[Rec] (2007)

Livet på en brandstation kan vara dötrist… och… tråkigt… och… alldeles… alldeles… livsfarligt. Eller kanske inte livet på själva brandstationen utan snarare på grund av det jobb som de som jobbar på brandstationen har. Ett brandmannateam får en utryckning till en hjälpbehövande kvinna. Polisen är redan på plats och anledningen till att vi överhuvudtaget känner till historien är att brandmännen just denna natt åtföljs av en reporter och en kameraman för programmet ”Medan du sover”. För den här gången blir det ingen sansad insats där alla efter väl förrättat värv kan åka tillbaka till sina stationer och sova ett par timmar. Det här gången lagras det upp så mycket skit i det blå skåpet att det faktiskt inte längre finns något skåp, bara skit.

I en mörknande lägenhet sitter jag i datorskimret och försöker skriva en recension. Det går väl halvbra med tanke på att jag hela tiden vill snegla över axeln, bara så där lite lagom för att försäkra mig om att jag verkligen inte sitter i en sliten spansk lägenhet och bara har att invänta undergången. Jag kan faktiskt inte påminna mig när jag såg en skräckfilm senast som gjorde mig direkt tacksam över att jag inte såg den på bio, men här var den. Skrämseleffekterna i [Rec] är knappast av det cerebrala slaget men de fungerar alldeles utmärkt.

Jag är verkligen inte den första att identifiera filmen som en korsning mellan 28 Days Later och The Blair Witch Project, men det är en bra kategorisering. Manusförfattarna har lyckats skörda alla de bästa bitarna och den skakiga handkameran förstärker stämningen, genom att vi inte ser allt som händer i perfekt skärpa och ljus, snarare än att enbart vara ett irritationsmoment. Och nog för att det finns en viss charm i de klassiska zombiesarna, men jag tycker att den här snabba rage-varianten är bra mycket läskigare.

Även tempot är väl avvägt, det går snabbt åt helsicke inledningsvis, sedan följer en liten down-period som primärt handlar om den totala ovisshet som både filmens karaktärer och publiken befinner sig i, innan det brakar lös igen. Just okunskapen, frustrationen att inte veta och de mer eller mindre irrationella reaktionerna på en sådan frustration används också skickligt. Inte förrän i precis allra sista sekunden får vi någon form av förlösning i det avseendet och då är det ju egentligen redan för sent. Möjligheten att utnyttja TV-mediets intervjuer gör också att den lugnare perioden inte ödslas på stolpiga dialoger.

Det drar mot höst. Släck lamporna och gosa ned er i soffan framför TV:n med ungarna och hunden. What the heck, bjud in grannarna också vetja. Om ni törs.