Sicario

Den amerikanske krypskytten Chris Kyle fick lära sig det finns tre olika personlighetstyper. Får är viljelösa mähän, personer som antingen inte kan eller vill se världen för vad den är och handla därefter, medan vargar är enkelspåriga rovdjur som göder sig på fårens bekostnad. De enda som kan hindra fårens utdöende är herdarna – lika drivna och aggressiva som vargarna men omtänksamma och kontrollerade.

Jag skulle kunna tänka mig att Emily Blunts FBI-agent Kate Macer ser sig själv som en sådan herde. Hon arbetar i Texas nära den mexikanska gränsen vilket nu för tiden är ett arbete som går ut på att försöka hantera överspillet från den obarmhärtiga mexikanska knarkhandeln. Vid en inbrytning i ett gangsternäste hittas inte det förväntade knarket men väl minst 35 inplastade kroppar.

Den nakna kallblodigheten och brutaliteten i de här kropparna får Kate att hoppa på ett samarbetsprojekt med bland andra CIA. Men hon ska snart bli varse att kallblodighet och brutalitet inte enbart är något som fienden är kapabel till. Som så många andra knarkfilmer ställer Sicario bland annat den relevanta frågan: vem är egentligen fienden i ett förvirrat och kaosartat krig som pågått så länge att skådeplatsen är en enda röra av ingenmansland, taggtråd, lera och minor?

Sicario blev min första Denis Villeneuve-film men det är bara att konstatera att den gav mersmak. Även om den mersmaken skulle innebära ytterligare timmar av krampande muskler. För när jag tänker tillbaka på filmen känns det som om jag hela tiden svävade ett par centimeter ovanför fåtöljsitsen i ren anspänning, vilket måste ses som ett närmast ultimat thrillerbetyg. Särskilt när Sicario var den fjärde filmen jag såg under en och samma dag.

Det var länge sedan jag upplevde en sådan välgjord och balanserad sammansmältning mellan bild, ljud och handling där inte minst ljudet blir filmens murbräcka in i publikens medvetande. Isländske kompositören Jóhann Jóhannsson (som vann en Golden Globe för sitt arbete med The Theory of Everything) tycks ofta förekomma i samband med ordet ”minimalitsisk” och det är en bra beskrivning av de brummande stråkarna. Bedrägligt enkelt och hypereffektivt.

Jag kan egentligen inte hitta några fläckar på Sicarios sol, vilken genom Roger Deakins foto badar de utbrända ökenmiljöerna med steriliserande kraft. Det kommer knappast som någon överraskning att denne veteran också jobbat med filmer som Jarhead och No Country for Old Men.

Särskilt den senare filmen känns aktuell i sammanhanget; både för knarket, miljöerna och Josh Brolins närvaro. Förutom Emily Blunt är detta föga förvånande en männens film, meningsutbyten mellan olika agenter är utan undantag korthuggna och militäriska. Men jag upplever inte att Tyler Sheridans manus gör henne till någon slags ”samvets”-kvinna, en rund pusselbit intvingad i en fyrkantig öppning. Hade Sicario varit gjord för bara tio år sedan hade hennes roll sannolikt spelats av ytterligare en man som bara fått vara lite mer idealistisk än sina kollegor.

Emily Blunt visade med sin full metal bitch Rita Vrataski att hon kan vara stenhård när det gäller och Kate blir nästan en slags mer realistisk Verdunängel (fasen vad sugen jag blev på att se om Edge of Tomorrow nu!) som också påminner en hel del om Jessica Chastains Maya i Zero Dark Thirty. Ingen av de medverkande i Sicario ges någon som helst bakgrundsteckning, det är vad de gör här och nu som är det viktiga. Sicario ställer också i mångt och mycket samma frågor som hemsökte den tidigare terrorism-filmen: hur långt kan herdarna gå i sin strävan att bekämpa vargplågan innan de slutar vara herdar?

Sicarios slutsats är deprimerande, kall och mer eller mindre tröstlös. Det finns inte längre någon plats för världens fåraherdar, allt som återstår är vargarnas glupande hunger. Det handlar bara om vilka vargar som får övertaget.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Malmo_Filmdagar_2015_100Malmö filmdagars klart bästa film för min del. Vad tyckte de andra?
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer

Annonser