The Body Snatcher (1945)

alt. titel: Gravplundraren, Robert Louis Stevenson’s The Body Snatcher

Dr. Wolfe MacFarlane må vara en av världens främsta läkare i ett av 1831 års medicinska centrum: Edinburgh. Det innebär ändå inte att han har lättare än någon av sina kollegor att komma runt de lagliga restriktionerna som gäller för dissektionsmaterial. Endast avrättade mördare anses värda det grymma ödet att karvas upp på anatomistens bord och vid det här laget finns det utan tvekan fler hugade läkare än mördare i Storbritannien.

Flugsommar: Curse of the Fly (1965)

alt. titel: Flugans förbannelse

Hur man gör sig en karriär som (kvinnlig) bondfångare: knata över en väg mitt i natten iförd endast BH och rejält tilltagna mormors-trosor. Mer än så behövs inte.

La piel que habito (2011)

alt titel: The Skin I Live In

Alla kirurger arbetar med människans yttre i den meningen att de är inne och gräver i kroppen lite här och var, till skillnad från kollegorna inom psykiatrin. Men få av dem fokuserar i lika stor utsträckning på utsidan som plastikkirurgerna. De försöker hjälpa människor som av olika anledningar känner att utsidan inte matchar insidan, att insidan mår dåligt av utsidans nuvarande tillstånd. ”Om näsan/låren/örsnibbarna var mindre/större/annorlunda skulle jag må bättre”. Så vad händer när plastikkirurgins resultat tvingar mottagaren att istället fjärma sig från sin utsida?

Bye bye, Brontë-bonanza

Med två 90-talsadaptioner sätter vi också punkt för Brontë-bonanzan. För den här gången ska kanske tilläggas, för som jag tidigare påpekat är filmhistorien lika fullskiten med Wuthering Heights– och Jane Eyre-filmer som familjen Brontë var med dödliga lungsjukdomar.

Jane Eyre (1943)

Hell yes, äntligen en Riktig Film! Smockad med dimma, massiva takbjälkar och slottsruiner nog för att göra vilken greve Dracula som helst tårögd av lycka och förvandla sig till en liten läderlapp av ren förtjusning.

Run, zombie, run

Till skillnad från den mer flytande vampyrgenren skulle jag säga att zombiegenren genomgått tre relativt tydliga skiften — från voodoo till långsamma och smittsamma till snabba och smittsamma. (Varför jämföra vampyrer med zombies? Inte av någon bättre anledning än att jag numera känner mig hyfsat välbekant med de båda typerna av odödingar. I den mån den nya sortens zombies verkligen är odöda och inte bara smittsamma kannibaler….) Bland vampyrerna fanns exempelvis redan tidigt ett drag av tragisk hjälte, den största förändringen torde i så fall vara de på senare år så populära “snälla” eller “vegetariska” vampyrerna (Hej Angel, Edward, Bill och allt vad ni nu heter).