You are currently browsing the tag archive for the ‘Torped’ tag.
Henry Brogan har ägnat sitt liv åt att mörda i den militära underrättelsens tjänst. Nu känner han sig redo för pension men frågan är om hans arbetsgivare känner detsamma? Henrys sista jobb, en avancerad nedskjutning av en rysk terrorist på ett framrusande snabbtåg, väcker dessutom frågor som han tidigare inte behövt ställa. Har hans arbetsgivare ljugit för honom och använt hans talanger för onda syften?
Henry ser sig nödd och tvungen att slå ihop sina påsar med Danielle ”Danny” Zakarweski, en ung agent anställd av samma organisation som han själv. Eftersom hennes jobb har varit att övervaka Henry löper även hon risk att elimineras och det vill han inte ha på sitt samvete. Men oavsett vart de tar sig i världen förföljs de av en skoningslös lönnmördare, vilken dessutom hyser en förbluffande likhet med Henry själv. Kan det vara det ondsinta företaget Gemini, lett av Clayton Varris, som försöker göra sig av med Henry och alla som försöker hjälpa honom?
Ni som ännu inte sett Gemini Man får ursäkta om ovanstående uppfattas som en spoiler men tro mig, det är det inte. Bara titeln mer än antyder att detta ska bli någon slags dubbelgångarfilm och Geminis inblandning i hela affären görs tidigt klar, om än inte exakt hur.
I min bubbla har det varit ganska tyst om regissören Ang Lee sedan han fick sin Oscar för Life of Pi. Will Smith (som alltså spelar Henry Brogan) dök förvisso nyss upp i ännu en av Disneys live action-remakes från sin egen filmkatalog men annars skulle jag vilja påstå att han inte heller har gjort mycket väsen av sig sedan After Earth. Hade någon av dem hoppats på att Gemini Man skulle bli deras stora comeback gissar jag att de idag är två bottenlöst besvikna män.
Själva historien i sig är det väl inget större fel på, även om klon-berättelsen knappast känns nyskapande längre. Men dialogen är klumpig, rollfigurerna inte stort mer än pappkonturer och berättandet är så pass släpphänt samt fullt med ad hoc-lösningar (”Vi behöver ta oss från Colombia till Ungern.” ”Inga problem, jag känner en kille som kan låna oss ett jetplan!”) att det inte hjälper till på någon av fronterna. Visst finns här snygga bilder (det är ju ändå Ang Lee vi snackar om) men på det hela taget är filmen även utseendemässigt ganska trist (om än extremt färgglad, vilket väl i och för sig avviker från normen för den här typen av thrillers) och de avancerade specialeffekterna gör i alla fall inte den här filmtittaren särskilt mycket gladare.
Under en kort period pratades det ganska mycket om att Gemini Man är filmad med en extra hög ”frame rate” (120 fps). Det är mycket möjligt att det ger ett ascoolt slutresultat under optimala visningsmöjligheter men som vanlig 2D-film ser det bara konstigt och uppsnabbat (à la Keystone Cops) ut. Tänk hela scener av typen Legolas-svingar-sig-upp-på-hästen-under-warg-fajten i The Two Towers… Ett annat effekt-felbeslut som tagits i Gemini Man är att lägga föryngrings-CGI på Will Smith. Dels övertygar inte Fresh Prince i Bel Air som stenhård lönnmördare. Dels ser slutresultatet märkligt ut, även om jag inte kan avgöra om det beror på dålig CGI eller uncanny valley-effekten.
Det är möjligt att Ang Lee tidigare lutat sig tillbaka på ett starkt manus, vilket i så fall saknas i Gemini Man. Men det är svårt att undkomma känslan av att regissören inte lagt två kreativa strån i kors för att få till en vettig händelseutveckling eller karaktärsdjup hos sina rollfigurer. Filmen anstränger sig inte det allra minsta för att så några frön av tvivel om huruvida De Höga Cheferna är beredda att offra sina medarbetare eller inte. Samtidigt görs heller inga större försök att framställa dem som hemska eller skrämmande eller något annat som skulle göra mig som filmtittare intresserad av varför de gör som de gör eller nyfiken på hur det ska gå. Lorne Balfes action-thriller-spänningsmusik är i sig inte dålig men så överdrivet standardiserad att jag snart tröttnar även på den.
Självklart försöker Gemini Man också mjölka känslor ut hela klon-upplägget och det faktum att Henry offrat möjligheten till en egen familj på jobb-altaret. Men som filmen nu är, försöker den suggerera fram psykologiskt djup i en göl av övertydliga repliker.
Det som är riktigt, riktigt synd är att Gemini Man faktiskt tillhandahåller en osedvanligt tuff och självständig kvinnlig rollfigur i Danny Zakarweski, spelad av Mary Elizabeth Winstead. I hennes fall känns det faktiskt som om filmen ansträngt sig en smula för att Will Smith inte ska komma sättandes och rädda henne eller ens hjälpa till när hon slår ned skurkar på löpande band. Bortsett från några plågsamt tafatta försök till gnista mellan de två skulle Winsteads roll lika gärna spelats av en manlig sidekick till Henry Brogan (en sådan har vi förstås också). Ett tydligt exempel på det är enligt min mening scenen där Danny skjuts i benet och hon fortsätter att med självklarhet meja ned motståndare medan Henry släpar henne med sig. Allt utan att de behöver utbyta ett ord om vem som ska göra vad. Men enär Gemini Man i allt övrigt är så usel är tyvärr både rollen och prestationen något som kommer att glömmas bort är jag rädd.
Det finns trots allt väldigt många filmer som är bättre än Gemini Man på alla plan för att det ska vara värt att lägga två timmar på eländet.
Jay, före detta yrkesmilitär, längtar efter att kunna få göra om sin karriär under andra världskriget istället. Då visste man tamejfan vem fienden var och nazister är ju dessutom genuint onda, det vet alla. Men i dagens instabila och ambivalenta värld, vad får Jay hålla till godo med? Ett skitkrig som det i Irak där man knappt vet vem som är vän och vem som är fiende och där ingen tackar en för att man gjort sitt jobb.
Dörrar är farliga saker. De kan hindra dig från att komma vidare. Du kan bli stående i förkylningsframkallande korsdrag när de väl öppnas. Och om du vill få ett slut på korsdraget och stänger eländet kan du aldrig vara säker på vad som finns på andra sidan. Vän eller fiende?
Nej, i det avseendet är titeln välfunnen – Joaquin Phoenix Joe känns inte riktigt närvarande i verkligheten. You Were Never Really Here var min första Lynne Ramsey-film och därför visste jag inte egentligen vad jag skulle förvänta mig.
Man kanske inte tror det, men det finns branscher som är ännu smutsigare än porr. I 70-talets L.A. ligger smogen tät och fåglarna faller ned likt stekta sparvar från skyn. Det är i alla fall vad demonstranterna som ligger utanför rådhuset vill hävda. Om de hade kunnat prata, vill säga, vilket de inte kan eftersom de ska föreställa döda. Trots det har Holland March och Jackson Healy efter löften om ekonomisk ersättning knappast några större problem att få svar på sina frågor om den försvunna Amelia.
Man ska passa sig för att jävlas med maffian. Men nu och då finns det idioter som tror att de kan blåsa Cosa Nostra och en sådan är illusionisten Buddy Israel. Kanske är det hans yrke som gjort att han tror att han kan trolla på riktigt.
Man kanske inte tror det, men det finns branscher som är ännu smutsigare än porr. I 70-talets L.A. ligger smogen tät och fåglarna faller ned likt stekta sparvar från skyn. Det är i alla fall vad demonstranterna som ligger utanför rådhuset vill hävda. Om de hade kunnat prata, vill säga, vilket de inte kan eftersom de ska föreställa döda. Trots det har Holland March och Jackson Healy efter löften om ekonomisk ersättning knappast några större problem att få svar på sina frågor om den försvunna Amelia.
alt. titel: Harmonica – en hämnare, Once Upon a Time in the West
En trojka bestående av Sergio Leone, Bernardo Bertolucci och Dario Argento kan tyckas osannolik, bortsett från att de alla är italienare som arbetar med film. Men faktum är att detta samarbete skulle resultera i en av de mest kända Western-filmerna genom tiderna, Leones magnum opus Once Upon a Time in the West.
Politi (2013)
alt. titel: Polis
Klart man måste ta sig an en ny Harry Hole-bok, inte minst som den tidigare Gengångare lämnade läsaren i tron att detta var slutet för Nesbös alkoholiserade anti-hjälte.
En sista kraftansträngning innan årets slut. Vi ses på andra sidan!
***
alt. titel: Den gode, den onde, den fule, The Good, the Bad and the Ugly
När vi nu ändå passade på att hyvla lite på den osedda Western-filmsplankan önskade maken sig en blast from the past. Under en nostalgisk sommar hade han och några kompisar tydligen sett Den gode… minst en gång i veckan. Själv hade jag faktiskt aldrig sett tretimmarsmastodonten i sin helhet från start till mål så det var inte så mycket att diskutera.
That’s what HE said!