The Bay (2012)

Mitt intryck är att FF-genren generellt utnyttjas av nykomlingar i filmbranschen eftersom den har potential att spara pengar. Men inte alltid uppenbarligen.

Dagens fångst är regisserad av Barry Levinson som framförallt under det sena 80-talet och tidiga 90-talet gjorde sig ett namn med filmer som Good Morning, Vietnam, Rain Man och Bugsy. Efter det har filmgudarna kanske inte smilat lika brett: Bandits, Envy och Man of the Year. Men nu är det alltså eko-skräck som gäller.

I den lilla staden Claridge på USA:s nordöstra kust pågår nationaldagsfirandet anno 2009 för fullt. Solen skiner, det är varmt, alla är glada och man håller i gammal god revolutionsanda hetsätningstävlingar. Det här är inte en dag för att älta massfiskdöd, föroreningen av Chesapeake Bay från stadens kycklinguppfödning eller hotande radioaktivitet från tidigare utsläpp.

På plats finns exempelvis journaliststudenten Donna Thompson, vilken fått det hedersamma uppdraget att göra små inslag om festiviteterna för den lokala nyhetskanalen. Men snart får Donna chans till större scoop än intervjuer med stadens borgmästare eller grabben som vann baklängesracet.

Det lokala sjukhuset (förvånansvärt stort och välurustat för att serva en stad med ca 6 000 pers) börjar få in mängder med patienter som har fått hemska blåsor och utslag över hela kroppen. Ättävlingen förvandlas i ett slag till en spy-dito (tack för den…). Till larmcentralen kommer desperata samtal om personer som faller döda ned, täckta av blod.

Ämnet för The Bay gör att den påminner om äldre filmer, det känns som det var länge sedan man fick den här typen av ekologiska varningsblinkers i form av en skräckfilm. Här har manusförfattaren Michael Wallach kokat ihop en riktigt klurig soppa med kycklingstereoider, mutationsunderlättande radioaktivitet och en av alla de där rätt äckliga parasiterna som naturen faktiskt är rikt utrustad med.

Till det kommer i sann FF-anda lite nedtystande av obekväma fakta, först från lokala politiker men snart går rättsrötan långt upp i de styrande skikten. Vår ciceron i det här fallet är Donna själv som tre år efter katastrofen lyckats återupptäcka allt material som man försökt gömma undan och pusslat ihop historien.

Filmen jobbar med många olika dokumentationskällor (övervakningskameror, upphittade kameror, SMS, Face Time-samtal, Skype), vilket känns både naturligt och smart men som samtidigt gör att The Bay blir lite upphackad. Det förekommer ett par riktigt bra scener men på det hela taget motverkar montaget att det skapas en hållbar stämning för min del.

Med en sådan här historia, där det faktiskt krävs att publiken hänger med på lite mer komplicerade förutsättningar än ”galen läkare i gammalt mentalsjukhus”, blir också genrens inneboende begränsningar tydliga. Det är helt enkelt svårt att på ett otvunget sätt infoga de nödvändiga förklaringarna. I nuläget blev The Bays punchline eller budskap dessutom alldeles för övertydligt, även om man kanske inom filmens ramar skulle kunna skylla det på den oerfarne klipparen, det vill säga Donna själv.

FF-o-meter

Här har Levinson (eller Wallach) som synes ”fuskat” rätt rejält, men det hade nog kunnat vara helt ok om de medverkande bara agerat som normala människor och inte deltagare i en FF-film.

Marinekologerna som kommer lösningen på spåret i ett tidigt skede sägs först göra någon slags videoupptagning för eget syfte. Då skulle de i inspelningen inte rikta sig till lekmän, vilket de nu hela tiden gör. Att undersöka döda fiskar med en minityrkamera känns lite överlopps när det faktiskt är betydligt enklare att dissikera dem.

Och nog för att det blivit betydligt vanligare med rörliga bilder i dagens uppkopplade samhälle men jag tror faktiskt inte att man än så länge så till den milda grad utnyttjar videorapporter eller videosamtal istället för vanliga, hederliga e-mail eller telefonkonversationer.

Än mer problematiskt är förstås de med kamera utrustade helt vanliga människorna som med en dåres envishet vägrar att lägga ifrån sig prylen, till och med i de mest desperata situationer. Om din kompis tycks bli uppäten i vattnet har jag väldigt svårt att tänka mig att du fortsätter att greppa kameran samtidigt som du hoppar i vattnet för att hjälpa till. Den borde antingen ligga kvar på bryggan eller tappas omgående i vattnet.

The Bay tvingas tyvärr till korkade lösningar tack vare de logiska ramarna inom sitt genreval. I just det här fallet vete tusan om det inte hade varit smartare att dumpa FF-greppet helt och hållet eller infoga de smaskigaste bitarna i en mer regelrätt framställning.

Vem klipper?

Vet du inte det har du inte läst texten tillräckligt noggrant. Fy skäms!

Filmbetyg

FF-betyg