Day of the Dead (1985)

Så här i efterhand kan man konstatera att just 1985 var ett toppenår för zombiefilmer. Spoofen Return of the Living Dead lekte med genren och Stuart Gordons Re-Animator introducerade den underbare Jeffrey Combs till en (lite) större publik. Och så behövde inte George A. Romeros fans vänta hela tio år på uppföljaren till Dawn of the Dead för detta var också året när det blev dag i zombieapokalypsen.

I Day of the Dead har ett gäng militärer och forskare tagit sin tillflykt i en före detta missilbunker (eller heter det silo?). Den del av världen som de kan utforska med hjälp av sin helikopter är i allt väsentligt helt övergiven, det enda som finns kvar är odöda i olika stadier av förruttnelse.

Forskarna försöker på olika sätt att hantera zombiefenomenet. Sarah Bowman vill hitta något sätt att upphäva kannibal-effekten medan Matthew Logan tror mer på beteendeterapi. Om människan bara skulle kunna tämja zombiesarna skulle vi också kunna kontrollera dem! (Ett bevis så gott som något på att detta är en man som aldrig sett en endaste galen-vetenskapsman-skräckfilm. I detta delar han drag med en viss Herbert West.) En inställning som tydligen inte hindrar att han dessutom gärna genomför experiment av mer slice-and-dice-karaktär vilket gett honom smeknamnet “Frankenstein”.

Alla, men särskilt soldaterna med kapten Henry Rhodes i spetsen, börjar vid det här laget dock lida av svårartad sk “Cabin Fever” (det svenska uttrycket “lappsjuka” är inte riktigt samma sak vad jag kan förstå) plus lite zombiestress som bonus. Alla vacklar nära sammanbrottets gräns, ett tillstånd som inte blir tryggare av att vissa av dem ständigt släpar på skjutvapen. Eller för den delen att de lite nu och då måste hantera zombies för forskarnas olika experiment.

Romero har väl aldrig hymlat med att han kanske egentligen är mer intresserad av mänskliga tragedier än zombieskräck (utom möjligen de äckelscener som genren ger goda tillfällen till) men sällan har det blivit tydligare i denna sista del i denna första trilogi (hängde ni med där?). Här är det helt enkelt att antal olika personligheter som tvingas hantera både varandra och den situation (instängda på grund av zombieapokalyps) som de befinner sig i.

Sarah har blivit någon slags ledare för den civilia skaran och här är frågan om Romero äntligen insett att det ärade publikum kanske är redo för en kvinnoroll som får ha lite mer cohones än Night…:s Barb och Dawn…:s Franny. Sarah är bestämd och pragmatisk, en av de få som öppet vågar trotsa den bindgalne Rhodes. Samtidigt har hon en stark rättskänsla som tvingar henne att fortsätta sina forskningsförsök även när allt tyder på att det sannolikt är helt meningslöst. Vilken kontrasteras främst mot piloten John som mer än gärna skulle skita i allt, ta helikoptern och flyga till en trevlig karibisk ö (Romero har den här gången övergett nordöstra USA för det soliga Florida). Men innan filmen är slut har förstås även hans individualistiska hållning utmanats av särskilt soldaternas galenskaper.

Uppenbarligen är Romero däremot inget större fan av militären. De närvarande soldaterna får knappt några enskilda karaktärsdrag, bortsett från att vara allmänt sura och kläcka ur sig skamlösa förslag till Sarah. Den ende som skiljer ut sig är som sagt var Rhodes, and not in a good way. Han är den typiskt maktkåte och auktoritäre mannen med mindervärdeskomplex. När det inte räcker att skrika på sina medmänniskor för att få dem att göra som han vill skriker han lite högre. När det inte räcker sliter han upp…sitt skjutvapen. Det där med att lösa konflikter genom samtal och kommunikation (och som dr. Logan påpekar: kommunikation är civilisation) ligger inte för kapten Henry Rhodes.

Zombiesarnas slutgiltiga vinst över protagonisterna i Night… är mer eller mindre oundviklig medan den i Dawn… främst orsakas av det invanderande MC-gänget. Här skulle jag vilja hävda att det är kollapsen i kommunikation mellan (resonabla) civilister och (översittaraktiga) militärer som innebär början till slutet för det lilla gänget under jord.

En nackdel är att vi återigen får exempel på Romeros sydkoreanska humorådra, både när det gäller Dr. Logans beteendeterapi för zombien Bub och i uppfinningsrikedomen för alla olika zombieexemplar. Däremot måste en sådan här regissör vara rena drömmen för ambitiösa effektmakare som Tom Savini och Greg Nicotero. För oss tittare blir det däremot kanske lite utmattande efter ett tag med den formidabla kavalkad av frilagda ryggrader, utspillda inälvor och uttorkade kroppar som filmen bjuder på. Som vanligt dröjer Romero alldeles för länge vid den avslutande människobuffén.

Regissören tar också (allt för) god tid på sig för att låta sina rollfigurer diskutera igenom för och emot, vare sig det gäller solidaritet gentemot en mänsklighet som vid det här laget sannolikt kan ses som en hypotes eller ifall det går att rätta till redan gjorda misstag. Tidigare har jag gillat Day… mest av Romeros första trilogi men vid den den här titten kändes berättandet något segt. Den där klaustrofobiska stämningen som jag tidigare känt av vägrade av någon anledning att infinna sig.

Dessutom: I likhet med de andra delarna i Romeros första zombie-trilogi finns det en remake av Day of the Dead. Den bevisar väl mest att alla inte kan vara Zack Snyder…

Zombietyp
Romerozombies, vare sig mer eller mindre.

Omfattning
Svårt att bedöma, beror utebliven kommunikation med exempelvis andra militärbaser på att det inte finns några möjligheter till kommunikation eller att det inte finns någon att kommunicera med?

Vapen
Här har man utvecklat zombiehanteringen till, om inte skön konst, så i alla fall en effektiv rutin. Tills dess att någon schabblar vill säga. Tyvärr får vi inte se hur de från början fångat in zombiesarna som finns i basens inhägnad. Så länge det finns skjutvapen är de förstås vad som används men nöden är uppfinningarnas moder, vilket ger oss både träbitar och en hederlig trotjänare: spaden.

Fristad
Rent fysiskt finns det inget som säger att gruppen inte skulle kunna överleva nästan hur länge som helst nere i bunken, men som Max Brooks också påpekar (sannolikt inspirerad av exempelvis dagens film) hänger överlevnad också på gruppdynamik och psykologi. Detta är ett gäng människor som inte planerat att spendera resten av livet tillsammans och ingen av dem är förberedd på den mentala stressen av att vara instängd under jord samtidigt som världen långsamt går under i en våg av odöda.