You are currently browsing the tag archive for the ‘Emily Blunt’ tag.
Det sägs att den enögde är kung i de blindas rike. I de tystas rike kan de teckenspråkiga knappast regera, men åtminstone ges en chans att överleva.
A Quiet Place inleder med en i skräckfilmssammanhang välbekant scen – ett övergivet snabbköp och snabba, nakna barnfötter. Men här utgör inte det tysta tassandet ett hot utan själva grunden för livhanken. Vi förstår snart att den lilla människoskaran hör ihop och att de alla är livrädda för att ge ifrån sig ett enda ljud.
Men vad gör det när yngste grabben är såld på rymdleksaker och med ett barns oskyldighet inte riktigt greppat situationens allvar? När rymdfärjans medföljande batterier fortfarande kan ge ifrån sig tillräckligt med elektricitet för inte bara blinkande lampor utan också ett ihärdigt knattrande?
I likhet med många andra post-apokalytiska filmer undersöker A Quiet Place vad som händer med människor när allt faller sönder runt omkring dem. Den lilla familjen vi får träffa knogar vidare trots närmast ofattbara förluster.
Det som gör filmen speciell är, som titeln antyder, tystnaden. När varje ofrivilligt ljud kan innebära skillnaden mellan liv och ond, bråd död finns möjligheten att med varje andetag skapa en hoppa till-scen. Lyckligtvis skulle jag vilja påstå att detta inte är något som utnyttjas i onödan av regissören för dagen, Johan Krasinski.
På det stora hela är A Quiet Place en med beröm godkänd, om än något schizofren, skräckthriller. Med beröm godkänd eftersom det var flera strama scener som gjorde mig fullkomligt andlös och sannolikt kommer att ge mig träningsvärk i lårmusklerna. Schizofren eftersom den i vissa avseenden var oväntat subtil medan den i andra var irriterande övertydlig.
Ska jag försöka se något slags mönster i tudelningen tycker jag mig se ett lätt handlag i det mesta som hade med atmosfär och stämning att göra. Händer på axlar och vårdkasar istället för verbal kommunikation. Sandade gångar och bara fötter istället för grus och kängor. Skyddande armar runt en gravidmage vid minsta tecken på hot. Laddandet av en hagelbössa under en filt. Och så dotterns hörselnedsättning och medföljande CI som gjorde henne både stark och svag i denna nya, sköna, tysta värld.
Däremot fick händelseutvecklingen ta på sig allt för tunga kängor när den skulle trampa upp stigar som markerats upp allt för långt i förväg. Den här övertydligheten skapade tyvärr också en del frågor eftersom det ofta då blev för enkelspårigt. Hotande faror skapades lite för enkelt och uppenbara upplösningar gjorde att man undrade över varför de inte kommit tidigare när de nu var så uppenbara.
Krasinski regisserar sig och frugan Emily Blunt i rollerna som föräldrarna, vilka är fullt på det klara med att det enda som betyder något är familjens överlevnad. Inte minst i familjerelationerna gissar jag att filmens avsaknad av dialog faktiskt är en fördel eftersom vi nu slipper nästan allt vad tårdrypande tal och känslosamma konversationer heter. På det hela taget uppfattar jag A Quiet Place som en befriande nykter film men när det hela väl drar igång finns i och för sig heller inte mycket utrymme för sentimentalitet.
Kan Krasinski bara bli lite bättre på att lita på sitt eget berättande och publikens förmåga att fatta vad som händer ser jag med spänning fram emot hans nästa projekt.
Intrycket var att filmspanarna den här gången hade ganska stor spridning på sina åsikter. Hur stor den var? Bara att klicka sig in och se efter!
Fiffis filmtajm
The Ned Bird
Jojjenito
Annonser
Welcome. The first rule of supernatural YA-books is: you do not NOT include the Love Story of the Century. The second rule of supernatural YA-books is: you do not NOT make a movie adaptation of said supernatural YA-book.
alt titel: The Show White Chronicles: The Huntsman: Winter’s War
Mirror, mirror on the wall. Who’s the dullest of them all?
Tja, något förvånande i alla fall inte denna prequel/uppföljare till den stentrista Snövit-remaken som kom för några år sedan. Kan man bara acceptera en del rätt konstruerade vändningar för att få historien att röra sig framåt samt en välputsad CGI-fest (föga förvånande) av flytande metall och spetsig is var det här rätt underhållande.
Philip K. Dick strikes again! Science fiction-författaren har återigen fått låna ut en av sina noveller till ett filmmanus och återigen handlar det om alternativa verkligheter, fri vilja och ödesbestämdhet.
Den här gången handlar det om David Norris som genom en slump får veta att det egentligen inte finns någon slump. Eller jo, det gör det, men samtidigt inte. Ibland när det bara ser ut att hända småsaker som i sin tur får konsekvenser som till slut kan vara så stora att de är svåra att överblicka (en spilld kaffemugg leder till en missad buss, osv.) beror de där initiala småsakerna inte på slumpen utan på männen som jobbar på The Adjustment Bureau.
Ett engelskt ordspråk lyder: If wishes were horses, beggars would ride. I sagovärlden som utgör fonden i Into the Woods skulle det i så fall inte finnas tiggare till alla hästarna för här önskas det för fulla muggar. Askungen vill gå på prinsens bal, landets prinsar vill ha sköna möer att älska, Rödluvan vill ha lite bröd att ta med till mormor (och kanske ett par bullar eller några bakelser att smälla i sig på vägen dit också) och Jack vill att hans ko ska ge ifrån sig lite mjölk. Jacks mamma vill detsamma men passar också på att önska att väggarna ska drypa av guld samt att hennes son skulle vara lite smartare. Det barnlösa bagarparet vill förstås ha en batting.
Den amerikanske krypskytten Chris Kyle fick lära sig det finns tre olika personlighetstyper. Får är viljelösa mähän, personer som antingen inte kan eller vill se världen för vad den är och handla därefter, medan vargar är enkelspåriga rovdjur som göder sig på fårens bekostnad. De enda som kan hindra fårens utdöende är herdarna – lika drivna och aggressiva som vargarna men omtänksamma och kontrollerade.
Än en gång täcks Normandies stränder av blod men slaget står inte mellan mänskliga kombattanter. Jorden är under attack från de till synes oövervinnerliga mimics och mänskligheten har gått samman i en United Defense Force för att åtminstone försöka försvara sin egen överlevnad.
De sista dronningarna från Filmspanarnas kvinnlighetstema, efter Cates Elizabeth och Judis åldrande Victoria.
The Young Victoria (2009)
alt. titel Young Victoria
När jag läser om The Young Victoria blir jag lite konfunderad. Den påstås vara en kostymfilm för ”the MTV audience” och jag kan inte riktigt se vart MTV kommer in i det hela, för när allt kommer omkring känns filmen som en rätt vanlig kostymfilm.
En kvinnlig regent är en naturvidrig företeelse som går emot Guds vilja och upprör samhällsordningen. Mannen är normen och kvinnan skapades enkom i syfte att komplettera och underordna sig de manliga dygderna. Hon har varken förnuft eller moral nog att kontrollera sina begär och hennes av Gud givna roll är därför att lyda, tjäna och hjälpa mannen.
That’s what HE said!