American Sniper (2014)

En i högsta grad aktuell film (ovanligt här, jag vet…) som genererar mycket debatt, bland annat hos Den perfekta filmen, Jojjenito, Fripps filmrevyer, Fiffis filmtajm, Movies-Noir, Flmr och Filmparadiset.

***

Chris Kyle växer upp under sin kärve faders hårda hand. Han får lära sig att jaga samt att det i världen finns tre olika personlighetstyper: får, vargar och fåraherdar. Får är viljelösa mähän medan vargar är rovdjur som göder sig på fårens bekostnad. De enda som står mellan fåren och total utrotning på vargarnas konto är herdarna – lika drivna och aggressiva som vargarna men omtänksamma och kontrollerade.

Länge får Chris enbart utöva sina herdekunskaper i lillebror Jeffs tjänst när denne får blåtiror av skolgårdens mobbare, Men vid nyheten om de östafrikanska ambassadbombningarna 1998 framstår världen plötsligt som i ett förklarat ljus och Chris bestämmer sig för att bli soldat. Och inte vilken soldat som helst, utan en astuff Navy SEAL med sina avsevärda skyttekunskaper som grädde på moset.

Tre år senare, när två plan kraschlandar rakt in i World Trade Center, skiner Chris ledljus lika klart. Steg 1: gifta sig med sin älskade Taya. Steg 2: Dra till Irak där han ska komma att förtjäna ryktet som den dödligaste krypskytten i USA:s militära historia.

Clint Eastwood har hunnit med avsevärda mängder filmer under sitt 84-åriga liv. Med J. Edgar i bakhuvudet kan man dock undra om biografi-filmer verkligen är det han ska pyssla med. I American Sniper har jag nämligen svårt att finna vare sig känsligheten i The Bridges of Madison County, nerven och ångesten i Mystic River eller nyanseringen i filmparet Flags of Our Fathers och Letters From Iwo Jima.

Men det som skaver mest med American Sniper är känslan av att Clint Eastwood med sin historia och framställning hela tiden tar minsta motståndets väg. Genom att ständigt placera sig i den enskilde soldatens perspektiv behöver filmen aldrig ta ställning till huruvida insatsen de arbetar med är rättfärdigad eller inte. De är ju bara på plats för att Göra Sitt Jobb.

Och visst, alla filmer kan inte spegla alla perspektiv hela tiden. Men jag tycker ändå att det blir problematiskt att Chris och hans soldatkompisars uttryck och attityd till det de arbetar med genom hela filmen i princip får stå oemotsagt. Att den insats de gör för sitt land är något otvetydigt bra, utan den skulle ”the savages” snart stå i San Diego och kasta sina granater.

Detta understryks förstås av att det vi får se av Chris insats alltid är kompetent och rationellt. Han tycks aldrig ta ett dåligt beslut eller göra ett misstag. När han blir ifrågasatt av högre befäl ställs vi som tittare självklart på hans sida, hans beslut är välgrundade och korrekta. Givetvis höll mannen han sköt ett vapen i händerna och inte Koranen som den nyblivna änkan hävdar.

Till och med när den sista ”vändan” i Irak utvecklas till att bli närmast en personlig hämndaktion mot den fruktade irakiske krypskytten Mustafa upplever jag inte att filmen på något sätt ger oss känslomässigt utrymme att ifrågasätta Chris bevekelsegrunder och handlingar.

Jag vet inte om jag skulle säga att American Sniper är militärglorifierande, däremot upplever jag den som soldatglorifierande. Chris och hans kollegor är alla rakryggade, modiga och hederliga killar som bara vill göra det rätta för att sedan kunna åka hem till ett tryggat USA och bilda familj med sin ”best gal” (gay-soldater göre sig icke besvär). Den enda stackare som vågar reflektera över när ett rättfärdigt krig övergår i ett missriktat korståg har enligt Chris svikit allt han som soldat och amerikan stod för.

När Chris själv är tillbaka på amerikansk mark mår han till en början föga förvånande inte särskilt bra (så naiv är inte ens Clintan). Men mötet med (riktiga, gissar jag) krigsveteraner, mer fullskitna med metallproteser än Tin Man från The Wizard of Oz, ger honom en ny mening med livet och får honom att Ta Sig I Kragen. Efter att till synes helt på egen hand ha Ryckt Upp Sig är han återigen världens bäste och mest omtänksamme make och far.

Allt detta (tillsammans med eftertextens bilder) gör att jag är lite fundersam på vad Clintan egentligen har velat med den här filmen. American Sniper är absolut inte en beskrivning av en konflikt, möjligen ett smalt, smalt utsnitt av USA:s Krig Mot Terrorn. Den är absolut inte heller tillräckligt djuplodande för att ge en psykologisk insikt till en krypskytts vardag – Chris vägval framstår som sagt alltid väldigt självklara för honom själv, vare sig det handlar om att bli soldat, gifta sig eller skjuta en man som står i begrepp att attackera amerikanska soldater.

Den här självklarheten gör att jag landar i att American Sniper mer än något annat känns som en allt för onyanserad hyllning till en man som inte bara är säker på sig själv och sitt jobb, utan som dessutom inom krigiska och militära ramar gjort sitt land en stor tjänst. Som biografisk film lämnar den därmed en hel del övrigt att önska.