Dheepan (2015)

Om man nu skulle tycka att franske regissören Jacques Audiard verkar vara en pretentiös jävel som gör svåra filmer kan man alltid trösta sig med att han uppenbarligen tyckte att det var världens grej att få motta guldpalmen i Cannes av Joel och Ethan Coen. Och de gör ju inte särskilt svåra filmer.

Själv tycker jag inte att Audiards tidigare De rouille et d’os och denna Dheepan känns särskilt pretentiösa. Däremot är han en regissör som verkligen inte väjer för komplicerade frågor eller tar sin tillflykt i enkelt skissade rollfigurer som får slåss mot monstruösa CGI-pirayor eller leta efter kristallskallar i Sydamerikas djungler.

Inledningsvis finns det i och för sig rätt gott om skallar i Dheepan, men de är knappast några åtråvärda skatter. Istället handlar det om svart sönderbrända kranier; slutresultatet av de Tamilska tigrarnas nederlag på Sri Lanka.

En av de överlevande soldaterna kan av naturliga skäl inte stanna kvar i landet men för att ens ha en chans att söka asyl i Europa måste han ha en familj. En ny, istället för den som genom krigets försorg inte längre finns. I ett flyktingläger slår han sig samman med en kvinna och tillsammans hittar eller köper de en nioårig föräldralös flicka. I de sprillans nya passen heter de Dheepan, Ylaini och Illayaal.

Efter en tid i Frankrike får ”familjen” sin asylansökan beviljad och Dheepan lyckas till och med fixa ett jobb som vaktmästare i den parisiska förorten Le Pré-Saint-Gervais. Med på köpet följer en nedgången lägenhet i komplexet som ingår i Dheepans arbetsuppgifter.

Men redan på sin första rundtur i området börjar Dheepan inse att de bara bytt en krigszon mot en annan. Visst finns det vanliga hyresgäster i höghusen men de som regerar på gatorna är knarkbossarna och deras tungt beväpnade underhuggare. Undan för undan börjar de tre individerna trots allt falla in i någon slags vardagslunk – Dheepan vaktmästar, Yalini arbetar som hushållerska hos en sjuk gammal man och Illayaal går i skolan. Och med den relativa tryggheten följer också möjligheten att komma varandra lite närmare.

Jag var inte helsåld på historien i De rouille et d’os. Däremot gillade jag både rollprestationer och -figurer. Detsamma gäller i fallet Dheepan. Filmen skulle lika gärna kunna vara en dokumentär i så måtto att jag aldrig för en sekund ifrågasätter trovärdigheten hos de tre huvudrollsinnehavarna.

Den unga Illayaal är kanske den som man få minst inblick i men de vuxna tillåts visa upp både bra och dåliga sidor. Ingen av dem är någonsin ensidig utan komplexa personer med egna viljor, önskningar och behov. Dheepan försöker skapa sig något slags personligt frirum i knarkhelvetet. Yalini är livrädd för att göra fel och inte förstå språket samtidigt som hon längtansfullt sneglar på kvinnor som har allt det hon inte har – fina kläder och gemenskap. Ingen av dem tycks våga eller orka beröra det de lämnat bakom sig i hemlandet.

Lyckligtvis har Audiard dessutom lyft sitt historieberättande ett par snäpp jämfört med den förra filmen. Även om det egentligen inte händer så vansinnigt mycket när de tre flyktingarna anlänt till Le Pré finns det ändå en viss rörelse framåt. Och det med ett avslutande crescendo som fick mig både andlös, svettig och axlarna i nivå med öronen av spänning. Lägg till det en film som stötvis är så ruggigt vacker i bilder, tempo och en minutiöst välavvägd användning av slow motion att man blir lika andlös av det.

Däremot ska man inte förvänta sig att Dheepan levererar några enkla lösningar på de plågsamt svåra frågor som ställs. Hur mycket kan flyktingarna anstränga sig för att få låtsasfamiljen att funka eller att passa in utan att förlora allt för mycket av sig själva? Både som individer, grupp och srilankesier (Srilankier? Srilankeser?). Och kan det vara så att Le Pré upplever samma tröstlösa rundgång som Sri Lanka, Kambodja eller vilket annat krigsdrabbat land som helst? Som den före detta soldaten sjunger i sin allt för väl ihågkomna kampsång: ”De gråtande barnen är morgondagens tigrar”.

Även Dheepan var en Malmö filmdagar-film, även om vi inte var så många som valde att se den.
Jojjenito