Dune: Part One (2021)

alt. titel: Dune

När det gäller Denis Villeneuves Dune hade jag väldigt lite av vare sig kunskap och förväntningar, vilket kanske var lika så bra. För utan några särskilda förväntningar på regissörens senaste sci-fi-skapelse gjorde det inte så mycket att jag exempelvis helt saknade kunskap om att denna film uppenbarligen bara var första delen av två. Det var först så att säga vid sittande biograf, när orden Dune: Part One tonade fram, som jag förstod att detta bara var början.

På en potentiellt mycket lång färd eftersom produktionsbolaget Legendary ännu inte gett klartecken till en andra del. Det verkar sannolikt att nästa film inte kommer att kunna inledas med en varmt tintad drömsekvens av en vacker flicka, utan det krassa konstaterandet att ”The desert ages a man beyond recognition” eftersom huvudrollsinnehavaren Timothée Chalamet vid det laget är 35 bast, bestämt sig för att börja med bodybuilding och lägga på sig en trettio kilo muskler. (Jo, självklart skrev jag detta innan det proklamerades att det skulle komma en andra del redan 2023…)

Men än så länge är Chalamet förstås perfekt i rollen som en bekymrad, ung ädling à la Hamlet. Eller ok, kanske inte riktigt lika deppig som den danske prinsen men Paul Atreides har utan tvekan en hel del att grubbla över. Som son till den formidable hertig Leto Atreides vill han bevisa sitt värde, både inför sin far och de hårdföra män som tränat honom sedan barnsben. Som son till hertigens konkubin Lady Jessica har han också blivit tränad i mer metafysiska konstarter, vars krafter han ännu inte riktigt förstår eller kontrollerar. Är han verkligen The Chosen One eller inte (det dialogen försöker göra ambivalent signalerar dock allt övrigt i filmen med rödflaggsviftande tydlighet).

Men allt detta ska lösa sig när Paul kommer med sina föräldrar till ökenplaneten Dune. Hertig Leto har utsetts till ny planetförvaltare av den galaktiske kejsaren men det är knappast ett hedersuppdrag. Snarare en dödsdom, vilket Leto är högst medveten om. Dune tillhandahåller nämligen den extremt värdefulla substansen olja ”spice” utan vilken exempelvis internationella intergalaktiska flygresor är omöjliga. Och släkten Harkonnen (de numera före detta förvaltarna) är inte beredda att släppa ifrån sig den guldäggsvärpande gåsen i första taget.

Jag är rätt förtjust i Frank Herberts förlageroman, även om jag alltid sett den som mer av en fantasy än sci fi. Jag upplever att Villeneuve nu försökt spela med bägge dessa bollar samtidigt. Det är mycket fokus på rymdskepp av alla de slag, stora som små, vilket förstås signalerar sci fi. Samtidigt förekommer det fortfarande en rejäl dosis hovintriger och dödliga konspirationer, inte sällan utförda i fladdrande mantlar eller med virvlande svärd, och i mina näsborrar luktar det betydligt mer, säg, Game of Thrones.

Med ett fullkomligt fallerat projekt från Alejandro Jodorowsky, ett…mindre lyckat sådant från David Lynch och en halvdan miniserie började det se ut som om Dune skulle bli en av alla de där ”ofilmbara” böckerna. Men även om det inte ser så snyggt ut att det fram tills premiären varit väldigt tyst om att detta bara är en ”part one”, tycker jag att Villeneuve på det hela taget gjort en riktigt bra adaption av Herberts bok. På samma sätt som Peter Jackson mejslade fram en huvudsaklig händelseutveckling i särskilt första LOTR sparar denna första Dune på det värsta flummet. Däremot gör det mig lite nervös för hur lättsmält del två kommer att vara (om den nu kommer) eftersom jag minns bokens sista halva som rejält snömosig.

Dune är bombastisk och maffig men däremot kanske inte så mänsklig, djuplodande eller subtil (exempelvis jämfört med Villeneuves egna Arrival eller Blade Runner 2049). Där tänker jag dock att i den mån det är problem ligger de redan i förlagan eftersom det är ganska tydligt att Herbert ville skriva en allegori över makt, miljö, politik, religion och olja. Därför känns det inte så förvånande att olja/spice ställs mot det livgivande vattnet och grön växtlighet. Inte heller att Baron Harkonnen vid ett tillfälle ser ut att ta ett oljebad medan de rebelliska Fremen (Kom igen Frank Herbert, ”free men”?! Du skulle väl i alla fall kunna försöka att skruva till det mer än så?) utvecklat vattenbaserade ritualer av varierande komplexitet.

Villeneuve bjöd på dryga två timmar schysst underhållning i biofåtöljen men det är nog främst det visuella jag kommer att bära med mig. Trollsländefarkosterna. Exploderande och kraschlandande rymdskepp i den svarta natten. En stor maskin som försvinner i ett ännu större nåltandsförsett gap. Särskilt den sista bilden bekräftar tyvärr att Herberts påhitt med ”sandmaskar” är något som funkar betydligt bättre i skrift än på vita duken. Det är svårt att undkomma associationer till sjögurkor. Eller anus.

Jag är ganska sen på bollen, så jag har många filmspanarbloggföregångare: Filmitch, Movies-Noir, Jojjenito och Fripps filmrevyer. Plus poddarna Nätrullarna och Snacka om film!

X2: John Wick (2014 & 2019)

Det är inte särskilt vanligt att en hel filmserie kan sammanfattas med taglinen ”You stole my car and killed my dog!” Men, som de flesta sannolikt är bekanta med vid det här laget, är det precis det som utgör upptakten i John Wick-serien.

Första filmen, John Wick, blev en eventuellt oväntad braksuccé: en förhållandevis tajt historia som primärt utgår från premissen ovan. Den föredetta lönnmördaren John Wick tar hämnd på de som snodde hans vintage-Mustang och slog ihjäl beaglevalpen Daisy (men inte förrän Daisy i svårt skadat tillstånd kravlat flera meter för att vila vid sin husses huvud, vilket ett övertydligt blodspår ger vid handen). Hämnden medför dessutom en hårresande mängd dödsoffer eftersom den skyldige är son till en rysk maffia-boss.

Så här i efterhand var kanske braksuccén inte så oväntad ändå. En hel del kosing har sänkts i produktionen (mellan 20 och 30 mille) och John Wick återförenar Matrix-kompisarna Keanu Reeves, Chad Stahelski och David Leitch. Stahelski och Leitch var stuntkoordinatörer i den tidigare filmserien, vilket blev en garant för att John Wick i princip är en enda lång, stenhård och råcool fajt. Samtidigt tillåts den fokuserade hämndhistorien att öppna upp en smula med introduktionen av hotellet The Continental, en slags fristad för ett uppenbarligen världsomspännande lönnmördar-samfund. Här finns dessutom en strikt ”code” som signaleras medelst professionalism, otadliga kostymer och guldmynt. Old school, y’all!

Av anledningar kom jag inte åt uppföljaren John Wick: Chapter 2 utan fick läsa på lite och sedan kasta mig rakt in i uppföljare no. 3 (ingen idé att kalla det för en trilogi, kapitel fyra har planerad premiär nästa år och det finns planer på ett femte), John Wick: Chapter 3 – Parabellum. Och här har det hänt saker. Kanske inte så mycket tidsmässigt, en rollfigur får påpeka att det knappt gått en vecka sedan bilstölden och hundmordet. Men nu är John Wick bannlyst inom det här lönnmördar-samfundet och den mytologin, gränsande till mysticism, byggs på rejält. Utöver hotell-fristäderna Continental som är spridda över hela världen finns det ett styrande High Table samt en byråkratsurrealistisk Administration som bland annat håller ordning på alla bannlysta lönnmördare. High Table är intresserade av ordning och reda och regler och under loppet av uppföljare no. 2 hann John Wick bryta mot dem. Det går inte för sig.

Jag kan i viss mån förstå hajpen kring John Wick-serien, särskilt om man såg första filmen helt ospoilad när det begav sig. Det är alltid risken med den här typen av film, har väl ryktet som ”coolaste fajtingfilmen ever” börjat gå är det svårt att se den med fräscha ögon. Men visst, jag håller med om att fajterna är välkoreograferade, tuffa, grymma och blodiga. Samtidigt vill jag alltså påstå att det som räddar originalet från att gå på tomgång är Continental-konceptet.

I originalet måste man såklart släppa sargen lite när det kommer till hur pass mycket stryk en enda människa tål men är ändå fungerande i det avseendet. När vi väl kommer fram till Parabellum inser jag att vi nu sparkat oss in på mer eller mindre superhjälteterritorium, vilket i och för sig understöds ganska väl av den mystiska organisationen som tycks stå bakom snart sagt allt som händer i denna parallella lönnmördar-värld. Jag påminns om mer renodlade fantasyberättelser som Twilight eller Underworld och tycker till och med att världsbygget är mer underhållande än fajterna.

Men John Wick som superhjälte, alltså. Han klarar inte bara fullkomligt bisarra mängder stryk utan tycks dessutom ha en närmast övernaturlig hand med både hundar och hästar. Redan i John Wick reagerade jag på att Daisy verkar vara världens mest väluppfostrade och rumsrena valp och John Wicks nyförvärv (mer anonymt döpt till Dog) från slutet av originalet bondar med sin nye husse på telepatisk nivå inom loppet av några timmar. Med det sagt – Halle Berrys attack-malinois? Klart tuffaste krigarna i hela jäkla serien!!!

Där jag väl kanske inte riktigt är med resten av hyllningskören för John Wick gäller Keanu själv i huvudrollen. Jag hade förväntat mig en exceptionell rollprestation men får intryck av något som påminner plågsamt mycket om Johnny Mnemonic. Jag förstår att Reeves ska vara korthugget brutalcool men så fort han öppnar munnen låter han superstyltig. Möjligen hade jag kunna köpa det som lagomt teatraliskt överspel inom filmens ramar om det inte vore för att Reeves ställs mot skådisar som Michael Nyqvist och Laurence Fishburne, vilka faktiskt kan riva av ett teatraliskt överspel och få mig att någonstans ändå tro på det (påminner inte Fishburne lite om Oliver Reed i det avseendet?).

Men trots allt hade jag ett par ganska förnöjsamma timmar i John Wicks sällskap. Med Parabellums världsbygge i bakfickan ser jag nästan fram lite mot både kapitel fyra och fem. Tills dess har kanske manliga lönnmördare till och med lärt sig vad en susp är och vad den kan användas till (#såååååmångatasksparkar).

John Wick (2014)

John Wick: Chapter 3 – Parabellum (2019)

P.S. Jag blir lite förvirrad av att John Wick kallas för baba jaga i originalet. Är inte det en kycklingbent häxa?

Looper (2012)

Nämen, se där?! Tamejtusan om jag inte också hade Rian Johnsons tidsresesuccé Looper stående? På så sätt kunde jag komplettera mitt lilla Johnson-mini-maraton (eller är två filmen kanske bara en spurtdistans?). Återigen står Johnson för både manus och regi, vilket på det hela taget tycks vara en vinnande kombination.

X15: Harlan Coben (1991-2016)

Varför läsa en thriller när man kan läsa flera? Det visade sig att Harlan Coben var en av dessa produktiva författare som också hade en hel del ljudböcker på YouTube. Coben fick sin första roman, Play Dead, utgiven 1990 när han bara var tjugosex år och har därför haft några år på sig att komma upp i en respektingivande bibliografi. Sjutton fristående romaner, elva om den föredetta basketstjärnan Myron Bolitar samt tre ungdomsböcker med Myrons brorson Mickey i huvudrollen har det blivit till dags dato. I den här omgången blev det flest fristående böcker samt två var från paret Myron och Mickey Bolitar.

Collateral (2004)

Chevalereskt räcker taxichaffisen Max över sitt älskade foto på Maldiverna till allmänna åklagaren Annie med repliken ”You need it a hell of a lot more than I do”. Famous last words… Härnäst att sätta sig i baksätet är nämligen Vincent och det ska snart gå upp för den timide Max att Vincent inte är någon vanlig affärsman, på plats i L.A. för en natts oskyldigt avtalsskrivande.

Gemini Man (2019)

Henry Brogan har ägnat sitt liv åt att mörda i den militära underrättelsens tjänst. Nu känner han sig redo för pension men frågan är om hans arbetsgivare känner detsamma? Henrys sista jobb, en avancerad nedskjutning av en rysk terrorist på ett framrusande snabbtåg, väcker dessutom frågor som han tidigare inte behövt ställa. Har hans arbetsgivare ljugit för honom och använt hans talanger för onda syften?

Kill List (2011)

Jay, före detta yrkesmilitär, längtar efter att kunna få göra om sin karriär under andra världskriget istället. Då visste man tamejfan vem fienden var och nazister är ju dessutom genuint onda, det vet alla. Men i dagens instabila och ambivalenta värld, vad får Jay hålla till godo med? Ett skitkrig som det i Irak där man knappt vet vem som är vän och vem som är fiende och där ingen tackar en för att man gjort sitt jobb.

Neverwhere (1996, roman)

Dörrar är farliga saker. De kan hindra dig från att komma vidare. Du kan bli stående i förkylningsframkallande korsdrag när de väl öppnas. Och om du vill få ett slut på korsdraget och stänger eländet kan du aldrig vara säker på vad som finns på andra sidan. Vän eller fiende?

You Were Never Really Here (2017)

Nej, i det avseendet är titeln välfunnen – Joaquin Phoenix Joe känns inte riktigt närvarande i verkligheten. You Were Never Really Here var min första Lynne Ramsey-film och därför visste jag inte egentligen vad jag skulle förvänta mig.

Nice to C you again: The Nice Guys (2016)

Texten publicerades för första gången på bloggen i juni 2016.

Man kanske inte tror det, men det finns branscher som är ännu smutsigare än porr. I 70-talets L.A. ligger smogen tät och fåglarna faller ned likt stekta sparvar från skyn. Det är i alla fall vad demonstranterna som ligger utanför rådhuset vill hävda. Om de hade kunnat prata, vill säga, vilket de inte kan eftersom de ska föreställa döda. Trots det har Holland March och Jackson Healy efter löften om ekonomisk ersättning knappast några större problem att få svar på sina frågor om den försvunna Amelia.