You are currently browsing the tag archive for the ‘Josh Brolin’ tag.
Portis igen! Det var ju liksom det här som var hela grejen med mitt lilla miniprojekt – att få tid att bränna av boken och bägge filmadaptionerna i ett enda magnifikt fyrverkeri. Nu blev kanske inte John Wayne-versionen från 1969 någon större hit för min del men skam den som ger sig.
Två saker gjorde mig dock betydligt mer hoppfull inför True Grit anno 2010. Dels eftersom de oftast stabila Coen-bröderna stod för regi och manus, dels eftersom jag såg att det dragits paralleller mellan Charles Portis och Cormac McCarthy. Och Coen-adaptionen av McCarthys No Country For Old Men från 2007 är ju något av en modern klassiker.
Med den filmen i åtanke känns det heller inte konstigt att Coens fastnade för True Grit. Det är ju också är en berättelse om hur män som Rooster Cogburn inte känner sig främmande i en modern värld. Jag skulle kunna tänka mig att det är en anledning till att bröderna, till skillnad från Henry Hathaway och Marguerite Roberts, valde att ta med Roosters förhör i rättssalen. Det är en scen som utgör en fin inkörsport till mannen ifråga men som också understryker både det humoristiska och det löjliga i advokatens gnetiga utfrågning av en man som helt uppenbart gör vad som är Rätt och Riktigt när det kommer till hanteringen av skurkar.
Men innan dess har vi också fått en inledning på hela filmen som gör mig varm i bröstet och trygg i filmtittarhjärnan. Istället för 69-versionens exponerande inledning har Joel och Ethan valt att betona Portis text i form av den vuxna Matties berättarröst samtidigt som kameran långsamt zoomar in och fokuserar på Henry Ross livlösa kropp utanför saloonen i Fort Smith. Allt till tonerna av Carter Burwells utsökt vemodiga lilla pianosnutt. Redan här skulle jag vilja påstå att filmen sätter stämningen av en tid som flytt – Mattie ser tillbaka på något som hände för länge sedan och faderns död är förstås i sig en avgörande förändring i hennes liv.
Det är inte utan att jag undrar om Coens till och med gjort vissa av sina val för att medvetet kontrastera sig mot True Grit anno 1969. Där fick vi (och Mattie) nämligen ganska snabbt span på Rooster Cogburn, med ögonlapp och allt, medan den nyare filmen suger ett bra tag på den karamellen. Samtidigt som de, redan i detta tidiga skede, lyckas pytsa in en del humor eftersom Mattie först försöker locka ut Rooster från ett utedass där han förskansat sig.
Manuset avviker samtidigt en hel del från Portis bok men jag tycker att det är en förändring som ofta funkar storymässigt och dessutom gör relationerna i den lilla trojkan Mattie-Rooster-LaBoeuf mer psykologiskt trovärdiga. Det känns som om bägge adaptionerna lyckats plocka ungefär lika mycket av rent bokstavliga replikskiften från förlagan. Men där Marguerite Roberts plockade alla de dåliga lyckas Coens snoka upp alla de bra. Till viss del hänger den upplevelsen ihop med att bröderna inte sällan valt att placera dessa replikskiften i nya sammanhang där Roberts som sagt var avsevärt mer trogen Portis.
Hur funkar då den bärande treenigheten rent skådismässigt? Även här tycker jag att denna nyare version är överlägsen sin föregångare. Jeff Bridges är betydligt mer avslappnad i rollen som Rooster medan Hailee Steinfeld är både yngre och, ärligt talat, en bättre skådespelare än Kim Darby. I den mån Mattie faktiskt framstår som en verklig person gör Steinfeld ett bra jobb med att ibland låta 14-åringen bryta igenom den tuffa ytan.
Blondlockige sångaren Glen Campbell är ersatt av Matt Damon och även om han är en mindre smörig LaBoeuf är det kanske här jag känner av bytet minst. Det är dock befriande att alla antydningar om någon slags sexuell spänning mellan LaBoeuf och Mattie, låt vara att de sanning var minimala i 69-versionen, är puts väck. Coens har också satsat lite krut på skurkrollen och placerat Josh Brolin som uslingen Tom Chaney.
True Grit anno 2010 har inga av de episkt svepande landskapspanoreringarna som Hathaway var svag för men det gör mig faktiskt inte så mycket. I alla andra avseenden är deras produktion både snyggare och mer innovativ rent visuellt. Precis som i fallet No Country… upplever jag att de lyckats ersätta Portis textbaserade språk med sitt eget bildmässiga. Att författarens kärva humor passar dem som hand i handske skadar ju inte heller. På det hela taget skulle jag vilja påstå att de för min del satt Portis blandning mellan spänning, melankoli, bisterhet och humor mer eller mindre perfekt.
Annonser
Deadpool 2 hymlar inte med att den fortsätter i tangentens riktning från originalet. På en gång langas det upp en action-figur (well, sort of) från slutscenen i Logan ackompanjerad av Deadpools klagolåt över hur rivalen satt en närmast orimlig standard i fråga om insatser.
Den senaste Avengers-filmen har en upptakt som skulle fått mig att sätta popcornen i halsen om jag suttit med detta perfekta biosnacks i näven. Som det var nu kunde jag bara svära inombords när Tony Stark börjar snacka barn med Pepper Potts. Skulle det här bli vad som väntade – en film om ”livspussel” och de tokroliga situationer som kan uppstå när Iron Man dyker upp med babykräkfläckar på dräkten?
Ok, så The Master var ingen större hit. Skulle Paul Thomas Andersons efterföljande Inherent Vice vara ett starkare kort? Eftersom det blev betydligt mindre snack om Inherent Vice jämfört med The Master jag ingen som helst aning om vad jag skulle få se. Som vanligt en spännande och på ett sätt idealisk startpunkt för filmtittande.
Den amerikanske krypskytten Chris Kyle fick lära sig det finns tre olika personlighetstyper. Får är viljelösa mähän, personer som antingen inte kan eller vill se världen för vad den är och handla därefter, medan vargar är enkelspåriga rovdjur som göder sig på fårens bekostnad. De enda som kan hindra fårens utdöende är herdarna – lika drivna och aggressiva som vargarna men omtänksamma och kontrollerade.
Men in Black 3 (2012)
Den fruktade bogloditiske mördaren Boris the Animal flyr sitt fängelse och ger sig på mannen som en gång i tiden inte bara fängslade honom utan också sköt av honom armen: agent K. Utan att partnern J förstår vad som händer lever han plötsligt i en värld där K inte bara dött för flera år sedan utan där jorden också hotas av en bogloditisk invasionsarmé.
Jag såg Hellboy när det begav sig och älskade den (en kärlek som hittills ännu inte rostat det allra minsta). Inte mindes jag då att jag stiftat bekantskap med den briljanta fantasin hos Guillermo del Toro redan sju år tidigare, i en överraskande habil insektsskräckis vid namn Mimic.
För att bekämpa en skrämmande okuvlig sjukdom släpps ett gäng genmanipulerade insekter lösa i New Yorks kloaker. Jobbet för ”the Judas Breed” är att ta död på alla smittspridande kackerlackor och det gör de med den äran. Problem solved! Everybody happy!
B
riljante vetenskapsmannen Sebastian Caine jobbar med att göra djur osynliga. Det har han inte längre några problem med, hela labbet är fullt av dem. Kruxet är att vända processen och göra dem synliga igen. Och vilken uppdragsgivare är vansinnigt intresserad av osynlighetens gåta? Militären förstås, varför Sebastians labb är lokaliserat långt ned i underjorden och designmässigt går i en chict minimalistisk stil – en dröm i betong och rostfritt stål.
Publiceras på förekommen anledning från Jojjenito, vilken nyss hade en föredömlig genomgång av många av Bröderna Coens nya och gamla filmer, inklusive den här. Jag fick chans att jämföra film och litterär förlaga.
***
En sak är klar, uttrycket “Dead as a door knob” får en helt ny innebörd genom No Country for Old Men.
Llewellyn Moss är ute och jagar antilop när han stöter på en grupp bilar och döda män mitt ute i ödemarken. Eftersom nämnda ödemark inte ligger särskilt långt från mexikanska gränsen råder det ingen större tveksamhet om vad som hänt och på ett av bilflaken hittar Moss också mycket riktigt rejäla mängder heroin. Han är dock mer intresserad av det som heroinet skulle utbytas mot och efter en stunds sökande hittar han också en väska full med pengar, 2.4 miljoner dollar närmare bestämt.
Moss rumsterande vid platsen har dock inte gått obemärkt förbi och snart har han flera förföljare hack i häl. Han säger åt sin unga hustru, Carla Jean, att åka till sin mamma medan han ska försöka finna en slutgiltig lösning på den katt- och råttalek som nu följer. Men när en av hans skuggor är den obeveklige Anton Chigurh är frågan om råttan någonsin kommer att komma helskinnad ifrån det hela. Klart är i alla fall att en hel del lik lämnas i spåren av Moss och Chigurhs framfart.
That’s what HE said!