You are currently browsing the tag archive for the ‘Torped’ tag.

Jay, före detta yrkesmilitär, längtar efter att kunna få göra om sin karriär under andra världskriget istället. Då visste man tamejfan vem fienden var och nazister är ju dessutom genuint onda, det vet alla. Men i dagens instabila och ambivalenta värld, vad får Jay hålla till godo med? Ett skitkrig som det i Irak där man knappt vet vem som är vän och vem som är fiende och där ingen tackar en för att man gjort sitt jobb.

Nu är det dessutom lågkonjunktur hemmavid, både nationellt och i huset som Jay delar med hustrun Shel och sonen Sammy. Ekonomin är definitivt på upphällningen och makarna hamnar i ständiga gräl på grund av detta. Shel ligger på Jay om att ta ett nytt jobb tillsammans med kompisen Gal men av okänd anledning tycks han oerhört motvillig. Till slut har dock nöden ingen lag och de två möter upp med en mystisk uppdragsgivare på ett hotell där Jay tvingas signera något slags anställningskontrakt i blod. Det är dock inte det enda blod som kommer att spillas på grund av Jay och Gals jobb.

Vad Jay och Gal egentligen jobbar med kommer väl knappast som någon större överraskning med tanke på filmens titel – man förstår utan några större problem att historien kommer att involvera en lista och att den listan innebär Döden.

Men innan vi kommer dit tar det en evinnerlig tid och jag börjar nästan ge upp. Det hör till saken att om det inte vore för att Kill List förekom på flera listor av typen ”Best British Horror Movies of the 2010’s” skulle jag aldrig ha plockat upp filmen till att börja med. Jag hade nämligen redan fått mig en munsbit av regissör och manusförfattare Ben Wheatley i hans A Field in England och den uppmuntrade inte till vidare provsmakning, om jag uttrycker mig milt.

Men vem vet, jag hade kanske fått Wheatley helt om bakfoten och alla är väl värda en andra chans? Så även män som gör obegripliga ”skräck”-filmer som utspelas på 1600-talet. Kill List börjar dock alltså i något av en uppförsbacke och inte blir det bättre av att fullkomligt vardagliga scener ackompanjeras med en tryckande ljudmatta som för min del signalerar att det vi ser bör uppfattas som något riktigt obehagligt och hemskt.

Men för all del, till skillnad från A Field in England uppvisar Kill List i alla fall någon form av begriplig händelseutveckling. Å andra sidan känns, så här i backspegeln, det faktum att skådisarna i stor utsträckning fick improvisera fram sina rollers bakgrunder rimligt. Det finns gott om antydningar och halvkvädna visor som inte gör det hela särskilt obehagligt eller otäckt, bara oklart.

Till slut spinner emellertid historien igång en smula, när Jay och Gal ska börja ta itu med sitt senaste uppdrag. Det blir snart uppenbart att Jay är en smula…labil och gärna tar ut sin frustration i hämningslöst våld. Särskilt som deras offer alla kommer med anspelningar på att de vet något som han inte vet. Allt förstås (surprise, surprise…) i mycket luddiga och svävande ordalag.

Jag kan faktiskt tänka mig att satsa en tia eller två på att Wheatley utgör en stor inspirationskälla för Ari Aster. Jag skulle vilja påstå att särskilt Midsommar och Kill List har en hel del gemensamt, där den kanske största är just detta att bägge två tillhör den tveeggade ”genren” skräckfilm-som-inte-är-”riktig”-skräck. Alltså filmer som i stor utsträckning lutar sig mot en obehaglig och gärna surrealistisk stämning, snarare än renodlade skräckmoment.

Wheatley själv ska ha sagt att han velat skapa en film som bygger på gangsterrullen Get Carter å ena sidan och Lovecraft å den andra, vilket jag till viss del faktiskt kan tycka att han lyckats med. Därmed inte sagt att det är en blandning som funkar, eller att det ens blir mycket till blandning. Vi har förvisso de extremt hemlighetsfulla uppdragsgivarna men eftersom det aldrig sägs något om vad de är ute efter blir deras roll som brygga ganska svag. Ska vi jämföra detta med filmsekter tycker jag exempelvis att The House of the Devil eller The Void lyckas betydligt bättre.

Neil Maskell och Michel Smiley gör ganska bra prestationer som Jay och Gal. Det stora problemet var emellertid att jag tyvärr aldrig lyckades se bortom Smileys roll i Spaced som det irländska cykelbudet Tyres. Vi får också chans att återuppta bekantskapen från The Descent med svenskättade MyAnna Buring, vars hårt prövade hustru till och med får en chans att gråta ut på ren svenska i telefonen med sin mamma.

Kill List var alltså inte ett haveri av samma episka proportioner som A Field in England men jag skulle inte vilja påstå att det var filmen som fick mig att se Ben Wheatleys storhet som vare sig manusförfattare eller regissör.

Frågan är om Filmitch haft större lycka när han besökte det skräckfilmsklassiska 80-talet?

Neverwhere bookDörrar är farliga saker. De kan hindra dig från att komma vidare. Du kan bli stående i förkylningsframkallande korsdrag när de väl öppnas. Och om du vill få ett slut på korsdraget och stänger eländet kan du aldrig vara säker på vad som finns på andra sidan. Vän eller fiende?

Läs hela inlägget här »

Nej, i det avseendet är titeln välfunnen – Joaquin Phoenix Joe känns inte riktigt närvarande i verkligheten. You Were Never Really Here var min första Lynne Ramsey-film och därför visste jag inte egentligen vad jag skulle förvänta mig.

Läs hela inlägget här »

The Nice GuysMan kanske inte tror det, men det finns branscher som är ännu smutsigare än porr. I 70-talets L.A. ligger smogen tät och fåglarna faller ned likt stekta sparvar från skyn. Det är i alla fall vad demonstranterna som ligger utanför rådhuset vill hävda. Om de hade kunnat prata, vill säga, vilket de inte kan eftersom de ska föreställa döda. Trots det har Holland March och Jackson Healy efter löften om ekonomisk ersättning knappast några större problem att få svar på sina frågor om den försvunna Amelia.

Läs hela inlägget här »

smokin-acesMan ska passa sig för att jävlas med maffian. Men nu och då finns det idioter som tror att de kan blåsa Cosa Nostra och en sådan är illusionisten Buddy Israel. Kanske är det hans yrke som gjort att han tror att han kan trolla på riktigt.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaMan kanske inte tror det, men det finns branscher som är ännu smutsigare än porr. I 70-talets L.A. ligger smogen tät och fåglarna faller ned likt stekta sparvar från skyn. Det är i alla fall vad demonstranterna som ligger utanför rådhuset vill hävda. Om de hade kunnat prata, vill säga, vilket de inte kan eftersom de ska föreställa döda. Trots det har Holland March och Jackson Healy efter löften om ekonomisk ersättning knappast några större problem att få svar på sina frågor om den försvunna Amelia.

Läs hela inlägget här »

Once upon a time in the westalt. titel: Harmonica – en hämnare, Once Upon a Time in the West

En trojka bestående av Sergio Leone, Bernardo Bertolucci och Dario Argento kan tyckas osannolik, bortsett från att de alla är italienare som arbetar med film. Men faktum är att detta samarbete skulle resultera i en av de mest kända Western-filmerna genom tiderna, Leones magnum opus Once Upon a Time in the West.

Läs hela inlägget här »

PolitiPoliti (2013)

alt. titel: Polis

Klart man måste ta sig an en ny Harry Hole-bok, inte minst som den tidigare Gengångare lämnade läsaren i tron att detta var slutet för Nesbös alkoholiserade anti-hjälte.

Läs hela inlägget här »

En sista kraftansträngning innan årets slut. Vi ses på andra sidan!

***

The good the bad and the uglyalt. titel: Den gode, den onde, den fule, The Good, the Bad and the Ugly

När vi nu ändå passade på att hyvla lite på den osedda Western-filmsplankan önskade maken sig en blast from the past. Under en nostalgisk sommar hade han och några kompisar tydligen sett Den gode… minst en gång i veckan. Själv hade jag faktiskt aldrig sett tretimmarsmastodonten i sin helhet från start till mål så det var inte så mycket att diskutera.

Läs hela inlägget här »

Sicario

Den amerikanske krypskytten Chris Kyle fick lära sig det finns tre olika personlighetstyper. Får är viljelösa mähän, personer som antingen inte kan eller vill se världen för vad den är och handla därefter, medan vargar är enkelspåriga rovdjur som göder sig på fårens bekostnad. De enda som kan hindra fårens utdöende är herdarna – lika drivna och aggressiva som vargarna men omtänksamma och kontrollerade.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, Pojken på våning 54
David Baldacci, The Innocent
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg