Zero Dark ThirtyJu mer jag har funderat på Zero Dark Thirty, desto mer har den blivit en inte-film. En film som trots mastiga 157 minutrar inte innehåller en hel massa. Man slipper en massa övertydliga pekpinnar om vad jag inte bara ska tycka, utan också vad jag ska känna (inledningen med sina 9-11-inspelningar kan man dock diskutera huruvida den är spekulativ eller självklar med tanke på den historia som sedan berättas). Filmen innehåller inte ändlösa förklarande och resonerande utläggningar runt konferensbord eller smutsig underhandslobbying för att få igenom just den egna taktiken.

Man behöver inte bekymra sig om ifall Mayas barn gråter efter sin mamma på kvällarna när hon är posterad utomlands i sin CIA-tjänst (om hon överhuvudtaget har några). Man behöver inte ens fundera över Mayas efternamn eftersom hon inte utrustas med något sådant. Maya själv ser definitivt inte ut som en nymejkad fotomodell varenda minut. Och, kanske bäst av allt, vi har ingen mörk röst som väser in en mikrofon ”We are go at…Zero Dark Thirty…”.

Katryn Bigelows beskrivning av jakten och avdagatagandet av Usama bin Laden levererar på det hela taget inte många tvärsäkra svar men ställer heller inte särskilt många uttalade frågor. Zero Dark Thirty presenteras som en räcka händelser (men förstås ur CIA:s, och, i ett större hänseende, USA:s perspektiv) och det är upp till mig som tittare vilken värdering jag lägger i de händelserna. På ett sätt skulle man nästan kunna se filmen som en dramatiserad dokumentär och vore det inte för att den osar kvalitet, kompetens och subtilitet skulle den kunna ha varit en TV-film.

Zero Dark Thirty är otvetydigt en bra film. Det jag blir lite lur på är om den på grund av allt detta ”inte” också är en bättre film än om den exempelvis hade fokuserat mer på det politiska spelet under Washingtons (eller Langleys) bord istället för det slitsamma arbetet ”på golvet” eller på hur Maya egentligen mår under de åtta år som filmen pågår.

För samtidigt som Zero Dark Thirty vinner på att vara low key och inte innehålla en massa saker kan jag förstås inte låta bli att fundera över många av de där bitarna som Bigelow valt bort, hur orättvist det än må vara. Fokuseringen på Maya är både filmens styrka och, i den mån den har någon, svaghet. Kanske på grund av The Hurt Locker hade jag förväntat mig en mer psykologisk framställning. Jag undrar över hur Maya med sitt 100%-iga fokus, alla döda kollegor och all frustration hållit ihop under åren. Hur har hon överlevt? Eller har hon det? Är hon en djuphavsfisk som bara kan leva under press, som exploderar när trycket lättar?

Andra element som inte finns med sticker upp huvudena här och var. Hur var det ens möjligt för denna enskilda CIA-agent att så ensidigt driva ett spår som ingen utom hon själv länge verkade tro på? Hur kommer det sig att hon inte blev förelagd nya arbetsuppgifter? Zero Dark Thirtys beskrivning av ett händelseförlopp som vi redan på förhand vet kommer att bli framgångsrikt (allt är relativt) gör att jag också gärna hade sett en film om åtminstone ett av alla de säkert tusentals spår som drevs lika länge och lika ihärdigt men som i slutänden faktiskt visade sig vara en återvändsgränd. Särskilt det här perspektivet gör mig mycket nyfiken på hur de första manusutkasten såg ut, eftersom de ska ha producerats innan filmen på naturlig väg fick sitt väldiga klimax.

Det händer inte särskilt ofta, men jag känner att jag inte är klar med Zero Dark Thirty. Kathryn Bigelow har gjort ett fantastiskt jobb under de bägge ledstjärnorna subtilitet och balans (men, återigen, ur ett enskilt perspektiv), jag vet bara inte riktigt vad jag tycker om det ännu. Det jag har med mig är att Zero Dark Thirty lyckas beskriva ett slag som utifrån en snäv målbeskrivning slutförs, men på ett sådant sätt att vi lämnas med känslan av att konflikten är långt ifrån över. Om möjligt har den bara blivit än med komplicerad.

Inväntar beslut