You are currently browsing the tag archive for the ‘Josh Brolin’ tag.

The Dead GirlDöda personer kan påverka andras liv minst lika mycket som de levande, om inte mer. I The Dead Girl låter regissör och manusförfattare Karen Moncrieff publiken träffa fyra olika personer som alla i olika utsträckning får sina liv omkullkastade av en död flicka.

The Dead Girl är upplagd som en episodfilm med olika kapitelrubriker. ”The Stranger” är den hunsade dottern Arden vars upptäckt av ett lik får henne att göra saker hon tidigare aldrig vågat på grund av sin dominanta mamma. ”The Sister” är patologassistenten Leah som lever i ständig skugga av sin försvunna syster. Kan kroppen som ligger på obduktionsbordet kanske äntligen utgöra ett svar på vad som hände Jenny? ”The Wife” är Ruth, maka till Carl, och hjärtinnerligt trött på hans avståndstagande och nattliga bilutflykter på egen hand. Vad pysslar han egentligen med som är mer intressant än att spendera lite tid med sin fru?

”The Mother” är Melora som tvingas inse att dottern som rymde när hon var 16 år aldrig kommer att komma tillbaka. Men hon gör ändå ett försök att återknyta kontakten med Krista genom att träffa hennes rumskamrat Rosetta. Och så till sist ”The Dead Girl”, Krista. Henne får vi helt enkelt följa under några av de sista timmarna i hennes liv.

Ibland placeras The Dead Girl i thriller-genren men det ger helt fel uppfattning om vad detta är för film. Till största delen är episodberättelsen ett rent drama, om än med frågor som undan för undan får sina svar. Jag gillade det här upplägget och jag tycker också att det är snyggt hur Moncrieff knyter ihop sina olika berättelser genom de ständigt närvarande lapparna som undrar om någon sett den försvunna Jenny som sitter uppsatta på otaliga telefonkiosker.

The Dead Girl är också fullspäckad med bra prestationer från stabila skådisar där vissa av dem fått betydligt fler spotlights på sig sedan filmen hade premiär. Till dem hör kanske främst Rose Byrne, James Franco och Josh Brolin. Bland de redan etablerade återfinner vi Mary Steenburgen, Toni Collette, Piper Laurie samt Marcia Gay Harden. Och så the dead girl herself förstås, Brittany Murphy. Om inte annat påminner filmen med emfas om hur bra hon var på att spela trasig white trash med svarta ringar under ögonen (lika delar slitenhet och utsmetat smink), ryckiga rörelser med handen som håller en cigg och sprucken stämma.

Jag tänkte inte på det när jag såg filmen, men inser nu att alla huvudpersonerna är kvinnor och att det runt dem också rör sig främst kvinnor. Kanske inget som gör filmen i sig bättre men ändå ett grepp som känns intressant. Möjligen är det det, tillsammans med själva historien förstås, som gör att The Dead Girl också är en ganska känslomässig film. Ibland på gränsen till för känslosam men på det hela taget håller den sig inom det rimligas gräns.

Själv tyckte jag mest om episod två och tre där syster-delen sätter fokus på hur nedbrytande hopp kan vara medan frun introducerade mig till skådespelerskan Mary Beth Hurt som gjorde en fin tolkning av en komplex roll.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

True Grit 2010Portis igen! Det var ju liksom det här som var hela grejen med mitt lilla miniprojekt – att få tid att bränna av boken och bägge filmadaptionerna i ett enda magnifikt fyrverkeri. Nu blev kanske inte John Wayne-versionen från 1969 någon större hit för min del men skam den som ger sig.

Läs hela inlägget här »

Deadpool 2 hymlar inte med att den fortsätter i tangentens riktning från originalet. På en gång langas det upp en action-figur (well, sort of) från slutscenen i Logan ackompanjerad av Deadpools klagolåt över hur rivalen satt en närmast orimlig standard i fråga om insatser.

Läs hela inlägget här »

Den senaste Avengers-filmen har en upptakt som skulle fått mig att sätta popcornen i halsen om jag suttit med detta perfekta biosnacks i näven. Som det var nu kunde jag bara svära inombords när Tony Stark börjar snacka barn med Pepper Potts. Skulle det här bli vad som väntade – en film om ”livspussel” och de tokroliga situationer som kan uppstå när Iron Man dyker upp med babykräkfläckar på dräkten?

Läs hela inlägget här »

Ok, så The Master var ingen större hit. Skulle Paul Thomas Andersons efterföljande Inherent Vice vara ett starkare kort? Eftersom det blev betydligt mindre snack om Inherent Vice jämfört med The Master jag ingen som helst aning om vad jag skulle få se. Som vanligt en spännande och på ett sätt idealisk startpunkt för filmtittande.

Läs hela inlägget här »

Sicario

Den amerikanske krypskytten Chris Kyle fick lära sig det finns tre olika personlighetstyper. Får är viljelösa mähän, personer som antingen inte kan eller vill se världen för vad den är och handla därefter, medan vargar är enkelspåriga rovdjur som göder sig på fårens bekostnad. De enda som kan hindra fårens utdöende är herdarna – lika drivna och aggressiva som vargarna men omtänksamma och kontrollerade.

Läs hela inlägget här »

2007 var året för så världsomvälvande händelser som att Bulgarien och Rumänien gick med i EU och giftermålet mellan Kate Moss och Peter Doherty (how’s that working out for ’ya?). Modellen, dokusåpaskådisen och i största allmänhet skandalkändisen Anna Nicole Smith dör av en överdos och sökande efter lilla Madeleine McCann får en enorm uppmärksamhet. I övrigt tycks året mest vara fyllt av global uppvärmning, krig och självmordsattacker på diverse flygplatser och andra institutioner.

Läs hela inlägget här »

Men in Black 3Men in Black 3 (2012)

Den fruktade bogloditiske mördaren Boris the Animal flyr sitt fängelse och ger sig på mannen som en gång i tiden inte bara fängslade honom utan också sköt av honom armen: agent K. Utan att partnern J förstår vad som händer lever han plötsligt i en värld där K inte bara dött för flera år sedan utan där jorden också hotas av en bogloditisk invasionsarmé.

Läs hela inlägget här »

MimicJag såg Hellboy när det begav sig och älskade den (en kärlek som hittills ännu inte rostat det allra minsta). Inte mindes jag då att jag stiftat bekantskap med den briljanta fantasin hos Guillermo del Toro redan sju år tidigare, i en överraskande habil insektsskräckis vid namn Mimic.

För att bekämpa en skrämmande okuvlig sjukdom släpps ett gäng genmanipulerade insekter lösa i New Yorks kloaker. Jobbet för ”the Judas Breed” är att ta död på alla smittspridande kackerlackor och det gör de med den äran. Problem solved! Everybody happy!

Läs hela inlägget här »

Briljante vetenskapsmannen Sebastian Caine jobbar med att göra djur osynliga. Det har han inte längre några problem med, hela labbet är fullt av dem. Kruxet är att vända processen och göra dem synliga igen. Och vilken uppdragsgivare är vansinnigt intresserad av osynlighetens gåta? Militären förstås, varför Sebastians labb är lokaliserat långt ned i underjorden och designmässigt går i en chict minimalistisk stil – en dröm i betong och rostfritt stål.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, Pojken på våning 54
David Baldacci, The Innocent
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg