The Last Man (1826)

Någonstans läste jag mig till att Richard Matheson kunde ha fått inspiration till I Am Legend från ett mindre känt science fictionalster av Frankensteins upphovskvinna. Det är mycket möjligt, även om det mesta tyder på att Mary i sin tur antagligen inspirerades av fransosen Jean-Baptiste François Xavier Cousin De Grainville (how’s that for a name?! Till och med mer imponerande än Florian Henckel von Donnersmarck). Hans Le Dernier Homme från 1805 tycks nämligen vara den första inom sista-människan-på-jorden-genren.

Men någon ytterligare dimension till eller upplysning kring I Am Legend tycker jag nog inte att man får av att lyssna på The Last Man. Det är helt uppenbart att Mary inte skrivit en skräck- eller spänningsroman, utan snarare en allegori över de romantiska idealens död och bortgången av hennes egen krets (Percy gick bort 1822 och Byron 1824). Men till det yttre finns förstås likheter: efter vad som skulle kunna vara världshistoriens längsta upptakt utbryter en okurerbar och obönhörligt dödande pest, vilken snabbt skördar offer i världens alla hörn tills endast vår berättare, Lionel Verney, finns kvar.

Ibland blänker det till, som när en boskapshord i vild panik under ett åskväder rusar rakt utför en klippa och förgås i det stormande havet eller när berättaren plötsligt blir överraskad av en pestdöende “writhing under the agony of disease, while he held me with a convulsive grasp. With mixed horror and impatience I strove to disengage myself, and fell on the sufferer; he wound his naked festering arms round me, his face was close to mine, and his breath, death-laden, entered my vitals”. Men detta sker aldrig mer än fläckvis och i det stora hela är romanen en uppvisning i blomsterspråk, häftiga känsloutbrott och ett genussärartstänkande som jag faktiskt inte hade förväntat mig: “Fathers and husbands, with guardian care, gathered their dear relatives around them; wives and mothers looked for support to the manly form beside them, and then with tender anxiety bent their eyes on the infant troop around”.

Men för all del, lite småkul är det väl att läsa en roman som föreställer sig att Storbritannien fortfarande mot slutet av 2000-talet är en av världens mäktigaste nationer och dessutom i fullt krig med Turkiet. Som dessutom primärt utkämpas till häst!

Librivoxkvalitet: Mycket skiftande och, med tanke på “belöningen”, inget jag skulle rekommendera.