Dawn of the Dead (2004)

Där ser man vad duschsex kan leda till. Tack vare att sjuksköterskan Ana och maken Luis kröner sitt kärleksfulla förhållande med en ömsint date night missar de katastrofutsändningarna på TV. Därför förstår Ana först inte alls vad som händer när de på morgonen blir attackerade av grannflickan Vivian som tycks ha startat en ny diet vilken involverar människokött (borde väl bli lchf, va? Eller kanske Atkins? Paleo skulle också kunna funka eftersom det är raw som gäller…).

Förskräckande snabbt står det klart att även Luis sällat sig till den nya dietskaran och Ana har inte mycket annat val än att fly hals över huvud i pyamas. I det förut så välordnade villaområdet är det fullkomligt kaos och anarki och själv är helt uppenbart bäste dräng. Efter en kort flykt slår sig dock Ana ihop med polisen Kenneth, elektronikbutiksexpediten Michael samt gravida paret Luna och Andre. De söker sin tillflykt till ett närliggande köpcenter men stöter på patrull i form av tre beväpnade säkerhetsvakter.

Ytterligare ett gäng flyktingar tillkommer och det blir snart tydligt att de inte kan stanna i köpcentret för tid och evighet. Steve visar sig ha en båt, så kan de nu bara ta sig till hamnen kan de segla iväg på jakt efter en trivsamt trygg och icke-infesterad ö. En plan som naturligtvis ska visa sig inte vara så “bara”.

Zack Snyders remake av Romeros klassiker, baserat på manus av en viss James Gunn (som tidigare främst skrivit ett gäng Troma-filmer), kom som lite av en överraskning. Även om remake-hysterin i detta tidiga 00-tal inte hade nått samma svindlande nivåer som i nuläget var det ändå mer regel än undantag att uppföljare och remakes (särskilt till skräckfilmer) aldrig blev bra. Det visste man ju.

Så kommer då detta vitaminpiller från en totalt okänd regissör. Snyder och Gunn har förvisso utgått från Romeros premiss: ett gäng människor söker skydd i ett köpcenter mitt under brinnande zombieapokalyps. Men där slutar också likheterna. Snyders hetsiga stil och förtjusning över hur coolt det ser ut när saker händer i slow motion har på det stora hela utplånat Romeros eftertänksamhet och långsamma byggande av atmosfär. Här är pang på skräck-rödbetan som gäller och även om köpcentret är upplyst blir det scener under både ett strömavbrott och nere i ett mörkt garage som förstås ger goda möjligheter till diverse hoppa-till-effekter.

Sarah Polleys Ana är också en betydligt mer tilltalande kvinnlig protagonist (en rollfigur som får Sucker Punch att framstå som ett ännu större mysterium) än den rätt intetsägande Franny. Kanske tycker man ännu lite bättre om Ana eftersom hon är den enda som vi tittare egentligen lär känna? Genom att plocka in mer folk än Romeros ursprungliga fyrklöver finns också mindre tid till långa resonemang och utforskande av ömsesidiga relationer. Möjligen kan man däremot skymta lite AIDS-kopplingar (inte minst tack vare Ken Forees cameo som TV-pastor) och en hyfsat portion graviditetsskräck.

Den största skillnaden tycker jag dock ligger i filmernas respektive inställningar till sina zombies. Romero verkar som sagt hysa en viss medkänsla för dem, det är varelser som helt utan egen förskyllan nu är hänvisade till sina mest basala instinkter och rudimentära minnen. Dömda att för evigt hasa omkring i en fönstershoppande koma, vad kan vara mer helvetiskt än det?

Snyder går den diametralt motsatta vägen och lägger allt fokus på den primala skräcken i att bli anfallen, biten och smittad. Att klara sig undan genom att ge en zombie en rak höger är inte aktuellt. Därför är det heller inte så förvånande att han gjorde det mest förbjudna av allt: plockade in 28 Days Laters… snabba zombies. Detta är inga melankoliska och gråsminkade robotar man kan tycka lite, lite synd om, Snyder och Gunns zombies är snabbfotade, kladdiga och livsfarliga rovdjur. Därför är det heller inte så konstigt att remaken släppt det moraliska förbudet att skjuta zombie-prick (eller hänvisa till dem i nedvärderande termer som “twitchers”). Medan originalet antyder att denna sysselsättning är något som okultiverade lantisar hänger sig åt (när de inte är upptagna med att sätta på sina husdjur) blir det efter milennieskiftet något som kan tjäna som förströelse när man lessnat på att spela schack.

Romero ville 1978 väldigt gärna säga något om sin samtid och mänsklighetens villkor. Snyder har 2004 “nöjt” sig med att göra en bra skräckfilm, vilket absolut inte är det sämsta. Den här gången såg jag den version som kallas Director’s Cut, vilken innehåller 9 minuter mer gore än bio-versionen. Slutligen ska det kanske också nämnas att Snyders remake inte ska blandas ihop med filmen Dawn of the Living Dead (också känd som Evil Grave: Curse of the Maya) som kom samma år. Romeros original har en IMDb-rating på 8,0, medan remaken når 7,4 från nästan 200 000 “röster”. Dawn of the Living Dead har 2,4, baserat på lite drygt 300 klick. Just sayin…

Zombietyp
Som sagt, snabba rackare och med ett bett som kan smitta inom några sekunder. Det verkar vara lite beroende på hur illa personen i fråga blivit biten. Det spekuleras hej vilt i filmen om zombiefieringens ursprung men jag vet inte hur rimligt just det är i förhållande till en virusinfektion.

Omfattning
Med tanke på smitthastigheten finns det nog inte mycket hopp om den amerikanska kontinenten i alla fall.

Vapen
Alla föredrar skjutvapen men tvingas från gång till annan bli mer påhittiga med både propantankar och motorsågar.

Fristad
Det känns som om 00-talets köpcenterflyktingar snabbare kommer till slutsatsen att det inte är hållbart att stanna på ett och samma ställe. Istället plockar de upp ö-idén från originalet som åtminstone på pappret verkar smart. Tills dess zombies kommer på att de inte behöver andas under vatten, vill säga…